Kategori: Litteratur

Mot slutet av kapitliet om arumänerna reser Gauß västerut från Bitola till Kazem. Där tar sällskapet av och kommer in på en väg som blir allt brantare. Till slut når de byn Molovište, som ligger ännu högre upp än Nižepole. En gång bodde här 2000 människor, alla arumäner. Under stora delar av året hade byn nästan bara kvinnliga invånare, eftersom männen var ute på långa vandringar som herdar eller karavanvakter. Under storhetstiden kom ett slags extravaganta gårdfarihandlare till byn två gånger i veckan och försåg människorna där med bra mycket mer än de allra nödvändigaste. Enligt vad Gauß fick reda på fanns det tider då Molovište hade allt som kunde räknas som lyx i Wien, Budapest eller Venedig. På grund av det branta landskapet bedrevs här aldrig något jordbruk, men byn betraktades i gamla tider som rik. Och i reseberättelser från den tiden stod att läsa att här levde de vackraste kvinnorna i landet nästan helt utan män.

I denna by, som idag nästan helt består av ruiner, står en mäktig basilika, som dessutom är nyrenoverad. En av byns söner, Nikola Paligora, hade genom bankaffärer i Wien och Skopje, blivit omåttligt rik och 1996 sände han stora summor pengar till hembyn för att basilikan Sankt Petka skulle få en komplett restaurering. Så kyrkan står där nu som en uppenbarelse från en annan värld mitt i det omgivande förfallet.

Av de en gång över åttahundra praktfulla husen i byn är nu högst ett trettiotal fortfarande bebodda och Gauß beskriver på ett ställe byn som en av de sorgligaste platserna i världen, där de människor som bor kvar, lever bland ruinhögar omgivna av endast vaga spår av gator, torg och broar.

Men medan Gauß beskriver detta sorgligt söndervittrande och övergivna, så skiftar platsens ande steg för steg gestalt inför våra häpna ögon. Vi får veta att byn tillhör djuren lika mycket som människorna. Jättestora vallhundar strosar fridfullt omkring i gränderna och på något som en gång varit ett torg passeras besökarna av en häst, som är på väg någonstans helt och hållet för egen räkning. Och så här beskriver Gauß människorna:

I Moloviste träffade jag bara på vänliga människor. Förstörelsens ort beboddes av lyckliga människor. De som stannat kvar hade hängivit sig åt en munter filosofi. De gick omkring bland ruinerna och skötte om sina blomsterbänkar. När de besökte varandra måste de gå förbi ruiner och grushögar men i deras trädgårdar blommade rosorna.

Jag avslutar min serie om arumänerna med att än en gång visa Kurt Kaindls bild från Molovište. Denna gång nästan helt obeskuren.

PS I den här serien har jag främst baserat mig på Karl-Markus Gauß’ Die sterbenden Europäer i Per Nilsons översättning De döende européerna, utgiven av förlaget Perenn. I övrigt har jag flikat in ett och annat som jag hört, läst eller tänkt om arumänerna eller sådant som mer eller mindre tydligt kunde hänga ihop med dem.

Innan vi lämnar byn Nižepole, som ju är ”hela världen”, vill jag låta er träffa ”en gammal, spänstig kvinna med fint skurna ansiktsdrag”, som bjuder in vårt resesällskap till sig. Hon bjuder på kaffe, jordnötter, fårost och saltade gurkor. Gauß tittar på fotografierna på väggarna och kvinnan berättar att det är hennes barn och hennes tolv barnbarn man ser på dem och att de alla bor i Australien. Och hon tillägger att under 1960-talet utvandrade 250 familjer från Nižepole till Australien. På lite omvägar får jag, nästan samtidigt som jag läser just detta, veta att min australiensiske bror, som just är på besök i Europa, sagt att han ibland arbetat tillsammans med arumäner på byggen i trakten av Canberra och att de alltid visat sig vara snabbtänktare och kvickare i vändningarna än alla andra. Så det så.

Men nu reser vi vidare till det vackra Kruševo och här får vi veta något om det märkliga ”Kruševomanifestet” från 1903, som innebar eller hade till följd att man utropade en republik för alla de folkgrupper som levde i Makedonien. Denna republik störtades efter tolv dagar och befolkningen utsattes för en massaker. Så här skriver Gauß:

Till skillnad från i Frankrike eller Tyskland, där de medborgerliga målen skulle förverkligas i en nationalstat, kämpade revolutionärerna i Kruševo för en republik av likaberättigade nationaliteter. Därför bestod inte bara upprorsmännens här utan också den första och enda revolutionsregeringen av en brokig samling nationaliteter.

Och lite längre ner på sidan fortsätter Gauß:

”Kruševomanifestet” visar prov på storsinthet och realistisk insikt i de realiteter som råder på Balkan. Insikten att den västerländska idén om nationalstaten är katastrofalt olämplig för Balkan och bara kommer att leda till krig, fördrivning och etnisk rensning har regionen sedan dess återigen blundat för.

Utan att ha något större vetande om saken, men stödjande mig på ett och annat jag hört och läst om Makedonien (inte bara i Gauß’ bok), kan jag inte låta bli att formulera tanken att dagens Makedonien nog är den stat på Balkan som idémässigt står närmast innehållet i ”Kruševomanifestet”…

Men nu är vi i Kruševo och Gauß besöker ett museum som är tillägnat den arumänske målaren Nikola Martin. I stället för att tala om målningarna väljer Gauß att följa konstnärens namn genom några decennier: 1913 blev han den serbiske målaren Martinović, 1916 den bulgariske målaren Martinov och efter 1945 blev han den makedonske målaren Martinovski.

I Grekland, där de flesta av arumänerna genom tiderna bott, har de enligt Gauß alltid behandlats sämst. Inte förrän i dessa dagar har man där börjat tillerkänna dem rättigheter att bevara sitt språk och odla sin kultur. Trots detta ser många arumäner Grekland som sitt mytiska urhem och staden Metsovo, på arumänska Aminciu, i Pindosbergen är ett slags arumänernas Jerusalem, dit arumäner i hela världen hoppas få återvända.

Jag avslutar dagens text med ett citat ur det som Karabatak yttrade till Gauß under deras gemensamma dagar i Kruševo. Och jag utelämnar avsiktligt Gauß’ lite ironiska kommentar till Karabataks ord:

Det är med oss som med judarna, överallt är vi lojala och gör vårt bästa för staterna vi lever i och trots det låter de oss inte vara i fred. Vi är som judarna, det är bara det att ingen vet om den orätt som vi utsätts för.

Som om inget annat funnes reser jag vidare längs arumänernas vägar genom Makedonien. (Fast jag har inte missat att det har blivit ett nytt år.) Vi befinner oss – som i föregående text – i Bitola, nära den grekiska gränsen och Gauß skriver att Bitola, det historiska Monastir, är en vacker stad ”som överrraskar den okunnige besökaren från väst”. Vi besöker Gauß’ originelle vägvisare Naum Karabataks grav på Cimitir Armânescu. Karabatak berättar att han ofta går dit för att gråta över sig själv, eftersom han ju inte kommer att kunna göra det efteråt.

På kvällen tar de sig en promenad längs korson och Gauß förvånas över folklivet där:

Vid en tidpunkt när centraleuropeiska storstäder om söndagarna ligger döda av leda strömmade här människor samman, omöjligt att säga varifrån, och inom några minuter var tusentals människor i rörelse, de strosade uppför promenaden, nedför promenaden, restaurangerna i sidogatorna fylldes, zigenarkapellen spelade upp i restaurangträdgårdarna och de vildaste pojkarna susade fram på sina mopeder genom fotgängarzonen.

Jag tänker att det här känner jag igen, men från någon annanstans. Jag känner igen det från den omöjliga lilla staden Lesina invid sumptrakterna på den italienska sporren, där stadspromenaden förde från den stinkande havsviken till den torrlagda fontänen:

På kvällen går vi ut och snart är vi på stadens promenadstråk. Det sträcker sig från Piazza Fontana till havet. Hela Lesina verkar vara där, man hälsar på varandra, man stannar och pratar i små grupper. Över Piazza Fontana bildar sorlet en tät tät väv av röster. R. är lite missnöjd och tycker att jag lurat honom till ännu en "sådan där hopplös plats". Vi flanerar lite bland folket och plötsligt är det något som klappar R. på axeln: ”Ciao, Salvatore!” Jag skrattar och den unge mannen ursäktar sig: ”Jag tyckte att du såg precis ut som Salvatore.”

Men nu har jag visst ramlat in i mitt ”passato remoto” – tillbaka till Gauß och Karabatak. Vi kommer till den flyttade arumänska kyrkan, som hamnat bland bostadshusen i en förort. I sakristian träffar Gauß, Karabatak och deras följeslagare ”fyra mycket gamla herrar, med byxorna uppdragna ända till bröstet och iförda slipsar med stora söndagsknutar”. Besökarna visas runt i kyrkan och efter rundvisningen vill de gamla herrarna bjuda på någonting, men de har ingenting att bjuda på. Till sist kommer en av gamlingarna ändå på att han kan bjuda på en cigarett och han plockar ur sin kavajficka fram det som behövs för att skapa en sådan:

Det dröjde en stund innan han fått den färdig – under vänlig tystnad följde alla honom med blicken – en mycket oansenlig, ojämnt stoppad sak. Högtidligt överräckte han cigaretten till mig, de gamla herrarna nickade häftigt och synade mig för att se om också jag tyckte om gåvan, och så började jag röka min första cigarett på sexton år i den innerliga förhoppningen att jag här i Bitola, under denna arumänska resa genom Makedonien, inte skulle bli rökare på nytt.

Dagen därpå för Karabatak sällskapet med bil upp genom ett vilt bergslandskap till byn Nižepole, som ligger tusen meter över havet. De flesta husen är ruiner, men det bor ännu kvar människor däruppe och Karabatak, som känner de flesta i byn, förklarade för sina gäster att Nižepole är hela världen. Här bor turkar, makedonier, greker, albaner och arumäner och det är arumänskan som är ortens lingua franca.

Är ni kvar? Ni får ursäkta, men jag har roligt och släpper inte det här arumänska äventyret ur nävarna än på ett tag. I det sjätte underkapitlet om arumänerna i boken De döende européerna stöter Karl-Markus Gauß på en man som något rubbar hans jämnvikt. Jag tänker på hur cool och balanserad Gauß var eller såg ut, när han var här i Zagreb och pratade på Booksa i september förra året. Ja, hans huvud befinner sig mitt i bilden här nedanför.

Men nu mötte han alltså Naum Karabatak. Namnet ger mig anledning till en liten utvikning. ”Kara” har jag för mig betyder ”svart” på turkiska och det finns många namn på Balkan med det här förledet. Och ”batak” är för mig ett höns- eller kalkonlår – rätta mig om jag har fel! Nå, i början av kapitel sex får Gauß ett litet utbrott:

En människa som i rast följd sade så många kloka saker och babblade så mycket dumheter, som hade så många intagande och frånstötande drag på samma gång som Naum Karabatak hade jag väl sällan träffat på.

Vi får veta att Karabatak en gång arbetat hos en judisk passfotograf i Cincinnati och att detta var ett mycket medvetet val, eftersom enligt Karabatak judar är de enda som när det gäller snabb uppfattningsförmåga kan mäta sig med arumänerna. Karabatak hade bara gått ett fåtal år i skolan men talade enligt egen uppgift åtta språk; fyra av dem får Gauß höra under tiden de umgås.

Karabatak lockar med sig Gauß till sin gamla hemstad Bitola, vid den grekiska gränsen, och de kommer att umgås några dagar. Gauß funderar lite över de många nationaliterna som befolkar Makedonien och han är till en början fascinerad av Karabataks talang för att urskilja vem som hör till vilket folk, men så småningom blir den här leken för mycket för honom:

Min förvåning över hans förmåga att genast avgöra om en flanör var av bulgarisk eller grekisk härkomst förbyttes efter ett par dagar snarare i förfäran. Inte förvånande utan förfärande var denna vana att betrakta människor med avseende på deras etniska härkomst, att värdera dem utifrån omärkliga egenheter i fysionomin som avslöjade att de var albaner, rumäner eller arumäner. Förskräckligt var det också att de allra flesta som utsattes för Karabataks etniska prov helt och fullt accepterade hans lek.

Och Gauß tillägger – märkligt svepande med tanke på att hans störs av Karabataks lek – i sin bok:

Det verkade vara vanligt i Makedonien att människor, när de möttes, inordnade varandra i någon av de många folkgrupperna med hjälp av omärkliga tecken och signaler.

Och så säger Gauß till Karabatak att han tycker att det är något rasistiskt i det här sättet att löpande inordna människor de möter efter folkslag. Karabatak protesterar förstås och menar att han ju faktiskt inte har något emot något av dessa folk. Inte ens mot albanerna, även om de ”gradvis lägger vantarna på restauranger, affärer och basaren i de olika städerna.” Och så fortsatte han med en retorisk fråga om varför albanerna lyckas med detta. Och svaret blev: ”Naturligtvis eftersom de är flitigast!” Och så fortsatte han: ”Och efter oss, arumänerna, och judarna är de duktigast i världen!”

Och så gick Karabatak över till att tala om den arumänska utvandringen till USA och Gauß antecknar vad han har att berätta:

För duktiga människor som arumänerna var Amerika överhuvudtaget ett härligt land. Men i längden kunde man inte stå ut i Amerika, ty detta rika, vackra, fria land hade ett stort problem. Oanständigt nog hade de gjort engelskan till statsspråk. Vilket annat språk skulle USA:s grundare ha valt? Naturligtvis ett indianspråk! Karabatak fnyste föraktfullt åt min långsamma fattningsförmåga. Endast det hade kunnat upphäva den förbannelse som vilar över erövrarna.

Karabatak fortsätter att förklara tillvaron och världen för Gauß dag ut och dag in. En gång ger han sig på att taxera Gauß’ vikt och ja, han prickar naturligtvis in den på kilot.

Jag hittar ett sätt att tillbringa en eftermiddag på en makedonsk restaurang här i staden för att på så vis närma mig det makedonska och därigenom det arumänska. Vi kommer in i en helt gulröd värld och den makedonska solens gula strålar väller mäktiga över den röda bakgrunden. Och där står Alexander den store och där blinkar den djupa undersköna sjön Ohrid blått och jag får veta att den är en av världens äldsta. Det är inte svårt att tro det. Och där är Moder Tereza och där på skärmen i hörnet ser ni Toše Proeski sjunga (han dör aldrig, trots att han varit död i åtta år). Och tro mig – för detta har jag från en säker källa – båda har de arumänska rötter!

Men nu går jag tillbaka till Gauß igen och jag befinner mig i det fjärde arumänska underkapitlet, där jag bland annat får vara med om att fira den arumänska ”nationaldagen” dem 20 maj i två versioner. Först besöker vi en kulturförening och sedan en annan – två konkurrerande föreningar. Den ena tillställningen avslutas med att en ung man under stort jubel läser upp sin arumänska översättning av en dikt av Baudelaire.

Fortsättningen blir att Gauß och hans sällskap kidnappas och rycks ur den ena kulturföreningens famn av den andra. I stället för att åka till Ohrid och Struga i väster nära Albanien förs de österut till Štip, i närheten av den bulgariska gränsen. Det är Liga a Armânjlor som nu håller i tyglarna. Sällskapet färdas genom ett bördigt landskap och ordföranden för föreningen, Mitko Kostov-Papuli, pekar ut genom fönstret och säger: ”Arumänerna odlar upp allt och sedan drar de vidare.” En stund talas det igen om att det var arumänerna som förde in civilisationen i världen… eller i alla fall till Balkan. Ordföranden fortsätter sedan sitt anförande i det han säger: ”Makedonien är ett bra land men utsatt för fara, hotat av det arroganta Grekland som anser sig ha historisk rätt att göra anspråk på ”Makedonien” som grekiskt ord och grekiskt område; vidare hotas det av den okunniga Europeiska unionen som inte vidtagit några åtgärder för att erkänna Makedonien som ett civiliserat land; men framför allt hotas det av albanerna som alltid utgjort en betydande minoritet i landet, gynnad på bästa vis men evigt missnöjd.” Och så går han över till att prata om hur sniket arumänerna ,remeri, behandlas i Albanien. ”Frihet är bra, men nationell oavhängighet för var och en är barbarisk”, säger Kostov-Papuli och tillägger att i Makedonien har arumänerna i alla fall gradvis fått kulturella rättigheter och de får använda sin arumänska namn igen.

Och så blir det fest och precis som på den första föreningens tillställning sjungs, äts, dricks och dansas det och det hålls högtidliga tal till det arumänska språkets ära, men här liksom där är kunskaperna i arumänska skrala. ”Gång på gång avlade de sin flammande arumänska bekännelse på makedonska”, skriver Gauß.