Kategori: Litteratur

Som om inget annat funnes reser jag vidare längs arumänernas vägar genom Makedonien. (Fast jag har inte missat att det har blivit ett nytt år.) Vi befinner oss – som i föregående text – i Bitola, nära den grekiska gränsen och Gauß skriver att Bitola, det historiska Monastir, är en vacker stad ”som överrraskar den okunnige besökaren från väst”. Vi besöker Gauß’ originelle vägvisare Naum Karabataks grav på Cimitir Armânescu. Karabatak berättar att han ofta går dit för att gråta över sig själv, eftersom han ju inte kommer att kunna göra det efteråt.

På kvällen tar de sig en promenad längs korson och Gauß förvånas över folklivet där:

Vid en tidpunkt när centraleuropeiska storstäder om söndagarna ligger döda av leda strömmade här människor samman, omöjligt att säga varifrån, och inom några minuter var tusentals människor i rörelse, de strosade uppför promenaden, nedför promenaden, restaurangerna i sidogatorna fylldes, zigenarkapellen spelade upp i restaurangträdgårdarna och de vildaste pojkarna susade fram på sina mopeder genom fotgängarzonen.

Jag tänker att det här känner jag igen, men från någon annanstans. Jag känner igen det från den omöjliga lilla staden Lesina invid sumptrakterna på den italienska sporren, där stadspromenaden förde från den stinkande havsviken till den torrlagda fontänen:

På kvällen går vi ut och snart är vi på stadens promenadstråk. Det sträcker sig från Piazza Fontana till havet. Hela Lesina verkar vara där, man hälsar på varandra, man stannar och pratar i små grupper. Över Piazza Fontana bildar sorlet en tät tät väv av röster. R. är lite missnöjd och tycker att jag lurat honom till ännu en "sådan där hopplös plats". Vi flanerar lite bland folket och plötsligt är det något som klappar R. på axeln: ”Ciao, Salvatore!” Jag skrattar och den unge mannen ursäktar sig: ”Jag tyckte att du såg precis ut som Salvatore.”

Men nu har jag visst ramlat in i mitt ”passato remoto” – tillbaka till Gauß och Karabatak. Vi kommer till den flyttade arumänska kyrkan, som hamnat bland bostadshusen i en förort. I sakristian träffar Gauß, Karabatak och deras följeslagare ”fyra mycket gamla herrar, med byxorna uppdragna ända till bröstet och iförda slipsar med stora söndagsknutar”. Besökarna visas runt i kyrkan och efter rundvisningen vill de gamla herrarna bjuda på någonting, men de har ingenting att bjuda på. Till sist kommer en av gamlingarna ändå på att han kan bjuda på en cigarett och han plockar ur sin kavajficka fram det som behövs för att skapa en sådan:

Det dröjde en stund innan han fått den färdig – under vänlig tystnad följde alla honom med blicken – en mycket oansenlig, ojämnt stoppad sak. Högtidligt överräckte han cigaretten till mig, de gamla herrarna nickade häftigt och synade mig för att se om också jag tyckte om gåvan, och så började jag röka min första cigarett på sexton år i den innerliga förhoppningen att jag här i Bitola, under denna arumänska resa genom Makedonien, inte skulle bli rökare på nytt.

Dagen därpå för Karabatak sällskapet med bil upp genom ett vilt bergslandskap till byn Nižepole, som ligger tusen meter över havet. De flesta husen är ruiner, men det bor ännu kvar människor däruppe och Karabatak, som känner de flesta i byn, förklarade för sina gäster att Nižepole är hela världen. Här bor turkar, makedonier, greker, albaner och arumäner och det är arumänskan som är ortens lingua franca.

Är ni kvar? Ni får ursäkta, men jag har roligt och släpper inte det här arumänska äventyret ur nävarna än på ett tag. I det sjätte underkapitlet om arumänerna i boken De döende européerna stöter Karl-Markus Gauß på en man som något rubbar hans jämnvikt. Jag tänker på hur cool och balanserad Gauß var eller såg ut, när han var här i Zagreb och pratade på Booksa i september förra året. Ja, hans huvud befinner sig mitt i bilden här nedanför.

Men nu mötte han alltså Naum Karabatak. Namnet ger mig anledning till en liten utvikning. ”Kara” har jag för mig betyder ”svart” på turkiska och det finns många namn på Balkan med det här förledet. Och ”batak” är för mig ett höns- eller kalkonlår – rätta mig om jag har fel! Nå, i början av kapitel sex får Gauß ett litet utbrott:

En människa som i rast följd sade så många kloka saker och babblade så mycket dumheter, som hade så många intagande och frånstötande drag på samma gång som Naum Karabatak hade jag väl sällan träffat på.

Vi får veta att Karabatak en gång arbetat hos en judisk passfotograf i Cincinnati och att detta var ett mycket medvetet val, eftersom enligt Karabatak judar är de enda som när det gäller snabb uppfattningsförmåga kan mäta sig med arumänerna. Karabatak hade bara gått ett fåtal år i skolan men talade enligt egen uppgift åtta språk; fyra av dem får Gauß höra under tiden de umgås.

Karabatak lockar med sig Gauß till sin gamla hemstad Bitola, vid den grekiska gränsen, och de kommer att umgås några dagar. Gauß funderar lite över de många nationaliterna som befolkar Makedonien och han är till en början fascinerad av Karabataks talang för att urskilja vem som hör till vilket folk, men så småningom blir den här leken för mycket för honom:

Min förvåning över hans förmåga att genast avgöra om en flanör var av bulgarisk eller grekisk härkomst förbyttes efter ett par dagar snarare i förfäran. Inte förvånande utan förfärande var denna vana att betrakta människor med avseende på deras etniska härkomst, att värdera dem utifrån omärkliga egenheter i fysionomin som avslöjade att de var albaner, rumäner eller arumäner. Förskräckligt var det också att de allra flesta som utsattes för Karabataks etniska prov helt och fullt accepterade hans lek.

Och Gauß tillägger – märkligt svepande med tanke på att hans störs av Karabataks lek – i sin bok:

Det verkade vara vanligt i Makedonien att människor, när de möttes, inordnade varandra i någon av de många folkgrupperna med hjälp av omärkliga tecken och signaler.

Och så säger Gauß till Karabatak att han tycker att det är något rasistiskt i det här sättet att löpande inordna människor de möter efter folkslag. Karabatak protesterar förstås och menar att han ju faktiskt inte har något emot något av dessa folk. Inte ens mot albanerna, även om de ”gradvis lägger vantarna på restauranger, affärer och basaren i de olika städerna.” Och så fortsatte han med en retorisk fråga om varför albanerna lyckas med detta. Och svaret blev: ”Naturligtvis eftersom de är flitigast!” Och så fortsatte han: ”Och efter oss, arumänerna, och judarna är de duktigast i världen!”

Och så gick Karabatak över till att tala om den arumänska utvandringen till USA och Gauß antecknar vad han har att berätta:

För duktiga människor som arumänerna var Amerika överhuvudtaget ett härligt land. Men i längden kunde man inte stå ut i Amerika, ty detta rika, vackra, fria land hade ett stort problem. Oanständigt nog hade de gjort engelskan till statsspråk. Vilket annat språk skulle USA:s grundare ha valt? Naturligtvis ett indianspråk! Karabatak fnyste föraktfullt åt min långsamma fattningsförmåga. Endast det hade kunnat upphäva den förbannelse som vilar över erövrarna.

Karabatak fortsätter att förklara tillvaron och världen för Gauß dag ut och dag in. En gång ger han sig på att taxera Gauß’ vikt och ja, han prickar naturligtvis in den på kilot.

Jag hittar ett sätt att tillbringa en eftermiddag på en makedonsk restaurang här i staden för att på så vis närma mig det makedonska och därigenom det arumänska. Vi kommer in i en helt gulröd värld och den makedonska solens gula strålar väller mäktiga över den röda bakgrunden. Och där står Alexander den store och där blinkar den djupa undersköna sjön Ohrid blått och jag får veta att den är en av världens äldsta. Det är inte svårt att tro det. Och där är Moder Tereza och där på skärmen i hörnet ser ni Toše Proeski sjunga (han dör aldrig, trots att han varit död i åtta år). Och tro mig – för detta har jag från en säker källa – båda har de arumänska rötter!

Men nu går jag tillbaka till Gauß igen och jag befinner mig i det fjärde arumänska underkapitlet, där jag bland annat får vara med om att fira den arumänska ”nationaldagen” dem 20 maj i två versioner. Först besöker vi en kulturförening och sedan en annan – två konkurrerande föreningar. Den ena tillställningen avslutas med att en ung man under stort jubel läser upp sin arumänska översättning av en dikt av Baudelaire.

Fortsättningen blir att Gauß och hans sällskap kidnappas och rycks ur den ena kulturföreningens famn av den andra. I stället för att åka till Ohrid och Struga i väster nära Albanien förs de österut till Štip, i närheten av den bulgariska gränsen. Det är Liga a Armânjlor som nu håller i tyglarna. Sällskapet färdas genom ett bördigt landskap och ordföranden för föreningen, Mitko Kostov-Papuli, pekar ut genom fönstret och säger: ”Arumänerna odlar upp allt och sedan drar de vidare.” En stund talas det igen om att det var arumänerna som förde in civilisationen i världen… eller i alla fall till Balkan. Ordföranden fortsätter sedan sitt anförande i det han säger: ”Makedonien är ett bra land men utsatt för fara, hotat av det arroganta Grekland som anser sig ha historisk rätt att göra anspråk på ”Makedonien” som grekiskt ord och grekiskt område; vidare hotas det av den okunniga Europeiska unionen som inte vidtagit några åtgärder för att erkänna Makedonien som ett civiliserat land; men framför allt hotas det av albanerna som alltid utgjort en betydande minoritet i landet, gynnad på bästa vis men evigt missnöjd.” Och så går han över till att prata om hur sniket arumänerna ,remeri, behandlas i Albanien. ”Frihet är bra, men nationell oavhängighet för var och en är barbarisk”, säger Kostov-Papuli och tillägger att i Makedonien har arumänerna i alla fall gradvis fått kulturella rättigheter och de får använda sin arumänska namn igen.

Och så blir det fest och precis som på den första föreningens tillställning sjungs, äts, dricks och dansas det och det hålls högtidliga tal till det arumänska språkets ära, men här liksom där är kunskaperna i arumänska skrala. ”Gång på gång avlade de sin flammande arumänska bekännelse på makedonska”, skriver Gauß.

Det finns många myter om arumänerna och många historier om stora män som ska ha varit arumäner – en hel del förmodligen sanna. Stevo, son till Mitko Guda-Naumovski berättar för Gauß att till exempel Alexander den store var arumän och han tar ur en historisk källa fram ett ”bevis” för sin hypotes:

Alexander satt tillsammans med ett dussintal grekiska generaler när hans mor dök upp och började klandra sin son. Mor och son grälade häftigt, men generalerna förstod inte ett enda ord. På vlket språk kunde grälet ha förts? Slaverna invandrade till Balkan först flera århundraden senare. De hellenska stammarnas dialekter var generalerna bekanta med. Det var arumänska, det äldsta språket i regionen, eller snarare: det äldsta bland dem som senare inte dog ut fullständigt eller uppgick i andra språk.

Ja, något folk härstammade han ju ifrån, så varför inte just detta? Myterna om honom är många, men på något sätt måste det ju ha varit i verkligheten.

Gauß får också höra att arumänskan inte är något dotterspråk till latinet utan att det är latinet som är dotter till arumänskan. Hisnande tankegångar. Jag tappar helt lusten att säga emot och vill bara färdas med denna vilda ström.

Och som förra gången för kanske sju år sedan – sju är magiskt nog för att vara trovärdigare än sex eller åtta – när jag skrev om arumänerna, börjar röster dyka upp omkring mig, röster som har något att säga om arumänerna. Så här berättar den mest suggestiva:

Jag hade tidigare träffat arumäner i Bukarest och hade några goda vänner bland dem. De levde i klaner och hade relativt stora problem med myndigheterna just för att de var organiserade i klaner (tror jag) vilket uppfattades som ett hot mot den kommunistiska ordningen. De som jag kände var raffinerade och sofistikerade människor, kulturutövare, filosofer, teologer, guld- och silversmeder, elitidrottare och även köpmän (!!), något som ingen annan samhällsgrupp har lyckats med under kommunistregimen. Arumänerna hade (har) en enastående förmåga att korrumpera makten och skaffa sig förmåner trots att de stod på regimens svarta lista. Det fanns klaner som styrde delar av nattklubbslivet i Bukarest och turistområdena vid Svarta havet, delar av den mycket lukrativa dollarbutikbranschen och en större del av den ”svarta börsen”, framförallt handeln med persiska mattor, konst, utländsk valuta, men även kött, kaffe och västerländska modekläder. Dessa erfarenheter lade efter kommunismens fall grunden till några av Östeuropas mest välorganiserade maffiaorganisationer, med förgreningar i både rumänska och EU-parlamenten.   

De arumäner som jag mötte 1978 i Dobrogea (stråken Constanta, Babadag, Tulcea) var helt annorlunda än de i Bukarest. Nästan alla jobbade som fårfarmare och talade arumänska till vardags. Den delen av Dobrogea hade inget större ekonomiskt värde för den kommunistiska regimen och var mycket glesbefolkat. De enda stora statliga institutionerna var de ökända arbetslägren (rumänska gulag), i övrigt var det vildmark, delta och oändliga betesmarker. För de driftiga arumänerna var detta en perfekt miljö att gömma sig från planekonomin och kommunistförföljelserna. De hade mutat sig till arrendeavtal med de lokala myndigheterna och bedrev en mycket lukrativ handel med fårkött, ost, astrakanpäls, etc.

Traditionerna liknar mer de grekiska och armeniska än de rumänska men språket är förvånansvärt likt rumänskan.

Ja, nu har vi fjärmat oss lite från Makedonien, men det tycker jag att vi för de här berättelsernas skull, kan tillåta oss att göra. Imorgon lovar jag att göra fast den här arumänska väven i de makedonska bergen igen. Eller – jag ska i alla fall försöka.

(Lånad bild)

Jag går vidare utmed Gauß’ väg bland de makedonska arumänerna och till en början följer jag Mitko Guda-Naumovski hack i häl. Han berättar om språket. Arumänskan är ett romanskt språk, närmast besläktat med rumänskan. Det finns många namn på folkgruppen och ”arumäner” är alltså bara ett i mängden. Den egna beteckningen är ”armâni” – eller det är i alla fall en av dem. Andra namn är ”remeri”, ”vlacher”, ”vlassi”, ”çobanë”, ”macedoneni”, ”kutzovlacher”, ”zinzarer” och ”aromuner”. De lokala dialekterna skiljer sig mycket från varandra och arumänskan saknar ett normerande skriftspråk.

Jag stannar lite inför beteckningen ”armâni” och sänder en tanke till Giorgio Armani. Härstammar han från någon arumänsk rot? Och namnet ”vlach” får mig att tänka på en ung kvinna jag träffade för några år sedan här i Zagreb. Hon heter Vlaho i efternamn och hon berättade om en sifferlek som man lekte eller spelade i hennes hemstad Mostar, när hon var liten, en lek som liknar det sardiska ”murra” eller andra blixtsnabba talspel som finns eller funnits runt Medelhavet. Det märkliga var att talen hon rabblade upp lät ungefär som de persiska: jek, do, se, tjahar, pandj, sjisj. Nå, i alla fall frågade jag henne om hon kanske var vlach. Hon visste inte, men tyckte att det nog kunde vara möjligt.

Det är omöjligt att inte gång på gång ramla ut i sidospår, när man funderar över arumänerna. Genom dem för vägarna hit och dit och ofta långt.

Men tillbaka till min ciceron: Under den tid då arumänerna hörde till den osmanska maktsfären kunde de, inom de ramar som sultanen givit, leva ett relativt autonomt liv med egna lagar. Nationalstaten blev början till slutet för dem, men trots förtryck och förföljelse har de aldrig själva strävat efter att grunda en egen stat. Nationalstaten är/var helt enkelt för trång för det rörliga arumänska livsmönstret med vittfarande köpmän och nomadiserade herdar som grundlinje. Det som arumänerna som folk förväntar sig av dagens Europa är anspråkslöst:

Vad de i dag kräver av de europeiska institutionerna är ingenting annat än det som det osmanska riket inte förvägrade dem: ett erkännande att de finns, ett medgivande att det är bra att de finns och ett löfte att man kommer att understödja dem i deras strävan att även fortsättningsvis finnas till.

Bilden här är ett utsnitt från bokens framsida. På den ser vi en krök av Donau med Rumänien på ena sidan och en obetydlig flik av Serbien på den andra.