Jag hittar ett sätt att tillbringa en eftermiddag på en makedonsk restaurang här i staden för att på så vis närma mig det makedonska och därigenom det arumänska. Vi kommer in i en helt gulröd värld och den makedonska solens gula strålar väller mäktiga över den röda bakgrunden. Och där står Alexander den store och där blinkar den djupa undersköna sjön Ohrid blått och jag får veta att den är en av världens äldsta. Det är inte svårt att tro det. Och där är Moder Tereza och där på skärmen i hörnet ser ni Toše Proeski sjunga (han dör aldrig, trots att han varit död i åtta år). Och tro mig – för detta har jag från en säker källa – båda har de arumänska rötter!
Men nu går jag tillbaka till Gauß igen och jag befinner mig i det fjärde arumänska underkapitlet, där jag bland annat får vara med om att fira den arumänska ”nationaldagen” dem 20 maj i två versioner. Först besöker vi en kulturförening och sedan en annan – två konkurrerande föreningar. Den ena tillställningen avslutas med att en ung man under stort jubel läser upp sin arumänska översättning av en dikt av Baudelaire.
Fortsättningen blir att Gauß och hans sällskap kidnappas och rycks ur den ena kulturföreningens famn av den andra. I stället för att åka till Ohrid och Struga i väster nära Albanien förs de österut till Štip, i närheten av den bulgariska gränsen. Det är Liga a Armânjlor som nu håller i tyglarna. Sällskapet färdas genom ett bördigt landskap och ordföranden för föreningen, Mitko Kostov-Papuli, pekar ut genom fönstret och säger: ”Arumänerna odlar upp allt och sedan drar de vidare.” En stund talas det igen om att det var arumänerna som förde in civilisationen i världen… eller i alla fall till Balkan. Ordföranden fortsätter sedan sitt anförande i det han säger: ”Makedonien är ett bra land men utsatt för fara, hotat av det arroganta Grekland som anser sig ha historisk rätt att göra anspråk på ”Makedonien” som grekiskt ord och grekiskt område; vidare hotas det av den okunniga Europeiska unionen som inte vidtagit några åtgärder för att erkänna Makedonien som ett civiliserat land; men framför allt hotas det av albanerna som alltid utgjort en betydande minoritet i landet, gynnad på bästa vis men evigt missnöjd.” Och så går han över till att prata om hur sniket arumänerna ,remeri, behandlas i Albanien. ”Frihet är bra, men nationell oavhängighet för var och en är barbarisk”, säger Kostov-Papuli och tillägger att i Makedonien har arumänerna i alla fall gradvis fått kulturella rättigheter och de får använda sin arumänska namn igen.
Och så blir det fest och precis som på den första föreningens tillställning sjungs, äts, dricks och dansas det och det hålls högtidliga tal till det arumänska språkets ära, men här liksom där är kunskaperna i arumänska skrala. ”Gång på gång avlade de sin flammande arumänska bekännelse på makedonska”, skriver Gauß.
Hur ska man betrakta arumänskan? Som en dialekt eller ett eget språk?
Om det är mig du frågar, så svarar jag ett eget språk.
Hej Bodil, vilken djupdykning i det arumnska – roligt att du hittar intressanta saker i Gauss’ bok. Vet du om att Lärkan av Kosztolányi nu går som radioföljetong i uppläsning av Johan Rabaeus? Ska läsa din arumänska-makedonska betraktelser. Sedan finns det en istro-rumänsk språkvariant också – nära dig!
Hej Per, roligt att höra av dig. Det var ett tag sedan nu igen. Nej, jag visste inte att ”Lärkan” går som radioföljetong – bra idé! Jag har förresten recenserat ”Lärkan” för Hufvudstadsbladet, men jag vet inte om de publicerat recensionen än. (Om du vill kan jag skicka den.) Jo, istro-rumänerna har jag hört talas om, men jag har inte besökt deras byar. Jag är ju inte så rörlig med Londi. Hör av dig om du kommer till/förbi Zagreb igen!