Den försvunna nationen – bland Makedoniens arumäner (2)

Jag går vidare utmed Gauß’ väg bland de makedonska arumänerna och till en början följer jag Mitko Guda-Naumovski hack i häl. Han berättar om språket. Arumänskan är ett romanskt språk, närmast besläktat med rumänskan. Det finns många namn på folkgruppen och ”arumäner” är alltså bara ett i mängden. Den egna beteckningen är ”armâni” – eller det är i alla fall en av dem. Andra namn är ”remeri”, ”vlacher”, ”vlassi”, ”çobanë”, ”macedoneni”, ”kutzovlacher”, ”zinzarer” och ”aromuner”. De lokala dialekterna skiljer sig mycket från varandra och arumänskan saknar ett normerande skriftspråk.

Jag stannar lite inför beteckningen ”armâni” och sänder en tanke till Giorgio Armani. Härstammar han från någon arumänsk rot? Och namnet ”vlach” får mig att tänka på en ung kvinna jag träffade för några år sedan här i Zagreb. Hon heter Vlaho i efternamn och hon berättade om en sifferlek som man lekte eller spelade i hennes hemstad Mostar, när hon var liten, en lek som liknar det sardiska ”murra” eller andra blixtsnabba talspel som finns eller funnits runt Medelhavet. Det märkliga var att talen hon rabblade upp lät ungefär som de persiska: jek, do, se, tjahar, pandj, sjisj. Nå, i alla fall frågade jag henne om hon kanske var vlach. Hon visste inte, men tyckte att det nog kunde vara möjligt.

Det är omöjligt att inte gång på gång ramla ut i sidospår, när man funderar över arumänerna. Genom dem för vägarna hit och dit och ofta långt.

Men tillbaka till min ciceron: Under den tid då arumänerna hörde till den osmanska maktsfären kunde de, inom de ramar som sultanen givit, leva ett relativt autonomt liv med egna lagar. Nationalstaten blev början till slutet för dem, men trots förtryck och förföljelse har de aldrig själva strävat efter att grunda en egen stat. Nationalstaten är/var helt enkelt för trång för det rörliga arumänska livsmönstret med vittfarande köpmän och nomadiserade herdar som grundlinje. Det som arumänerna som folk förväntar sig av dagens Europa är anspråkslöst:

Vad de i dag kräver av de europeiska institutionerna är ingenting annat än det som det osmanska riket inte förvägrade dem: ett erkännande att de finns, ett medgivande att det är bra att de finns och ett löfte att man kommer att understödja dem i deras strävan att även fortsättningsvis finnas till.

Bilden här är ett utsnitt från bokens framsida. På den ser vi en krök av Donau med Rumänien på ena sidan och en obetydlig flik av Serbien på den andra.

bild1-50

2 tankar om “Den försvunna nationen – bland Makedoniens arumäner (2)

  1. Jag vill önska dig ett Gott Nytt År, Bodil. Hoppas flitens lampa saknar dimmer. Läser dig med stor behållning. Du blir så levande och viktig inför mig. Kram!

Kommentera