Kategori: Litteratur

På sista tiden har jag i rak följd läst ett par berättelser av Kleist: Die Marquise von O…., Das Bettelweib von Locarno, Das Erdbeben in Chili och igår Michael Kohlhaas. Marken skälver och gungar och jag stirrar in i det som Kleist gång på gång benämner ”die gebrechliche Einrichtung der Welt” (”världens bräckliga inrättning” eller kanske ”världens bräcklighet”). Alla de här berättelserna handlar om detta, ja, om att allt när som helst kan ta vilken väg som helst och lättast av allt falla i spillror, men också räddas för att åter störtas ner i avgrunden; lyckliga slut kan kännas särskilt hotfulla, för då tvingas man oroa sig ”för alltid”. Och i Michael Kohlhaas hinner hopp och förtvivlan, lycka och olycka byta plats fler gånger än i de ovannämnda kortare berättelserna, kanske för att Kleist tagit sig fler sidor till denna berättelse, kanske för något annat.

Låt oss betrakta huvudpersonen: Michael Kohlhaas är hästhandlare (Roßhändler), har fru och fem barn och han är en i allra högsta grad rättskaffens man, säkert pålitligare än någon vi känner. Men just i denna pålitlighet ligger hans grav. Han vet inga kompromisser, inga halva ting. Kanske är han lite inskränkt, hans tankar rör sig utmed en i förväg utstakad bana. Han besitter ett stort, ja, närmast obegränsat mod. Ingen av oss känner någon modigare. Han är på ett absolut sätt trofast. Och denna absoluthet är det som kommer att krossa honom och många som kommer i hans väg. Han är kapabel till grymhet, men bara som raka och direkta svar på oförrätter. Han kan slå ihjäl, bränna upp, förstöra, men han skulle aldrig tortera någon av lust och ondska. Och han älskar sina barn på ett ärligt och liksom okänsligt, närmast brutalt sätt. Precis som han älskar sin hustru. När han har valt eller snarare sett sin väg, går han inte att påverka och han är tveklöst ett offer för den egna kompromisslösheten.

Och denna hjälplöst hårda kärna till man har Kleist satt in i sin värld som oberäknelig, tvetydig och våldsam stupar uppåt och nedåt. Jag sa en gång att jordbävningen är Kleists element, också eldsvådan och översvämningen är hans. Och själva texten rasar upp- och nerför sidorna och vi läsare kastas andlösa genom den. Det finns inga punkter att hålla sig i och hämta andan. Gång på gång blir någon av gestalterna ”befremdet” (detta oöversättliga ord!) eller ”betreten” (förlägen) och de rodnar och förskräcks och är rådlösa inför de oväntade och förfärande förloppen. Och i berättelsen om Michael Kohlhaas rasar och väller det hela steg för steg ut över alla bräddar och Kohlhaas själv står plötsligt på ett ställe inför hela det Tysk-romerska riket:

Der Kaiser, in einer durch die Staatskanzelei ausgefertigte Note, antwortete ihm: ”daß der Wechsel, der plötzlich in seiner Brust vorgegangen zu sein scheine, ihn aufs äußerste befremde; daß der sächsischerseits an ihn erlassene Bericht, die Sache des Kohlhaas zu einer Angelegenheit gesamten heiligen römischen Reichs gemacht hätte; daß demgemäß er, der Kaiser, als Oberhaupt desselben, sich verpflichtet gesehen hätte, als Ankläger in dieser Sache bei dem Hause Brandenburg aufzutreten; dergestalt, daß da bereits der Hof-Assessor Franz Müller, in der Eigenschaft als Anwalt nach Berlin gegangen wäre, um den Kohlhaas daselbst, wegen Verletzung des öffentlichen Landfriedens, zur Rechenschaft zu ziehen, die Beschwerde nunmehr auf keine Weise zurückgenommen werden könne, und die Sache den Gesetzen gemäß, ihren weiteren Fortgang nehmen müsse.”

Något jag också vill tala om är den oförrätt som blev början till Kohlhaas’ väg mot undergången. I korthet var det så att han blev stoppad på gränsen mellan Brandenburg och Sachsen eller ett litet stycke in i Sachsen och där, i junker Tronkas borg, tillsagd att betala för ett pass som egentligen inte lagligen krävdes och när han vägrade, blev avkrävd två svarta hästar (zwei Rappen) som pant. Ja, egentligen vill jag tala om hästarna, som figurerar i olika gestalter genom hela historien. Hästarna och ordet ”Dickfütterung”
(”tjockgödning”). Hästarna är först välnärda och blanka, sedan magra och skrangliga med matt fäll och efter det står de på ostadiga ben halvdöda på väg till nödslakt. Det ena och det andra händer, Kleist låter världen svikta och svaja och så står svarthästarna där som genom ett trollslag feta och välnärda med blänkande hårrem igen. Ordet ”Dickfütterung” sticker på ett närmast groteskt sätt ut ur texten och jag häpnar över hur mäktigt detta ord är och hur viktigt det i sin bisarrt prosaiska saklighet verkar vara för berättelsen och jag kan med Kleist skratta så där skriande galet som han enligt någon som hette Zschokke gjorde över den tragiska utgången i sitt skådespel Die Familie von Schroffenstein:

Als uns Kleist eines Tages sein Trauerspiel ”Die Familie von Schroffenstein” vorlas, ward im letzten Akt das allseitige Gelächter der Zuhörerschaft, wie auch des Dichters, so stürmisch und endlos, daß bis zu seiner letzten Mordszene zu gelangen zur Unmöglichkeit wurde.

För Kleist är förtvivlan, ibland en rent extatisk förtvivlan. Åh, denna Dickfütterung! Åh, denna Kohlhaas’ blint modiga väg in i döden!

Jordbävningen är Kleists rätta element. Först i jordbävningen ser vi det sanna porträttet av hans själ såsom den uttrycker sig i hans skrivkonst.

Igår kväll läste jag första hälften av Das Erbeben in Chili (Jordbävningen i Chile). Ja, egentligen ska berättelsen läsas i ett drag, men jag ville inte ha det förfärliga slutet på näthinnan inför natten. Knappt tjugo sidor lång är denna helveteshimlahelvetesfärd. Den handlar om en stor kärlek, förfärliga katastrofer, kort svindlande lycka och avgrundsdjup grymhet. Fast jag vet att jag egentligen inte kan ska jag kanske ändå försöka berätta historien den här gången, för Kleist är minsann ingen abstraktion:

Året är 1647 och den unge spanjoren Jeronimo är informator för Josephe, dotter till en rik chilensk adelsman. De båda unga förälskar sig i varandra, men deras förbjudna kärlek upptäcks och Jeronimo skickas bort och Josephe placeras i ett karmeliterkloster. Och så är de åtskilda genom andras beslut och makt, men här fogar Kleist in en av sina sällsynt glimrande pärlor i den mörka väven:

Durch einen glücklichen Zufall hatte Jeronimo die Verbindung von neuem anzuknüpfen gewußt, und in einer verschwiegenen Nacht den Klostergarten zum Schauplatze seines vollen Glückes gemacht.

Nej, jag översätter inte utan jag ber i stället er som inte kan tyska eller inte anser er kunna tyska att läsa det korta stycket just som det står, tills ni förstår.

Nio månader senare – vi antar att det är nio månader – föder den unga novisen Josephe barnet och kastas i fängelse. Hon döms till att brännas på bål, men straffet mildras till halshuggning, eftersom abedissan vill henne väl. Adelsfröknar och matronor samlas vid fönster och på balkonger för att avnjuta hennes väg till stupstocken. Samtidigt befinner sig Jeronimo i fängelse och i berättelsens öppningsscen är han just i färd med att vid en pelare binda fast ett rep som han vill hänga sig med.

Det har bara gått en dryg sida och vi har fått förhistorien och vi hör kyrkklockorna hotfullt dåna och vi ser Josephe drivas mot avrättningsplatsen och vi ser Jeronimo fästa repet som han ska hänga sig med i en järnögla vid en pelare i fängelseväggen. Då utbryter från ett ögonblick till ett annat den stora jordbävningen i Santiago (den har Kleist hämtat ur verkligheten) och marken reser sig under byggnaderna och skakar dem av sig. Väggarna i Jeronimos fängelse faller och Josephes plågoandar uppslukas av jorden. Luften är fylld av dån och skrik av förtvivlan och nöd. Människor och djur omkommer i stora massor, bränder flammar upp och sprider sig, vägarna reser sig mot himlen eller stupar ner i avgrunden, husen böljar och faller, vattnen stiger och drar med sig allt levande som kommer i dess väg. Världen är vertikal och fylld av flammande eld och piskande vatten och den talar med Kleists röst.

Nej, jag ska inte berätta hela historien, Kleist ska man inte berätta, Kleist ska man läsa. Man måste ge sig åt det våld han själv alltid är tvingad att störta sig in i! Men jag ska ändå – lite tamt – dra upp huvudlinjerna för resten av den här historien:

Skalven avtar och man ser människor bland ruiner och i busksnår, hur de försöker hjälpa och trösta varandra, hur de begråter sina döda och tar hand om sina skadade. Kleist målar upp korta scener av mänsklig samvaro helt i det godas tecken. Så här är människorna, innan… Och Jeronimo finner Josephe med den lille sonen Philipp vid en källa och vi får uppleva den djupaste mänskliga lycka. Kleist vet att tala om dess innerlighet.

Så kommer andra människor, människor som Josephe känner och hon får ta hand om och amma också en annan liten pojke, Juan, vars mor skadats i jordbävningen. Och berättelsen balanserar ännu några sidor framåt i ett tillstånd av mänsklig värme och omtanke. Men så brusar religionen in och man pratar om att samlas till en stor tacksägelsegudstjänst i en dominikanerkyrka, den enda som jordbävningen inte krossat. Fler och fler människor drar iväg dit och snart är Jeronimo och Josephe också på väg. Kleist lägger ut små tecken av oro och läsaren fylls med aningar. En hög präst håller en predikan där han först tackar Gud för räddningen, men steg för steg och egentligen väldigt snabbt blir predikan till en straffpedikan över människornas ondska och sedesfördärv och vi känner hur allting rusar mot Josephe och Jeronimo:

Aber wie dem Dolche gleich fuhr es durch die von dieser Predigt schon ganz zerrissenen Herzen unserer beiden Unglücklichen, als der Chorherr bei dieser Gelegenheit umständlich des Frevels erwähnte, der in dem Klostergarten der Karmeliterinnen verübt worden war; die Schonung, die er bei der Welt gefunden hatte, gottlos nannte, und in einer von Verwünschungen erfüllten Seitenwendung, die Seelen der Täter, wörtlich genannt, allen Fürsten der Hölle übergab!

Ja, en förbannelse utslungas över Jeronimo och Josephe och sedan är fältet fritt för mänsklig ondska. Efter ett kort tumult med förväxlingar blir både Josephe och Jeronimo ihjälslagna och det ena lilla barnet, Juan, får skallen krossad mot kyrkväggen. Grymheten sitter i högsätet och människorna är ett kallt, blodtörstigt och skrämmande kollektiv.

Men alldeles i slutet, när allt egentligen är förstört och förlorat, släpper Kleist in en tunn ljusstråle och låter Josephes och Jeronimos lille son Philipp överleva och bli som en son för det föräldrapar som förlorat den lille Juan. Textens slutackord skimrar tvetydigt märkligt:

Don Fernando und Donna Elvire nahmen hierauf den kleinen Fremdling zum Pflegesohn an; und wenn Don Fernando Philippen mit Juan verglich, und wie er beide erworben hatte, so war es ihm fast, als müßt er sich freuen.

°°°°°°°°°°

Kleists texter har detta stora gemensamt med livet att allt är oförutsebart och oförutsägbart, särskilt djupaste lycka och olycka. De går i par och brister in i varandra.

Inatt läste jag två berättelser av Heinrich von Kleist: Das Bettelweib von Locarno och Die Marquise von O…. Nej, jag ska inte berätta handlingen, ni vet den eller inte (ännu). Jag vill säga något om Kleist eller snarare om hans sätt att vara i skriften. Fast ordet ”vara” är nog för rofyllt. Kleist har inget fotfäste, allt är en störtning neråt eller uppåt, ja, han kan falla uppåt. När vi läser hans texter blir vi påminda om att jorden är ett rullande klot i en nästan tom oändlighet. Hans meningar störtar nerför sidorna och upp igen, balansen finns i rusningen över och ner i avgrunderna. Marken brinner under hans texters fötter. Gestalternas inre är genomkorsat av blixtar, världen obegriplig, endast rörelsen visar en väg, som försvinner, skymtar och försvinner. Fast det finns lyckliga stunder och till och med något som skulle kunna benämnas lyckliga slut, men de vittnar starkare än stupen om tillvarons bräcklighet. Ett lyckligt slut bär inom sig så många tagna risker, så mycket blickande ner avgrunderna att läsaren bara känner utmattning och en pockande oro för att kanske ha sett fel. I Kleists texter finns nästan bara vertikaler, den plana marken emellan bråddjupen är så kort och fylld av gropar, och det är bara tempot som räddar oss, om nu räddning finns.

Ingen har någonsin kunnat efterbilda hans stil. Ingen har hittat denna kombination av stramaste disciplin och bottenlös panik.

Nyss fick jag veta att min text om Robert Musils Om dumheten har publicerats i Hufvudstadsbladet, så jag känner mig fri att visa den här:

Jag fördjupar mig – pendlande mellan självtvivel, nyfikenhet och uppsluppenhet – i dumhetens väsen och försöker samtidigt föreställa mig hur det kan ha varit när Robert Musil på inbjudan av Österreichischer Werkbund höll sitt föredrag om dumheten i Wien 1937.

Musil nystar upp långa och vindlande trådar av dumhet ur mänsklighetens då och nu. Han talar om olika typer av dumhet, om den enkla naiva dumheten som genom sitt både kroppsnära och refrängartade språk kanske är en diktare, om den otäcka hotfulla kollektiva dumheten, ”en social imitation av andliga defekter”, som släcker ljuset i varje enskilt huvud och är beredd till vilket våld som helst, om den arroganta, inbilska klokheten som ju är en dumhet som vänt ut och in på kappan. Han vränger och vrider på begreppet. Det blänker till i en uniformsknapp och jag ser totalitarismen bli så där bekymrat löjlig. Varje klokhet har sin dumhet, säger Musil. Ju mer jag läser, desto osäkrare blir jag på om jag egentligen förstår någonting av detta med dumhet. Men kanske försöker jag genom att medge detta bara låtsas vara klok, för Musil säger ju någonstans att ett medel mot dumhet är anspråkslöshet. Men detta gäller nog inte låtsad anspråkslöshet. Å andra sidan är det ofta svårt att hålla det medvetna helt ärligt.

Och vad kan Musils åhörare den där kvällen – för jag tror att det var en kväll – ha tänkt? Undersökte de sin egen intelligens medan han talade? Försökte de skärskåda vilken typ av dumhet de härbärgerade i sina huvuden? Kanske utsåg någon sig till diktare. Undrade en eller annan om Musil möjligen var lite dum som vågade sig på att där och då tala om den kollektiva dumhetens frammarsch?

Det slår mig hur central dumheten är i nästan allting som människan företar sig och hur intressant och mångfacetterad denna företeelse är. Dörrar och fönster rycks upp och allting verkar gå att tolka genom dumheten. Plötsligt finns det en ny nyckel till nästan alla själsliga mysterier. Det enda orosmomentet ligger i att jag kanske inte riktigt förstår. Men inga sorger, varje klokhet har som sagt sin dumhet, så varför skulle inte jag få ha min?

Jag blir upprymd av detta med dumheten, ja, jag menar Musils dumhetsundersökning. Varje tankeproblem jag kan föreställa mig verkar kunna nå sin lösning i dumheten. Och varje händelse i politik eller media blir i ett nu spännande och lockande genom idén om dumheten. Denna förunderliga kameleont! Denna urkomponent i allt!

Men min eufori lägger sig eller tonas ner till ett samlat allvar och jag försöker hitta fotfäste i paradoxen mellan det goda i att inte fälla omdömen om sådant vi inte känner tillräckligt väl och detta att utan sådana vilda illa underbyggda omdömen skulle vi förlamas och klibba fast vid vår fläck. Utan dumhet ingen rörelse, inga villfarelser.

Jag konstaterar – eller är det Musil som gör det? – att alla funderingar kring egen dumhet eller egen klokhet är saker som helst bör döljas. För den som talar om dem kan lätt verka dum.

För att inte avsluta denna betraktelse alltför platt vill jag bjuda er läsare på den maxim -visserligen inlindad i ett vagt tvivel – som Musil i slutet av sitt anförande formulerar som eventuellt ledande till ”en lovande levnadsform”:

”Handla så gott du kan och så uselt du måste, och förbli däri medveten om gränserna för ditt handlandes brister!”

°°

Robert Musil
Om dumheten 2015
(Über die Dummheit 1937)
Översättning: Henrik Sundberg
Efterord: Bo Isenberg
Förlag: Vesper

Världen utanför fortsätter att vara glåmig och dyster, så jag vänder blicken inåt. Till min barndoms läsning – ja, det var nog egentligen inte jag som läste detta utan Pappa för mig – hör Tusen och en natt. Ofta ser jag en bild som föreställer ett vimmel av ormar i en dunkel grotta. Ormarna ”står på bakbenen” och har höjda huvuden och en av dem har ett vackert kvinnohuvud med bleka kinder, mörka ögon och svart ringlande hår. Den bilden hör till mina djupast begravna skatter. Jag tror inte jag har sett den utanför mitt huvud sedan barndomen, men nyss fick jag genom en av livets lönngångar se den vackra ormdrottningen igen med ögonen. Hon är sig lik.

En märklig sak som hänt med min inre ormdrottning är att det över bilden av henne lagts en tunn vibrerande hinna. Det skedde när jag för första gången läste Bertil Malmbergs dikt Upprätte ormen. Nu är de två sedan länge i mig oupplösligt förenade, utan att jag vet något om hur. Kanske känner ni dikten?

Upprätte ormen

Upprätte ormen
bär skönhetens krona.

Härligt ur avgrunden

strängarna tona.

Hymnen som sanningens
ära förkunnar

sjunges i djupet

av ljugande munnar.

Osedd av ögon

fast mejslad för evigt
mejslad i lönndom

för evigt för evigt –

vanärans hemliga

mästarstämpel

präglar den stenen
som bär ett tempel.

Jag minns inte längre sagan om ormdrottningen, fast jag vet att det i den äger rum ett stort våld. Upprätte ormen verkar vara en man. Är skönhetens krona min ormdrottnings huvud? Avgrunden och grottan beskriver samma plats. Vanärans hemliga stämpel förblir hemlig. Och lögn och sanning speglar skickligt varandra. Skikt täcker skikt utan att dölja.