Kategori: Litteratur

Inatt läste jag två berättelser av Heinrich von Kleist: Das Bettelweib von Locarno och Die Marquise von O…. Nej, jag ska inte berätta handlingen, ni vet den eller inte (ännu). Jag vill säga något om Kleist eller snarare om hans sätt att vara i skriften. Fast ordet ”vara” är nog för rofyllt. Kleist har inget fotfäste, allt är en störtning neråt eller uppåt, ja, han kan falla uppåt. När vi läser hans texter blir vi påminda om att jorden är ett rullande klot i en nästan tom oändlighet. Hans meningar störtar nerför sidorna och upp igen, balansen finns i rusningen över och ner i avgrunderna. Marken brinner under hans texters fötter. Gestalternas inre är genomkorsat av blixtar, världen obegriplig, endast rörelsen visar en väg, som försvinner, skymtar och försvinner. Fast det finns lyckliga stunder och till och med något som skulle kunna benämnas lyckliga slut, men de vittnar starkare än stupen om tillvarons bräcklighet. Ett lyckligt slut bär inom sig så många tagna risker, så mycket blickande ner avgrunderna att läsaren bara känner utmattning och en pockande oro för att kanske ha sett fel. I Kleists texter finns nästan bara vertikaler, den plana marken emellan bråddjupen är så kort och fylld av gropar, och det är bara tempot som räddar oss, om nu räddning finns.

Ingen har någonsin kunnat efterbilda hans stil. Ingen har hittat denna kombination av stramaste disciplin och bottenlös panik.

Nyss fick jag veta att min text om Robert Musils Om dumheten har publicerats i Hufvudstadsbladet, så jag känner mig fri att visa den här:

Jag fördjupar mig – pendlande mellan självtvivel, nyfikenhet och uppsluppenhet – i dumhetens väsen och försöker samtidigt föreställa mig hur det kan ha varit när Robert Musil på inbjudan av Österreichischer Werkbund höll sitt föredrag om dumheten i Wien 1937.

Musil nystar upp långa och vindlande trådar av dumhet ur mänsklighetens då och nu. Han talar om olika typer av dumhet, om den enkla naiva dumheten som genom sitt både kroppsnära och refrängartade språk kanske är en diktare, om den otäcka hotfulla kollektiva dumheten, ”en social imitation av andliga defekter”, som släcker ljuset i varje enskilt huvud och är beredd till vilket våld som helst, om den arroganta, inbilska klokheten som ju är en dumhet som vänt ut och in på kappan. Han vränger och vrider på begreppet. Det blänker till i en uniformsknapp och jag ser totalitarismen bli så där bekymrat löjlig. Varje klokhet har sin dumhet, säger Musil. Ju mer jag läser, desto osäkrare blir jag på om jag egentligen förstår någonting av detta med dumhet. Men kanske försöker jag genom att medge detta bara låtsas vara klok, för Musil säger ju någonstans att ett medel mot dumhet är anspråkslöshet. Men detta gäller nog inte låtsad anspråkslöshet. Å andra sidan är det ofta svårt att hålla det medvetna helt ärligt.

Och vad kan Musils åhörare den där kvällen – för jag tror att det var en kväll – ha tänkt? Undersökte de sin egen intelligens medan han talade? Försökte de skärskåda vilken typ av dumhet de härbärgerade i sina huvuden? Kanske utsåg någon sig till diktare. Undrade en eller annan om Musil möjligen var lite dum som vågade sig på att där och då tala om den kollektiva dumhetens frammarsch?

Det slår mig hur central dumheten är i nästan allting som människan företar sig och hur intressant och mångfacetterad denna företeelse är. Dörrar och fönster rycks upp och allting verkar gå att tolka genom dumheten. Plötsligt finns det en ny nyckel till nästan alla själsliga mysterier. Det enda orosmomentet ligger i att jag kanske inte riktigt förstår. Men inga sorger, varje klokhet har som sagt sin dumhet, så varför skulle inte jag få ha min?

Jag blir upprymd av detta med dumheten, ja, jag menar Musils dumhetsundersökning. Varje tankeproblem jag kan föreställa mig verkar kunna nå sin lösning i dumheten. Och varje händelse i politik eller media blir i ett nu spännande och lockande genom idén om dumheten. Denna förunderliga kameleont! Denna urkomponent i allt!

Men min eufori lägger sig eller tonas ner till ett samlat allvar och jag försöker hitta fotfäste i paradoxen mellan det goda i att inte fälla omdömen om sådant vi inte känner tillräckligt väl och detta att utan sådana vilda illa underbyggda omdömen skulle vi förlamas och klibba fast vid vår fläck. Utan dumhet ingen rörelse, inga villfarelser.

Jag konstaterar – eller är det Musil som gör det? – att alla funderingar kring egen dumhet eller egen klokhet är saker som helst bör döljas. För den som talar om dem kan lätt verka dum.

För att inte avsluta denna betraktelse alltför platt vill jag bjuda er läsare på den maxim -visserligen inlindad i ett vagt tvivel – som Musil i slutet av sitt anförande formulerar som eventuellt ledande till ”en lovande levnadsform”:

”Handla så gott du kan och så uselt du måste, och förbli däri medveten om gränserna för ditt handlandes brister!”

°°

Robert Musil
Om dumheten 2015
(Über die Dummheit 1937)
Översättning: Henrik Sundberg
Efterord: Bo Isenberg
Förlag: Vesper

Världen utanför fortsätter att vara glåmig och dyster, så jag vänder blicken inåt. Till min barndoms läsning – ja, det var nog egentligen inte jag som läste detta utan Pappa för mig – hör Tusen och en natt. Ofta ser jag en bild som föreställer ett vimmel av ormar i en dunkel grotta. Ormarna ”står på bakbenen” och har höjda huvuden och en av dem har ett vackert kvinnohuvud med bleka kinder, mörka ögon och svart ringlande hår. Den bilden hör till mina djupast begravna skatter. Jag tror inte jag har sett den utanför mitt huvud sedan barndomen, men nyss fick jag genom en av livets lönngångar se den vackra ormdrottningen igen med ögonen. Hon är sig lik.

En märklig sak som hänt med min inre ormdrottning är att det över bilden av henne lagts en tunn vibrerande hinna. Det skedde när jag för första gången läste Bertil Malmbergs dikt Upprätte ormen. Nu är de två sedan länge i mig oupplösligt förenade, utan att jag vet något om hur. Kanske känner ni dikten?

Upprätte ormen

Upprätte ormen
bär skönhetens krona.

Härligt ur avgrunden

strängarna tona.

Hymnen som sanningens
ära förkunnar

sjunges i djupet

av ljugande munnar.

Osedd av ögon

fast mejslad för evigt
mejslad i lönndom

för evigt för evigt –

vanärans hemliga

mästarstämpel

präglar den stenen
som bär ett tempel.

Jag minns inte längre sagan om ormdrottningen, fast jag vet att det i den äger rum ett stort våld. Upprätte ormen verkar vara en man. Är skönhetens krona min ormdrottnings huvud? Avgrunden och grottan beskriver samma plats. Vanärans hemliga stämpel förblir hemlig. Och lögn och sanning speglar skickligt varandra. Skikt täcker skikt utan att dölja.

Mot slutet av kapitliet om arumänerna reser Gauß västerut från Bitola till Kazem. Där tar sällskapet av och kommer in på en väg som blir allt brantare. Till slut når de byn Molovište, som ligger ännu högre upp än Nižepole. En gång bodde här 2000 människor, alla arumäner. Under stora delar av året hade byn nästan bara kvinnliga invånare, eftersom männen var ute på långa vandringar som herdar eller karavanvakter. Under storhetstiden kom ett slags extravaganta gårdfarihandlare till byn två gånger i veckan och försåg människorna där med bra mycket mer än de allra nödvändigaste. Enligt vad Gauß fick reda på fanns det tider då Molovište hade allt som kunde räknas som lyx i Wien, Budapest eller Venedig. På grund av det branta landskapet bedrevs här aldrig något jordbruk, men byn betraktades i gamla tider som rik. Och i reseberättelser från den tiden stod att läsa att här levde de vackraste kvinnorna i landet nästan helt utan män.

I denna by, som idag nästan helt består av ruiner, står en mäktig basilika, som dessutom är nyrenoverad. En av byns söner, Nikola Paligora, hade genom bankaffärer i Wien och Skopje, blivit omåttligt rik och 1996 sände han stora summor pengar till hembyn för att basilikan Sankt Petka skulle få en komplett restaurering. Så kyrkan står där nu som en uppenbarelse från en annan värld mitt i det omgivande förfallet.

Av de en gång över åttahundra praktfulla husen i byn är nu högst ett trettiotal fortfarande bebodda och Gauß beskriver på ett ställe byn som en av de sorgligaste platserna i världen, där de människor som bor kvar, lever bland ruinhögar omgivna av endast vaga spår av gator, torg och broar.

Men medan Gauß beskriver detta sorgligt söndervittrande och övergivna, så skiftar platsens ande steg för steg gestalt inför våra häpna ögon. Vi får veta att byn tillhör djuren lika mycket som människorna. Jättestora vallhundar strosar fridfullt omkring i gränderna och på något som en gång varit ett torg passeras besökarna av en häst, som är på väg någonstans helt och hållet för egen räkning. Och så här beskriver Gauß människorna:

I Moloviste träffade jag bara på vänliga människor. Förstörelsens ort beboddes av lyckliga människor. De som stannat kvar hade hängivit sig åt en munter filosofi. De gick omkring bland ruinerna och skötte om sina blomsterbänkar. När de besökte varandra måste de gå förbi ruiner och grushögar men i deras trädgårdar blommade rosorna.

Jag avslutar min serie om arumänerna med att än en gång visa Kurt Kaindls bild från Molovište. Denna gång nästan helt obeskuren.

PS I den här serien har jag främst baserat mig på Karl-Markus Gauß’ Die sterbenden Europäer i Per Nilsons översättning De döende européerna, utgiven av förlaget Perenn. I övrigt har jag flikat in ett och annat som jag hört, läst eller tänkt om arumänerna eller sådant som mer eller mindre tydligt kunde hänga ihop med dem.

Innan vi lämnar byn Nižepole, som ju är ”hela världen”, vill jag låta er träffa ”en gammal, spänstig kvinna med fint skurna ansiktsdrag”, som bjuder in vårt resesällskap till sig. Hon bjuder på kaffe, jordnötter, fårost och saltade gurkor. Gauß tittar på fotografierna på väggarna och kvinnan berättar att det är hennes barn och hennes tolv barnbarn man ser på dem och att de alla bor i Australien. Och hon tillägger att under 1960-talet utvandrade 250 familjer från Nižepole till Australien. På lite omvägar får jag, nästan samtidigt som jag läser just detta, veta att min australiensiske bror, som just är på besök i Europa, sagt att han ibland arbetat tillsammans med arumäner på byggen i trakten av Canberra och att de alltid visat sig vara snabbtänktare och kvickare i vändningarna än alla andra. Så det så.

Men nu reser vi vidare till det vackra Kruševo och här får vi veta något om det märkliga ”Kruševomanifestet” från 1903, som innebar eller hade till följd att man utropade en republik för alla de folkgrupper som levde i Makedonien. Denna republik störtades efter tolv dagar och befolkningen utsattes för en massaker. Så här skriver Gauß:

Till skillnad från i Frankrike eller Tyskland, där de medborgerliga målen skulle förverkligas i en nationalstat, kämpade revolutionärerna i Kruševo för en republik av likaberättigade nationaliteter. Därför bestod inte bara upprorsmännens här utan också den första och enda revolutionsregeringen av en brokig samling nationaliteter.

Och lite längre ner på sidan fortsätter Gauß:

”Kruševomanifestet” visar prov på storsinthet och realistisk insikt i de realiteter som råder på Balkan. Insikten att den västerländska idén om nationalstaten är katastrofalt olämplig för Balkan och bara kommer att leda till krig, fördrivning och etnisk rensning har regionen sedan dess återigen blundat för.

Utan att ha något större vetande om saken, men stödjande mig på ett och annat jag hört och läst om Makedonien (inte bara i Gauß’ bok), kan jag inte låta bli att formulera tanken att dagens Makedonien nog är den stat på Balkan som idémässigt står närmast innehållet i ”Kruševomanifestet”…

Men nu är vi i Kruševo och Gauß besöker ett museum som är tillägnat den arumänske målaren Nikola Martin. I stället för att tala om målningarna väljer Gauß att följa konstnärens namn genom några decennier: 1913 blev han den serbiske målaren Martinović, 1916 den bulgariske målaren Martinov och efter 1945 blev han den makedonske målaren Martinovski.

I Grekland, där de flesta av arumänerna genom tiderna bott, har de enligt Gauß alltid behandlats sämst. Inte förrän i dessa dagar har man där börjat tillerkänna dem rättigheter att bevara sitt språk och odla sin kultur. Trots detta ser många arumäner Grekland som sitt mytiska urhem och staden Metsovo, på arumänska Aminciu, i Pindosbergen är ett slags arumänernas Jerusalem, dit arumäner i hela världen hoppas få återvända.

Jag avslutar dagens text med ett citat ur det som Karabatak yttrade till Gauß under deras gemensamma dagar i Kruševo. Och jag utelämnar avsiktligt Gauß’ lite ironiska kommentar till Karabataks ord:

Det är med oss som med judarna, överallt är vi lojala och gör vårt bästa för staterna vi lever i och trots det låter de oss inte vara i fred. Vi är som judarna, det är bara det att ingen vet om den orätt som vi utsätts för.