Inre bilder

Världen utanför fortsätter att vara glåmig och dyster, så jag vänder blicken inåt. Till min barndoms läsning – ja, det var nog egentligen inte jag som läste detta utan Pappa för mig – hör Tusen och en natt. Ofta ser jag en bild som föreställer ett vimmel av ormar i en dunkel grotta. Ormarna ”står på bakbenen” och har höjda huvuden och en av dem har ett vackert kvinnohuvud med bleka kinder, mörka ögon och svart ringlande hår. Den bilden hör till mina djupast begravna skatter. Jag tror inte jag har sett den utanför mitt huvud sedan barndomen, men nyss fick jag genom en av livets lönngångar se den vackra ormdrottningen igen med ögonen. Hon är sig lik.

bild1-50

En märklig sak som hänt med min inre ormdrottning är att det över bilden av henne lagts en tunn vibrerande hinna. Det skedde när jag för första gången läste Bertil Malmbergs dikt Upprätte ormen. Nu är de två sedan länge i mig oupplösligt förenade, utan att jag vet något om hur. Kanske känner ni dikten?

Upprätte ormen

Upprätte ormen
bär skönhetens krona.

Härligt ur avgrunden

strängarna tona.

Hymnen som sanningens
ära förkunnar

sjunges i djupet

av ljugande munnar.

Osedd av ögon

fast mejslad för evigt
mejslad i lönndom

för evigt för evigt –

vanärans hemliga

mästarstämpel

präglar den stenen
som bär ett tempel.

Jag minns inte längre sagan om ormdrottningen, fast jag vet att det i den äger rum ett stort våld. Upprätte ormen verkar vara en man. Är skönhetens krona min ormdrottnings huvud? Avgrunden och grottan beskriver samma plats. Vanärans hemliga stämpel förblir hemlig. Och lögn och sanning speglar skickligt varandra. Skikt täcker skikt utan att dölja.

Kommentera