Nyss fick jag veta att min text om Robert Musils Om dumheten har publicerats i Hufvudstadsbladet, så jag känner mig fri att visa den här:
Jag fördjupar mig – pendlande mellan självtvivel, nyfikenhet och uppsluppenhet – i dumhetens väsen och försöker samtidigt föreställa mig hur det kan ha varit när Robert Musil på inbjudan av Österreichischer Werkbund höll sitt föredrag om dumheten i Wien 1937.
Musil nystar upp långa och vindlande trådar av dumhet ur mänsklighetens då och nu. Han talar om olika typer av dumhet, om den enkla naiva dumheten som genom sitt både kroppsnära och refrängartade språk kanske är en diktare, om den otäcka hotfulla kollektiva dumheten, ”en social imitation av andliga defekter”, som släcker ljuset i varje enskilt huvud och är beredd till vilket våld som helst, om den arroganta, inbilska klokheten som ju är en dumhet som vänt ut och in på kappan. Han vränger och vrider på begreppet. Det blänker till i en uniformsknapp och jag ser totalitarismen bli så där bekymrat löjlig. Varje klokhet har sin dumhet, säger Musil. Ju mer jag läser, desto osäkrare blir jag på om jag egentligen förstår någonting av detta med dumhet. Men kanske försöker jag genom att medge detta bara låtsas vara klok, för Musil säger ju någonstans att ett medel mot dumhet är anspråkslöshet. Men detta gäller nog inte låtsad anspråkslöshet. Å andra sidan är det ofta svårt att hålla det medvetna helt ärligt.
Och vad kan Musils åhörare den där kvällen – för jag tror att det var en kväll – ha tänkt? Undersökte de sin egen intelligens medan han talade? Försökte de skärskåda vilken typ av dumhet de härbärgerade i sina huvuden? Kanske utsåg någon sig till diktare. Undrade en eller annan om Musil möjligen var lite dum som vågade sig på att där och då tala om den kollektiva dumhetens frammarsch?
Det slår mig hur central dumheten är i nästan allting som människan företar sig och hur intressant och mångfacetterad denna företeelse är. Dörrar och fönster rycks upp och allting verkar gå att tolka genom dumheten. Plötsligt finns det en ny nyckel till nästan alla själsliga mysterier. Det enda orosmomentet ligger i att jag kanske inte riktigt förstår. Men inga sorger, varje klokhet har som sagt sin dumhet, så varför skulle inte jag få ha min?
Jag blir upprymd av detta med dumheten, ja, jag menar Musils dumhetsundersökning. Varje tankeproblem jag kan föreställa mig verkar kunna nå sin lösning i dumheten. Och varje händelse i politik eller media blir i ett nu spännande och lockande genom idén om dumheten. Denna förunderliga kameleont! Denna urkomponent i allt!
Men min eufori lägger sig eller tonas ner till ett samlat allvar och jag försöker hitta fotfäste i paradoxen mellan det goda i att inte fälla omdömen om sådant vi inte känner tillräckligt väl och detta att utan sådana vilda illa underbyggda omdömen skulle vi förlamas och klibba fast vid vår fläck. Utan dumhet ingen rörelse, inga villfarelser.
Jag konstaterar – eller är det Musil som gör det? – att alla funderingar kring egen dumhet eller egen klokhet är saker som helst bör döljas. För den som talar om dem kan lätt verka dum.
För att inte avsluta denna betraktelse alltför platt vill jag bjuda er läsare på den maxim -visserligen inlindad i ett vagt tvivel – som Musil i slutet av sitt anförande formulerar som eventuellt ledande till ”en lovande levnadsform”:
”Handla så gott du kan och så uselt du måste, och förbli däri medveten om gränserna för ditt handlandes brister!”
°°
Robert Musil
Om dumheten 2015
(Über die Dummheit 1937)
Översättning: Henrik Sundberg
Efterord: Bo Isenberg
Förlag: Vesper