Innan vi lämnar byn Nižepole, som ju är ”hela världen”, vill jag låta er träffa ”en gammal, spänstig kvinna med fint skurna ansiktsdrag”, som bjuder in vårt resesällskap till sig. Hon bjuder på kaffe, jordnötter, fårost och saltade gurkor. Gauß tittar på fotografierna på väggarna och kvinnan berättar att det är hennes barn och hennes tolv barnbarn man ser på dem och att de alla bor i Australien. Och hon tillägger att under 1960-talet utvandrade 250 familjer från Nižepole till Australien. På lite omvägar får jag, nästan samtidigt som jag läser just detta, veta att min australiensiske bror, som just är på besök i Europa, sagt att han ibland arbetat tillsammans med arumäner på byggen i trakten av Canberra och att de alltid visat sig vara snabbtänktare och kvickare i vändningarna än alla andra. Så det så.
Men nu reser vi vidare till det vackra Kruševo och här får vi veta något om det märkliga ”Kruševomanifestet” från 1903, som innebar eller hade till följd att man utropade en republik för alla de folkgrupper som levde i Makedonien. Denna republik störtades efter tolv dagar och befolkningen utsattes för en massaker. Så här skriver Gauß:
Till skillnad från i Frankrike eller Tyskland, där de medborgerliga målen skulle förverkligas i en nationalstat, kämpade revolutionärerna i Kruševo för en republik av likaberättigade nationaliteter. Därför bestod inte bara upprorsmännens här utan också den första och enda revolutionsregeringen av en brokig samling nationaliteter.
Och lite längre ner på sidan fortsätter Gauß:
”Kruševomanifestet” visar prov på storsinthet och realistisk insikt i de realiteter som råder på Balkan. Insikten att den västerländska idén om nationalstaten är katastrofalt olämplig för Balkan och bara kommer att leda till krig, fördrivning och etnisk rensning har regionen sedan dess återigen blundat för.
Utan att ha något större vetande om saken, men stödjande mig på ett och annat jag hört och läst om Makedonien (inte bara i Gauß’ bok), kan jag inte låta bli att formulera tanken att dagens Makedonien nog är den stat på Balkan som idémässigt står närmast innehållet i ”Kruševomanifestet”…
Men nu är vi i Kruševo och Gauß besöker ett museum som är tillägnat den arumänske målaren Nikola Martin. I stället för att tala om målningarna väljer Gauß att följa konstnärens namn genom några decennier: 1913 blev han den serbiske målaren Martinović, 1916 den bulgariske målaren Martinov och efter 1945 blev han den makedonske målaren Martinovski.
I Grekland, där de flesta av arumänerna genom tiderna bott, har de enligt Gauß alltid behandlats sämst. Inte förrän i dessa dagar har man där börjat tillerkänna dem rättigheter att bevara sitt språk och odla sin kultur. Trots detta ser många arumäner Grekland som sitt mytiska urhem och staden Metsovo, på arumänska Aminciu, i Pindosbergen är ett slags arumänernas Jerusalem, dit arumäner i hela världen hoppas få återvända.
Jag avslutar dagens text med ett citat ur det som Karabatak yttrade till Gauß under deras gemensamma dagar i Kruševo. Och jag utelämnar avsiktligt Gauß’ lite ironiska kommentar till Karabataks ord:
Det är med oss som med judarna, överallt är vi lojala och gör vårt bästa för staterna vi lever i och trots det låter de oss inte vara i fred. Vi är som judarna, det är bara det att ingen vet om den orätt som vi utsätts för.