Kategori: Litteratur

När jag var i Wien i maj – för det var väl i maj? – slank jag den ena dagen in i en bokhandel vid Schottengasse och köpte den gamla klassikern Jugend ohne Gott av Ödön von Horváth. Varför? Ja, för att jag aldrig har läst den och för att jag då och då genom åren har tänkt på den, inte så sällan faktiskt. Och för ögonen som såg på mig från bokens omslag. Denna illusionslösa, nervöst intelligenta blick som för mig är så österrikisk – ja, Österrike är inte det där alpina skidlandet som man ofta vill tänka på i Sverige – Österrike är Wien och ironisk dödsnärhet, prunkande elegans och skitiga bakgårdar. Och så mycket tvivlande vetande.

Igår regnade det här och jag drack kaffe med en vän och gick sedan igenom en rad studenttexter. Någon gång på kvällen fick jag syn på Jugend ohne Gott, så jag grep boken och läste det första korta kapitlet, ”Die Neger” heter det och på dess fyra sidor möter vi en ung – eller nej, han känner sig inte särskilt ung – lärare som omväxlande är försjunken i tankar, omväxlande ägnar sig åt att rätta eller läsa igenom sina elevers texter. Han kommer fram till att han egentligen inte är nöjd – som hans föräldrar önskat honom att han skulle vara i födelsedagsbrevet som ligger framför honom på bordet. Han har just fyllt 34. Men så letar hans tanke sig vidare förbi missnöjet och tar den här formen:

Du hast doch eine sichere Stellung mit Pensionsberechtigung und das ist in der heutigen Zeit, wo niemand weiß, ob sich morgen die Erde noch drehen wird, allerhand!

Och så går han över till arbetet som består i att läsa elevtexter på det av hans överordnade föreskrivna temat ”Warum müssen wir Kolonien haben?” Hans elever är fjortonåriga pojkar. Utan större övertygelse eller lust tar han itu med uppgiften. Mycket av vad pojkarna skriver låter han passera som acceptabelt, men så stöter han på en rad som han först inte vill eller kan godta. ”Alle Neger sind hinterlistig, feig und faul.” Hans första impuls är att stryka frasen och skriva något i stil med ”meningslös generalisering” i kanten, men så hejdar han sig för han kommer att tänka på att han alldeles nyligen hört just den frasen på radion. Och så bestämmer han sig för att låta frasen stå kvar ”denn was einer im Radio redet, darf kein Lehrer im Schulheft streichen.”

Jag bläddrar lite i boken och läser till sist lite i översikten över Ödön von Horváths liv. Jag läser att han föddes i Sušak i utkanten av dagens Rijeka och att han vid något tillfälle som svar på en fråga beskrev sin härkomst så här:

Sie fragen mich nach meiner Heimat, ich antworte: ich wurde in Fiume geboren, bin in Belgrad, Budapest, Preßburg, Wien und München aufgewachsen und habe einen ungarischen Paß – aber ”Heimat”? Kenn ich nicht. Ich bin eine typisch alt-österreichisch-ungarische Mischung: magyarisch, kroatisch, deutsch, tschechisch – mein Name ist magyarisch, meine Muttersprache ist deutsch.

Ingen sommar har jag gått så ofta längs Sava som den här, ingen sommar har jag varit så ofta vid Bundek. Ja, och ingen sommar har jag läst Edith Södergran så intensivt, fast ”intensivt” är kanske fel ord, så jag byter ut det mot ”mycket”. Jag har läst och läst, men hållit ganska löst i texten och låtit den leva sitt eget liv och blanda sig med livet här, med solskenet över flodstenarna och det gröna vattnet och med det varma lugnet under popplarna och platanerna.

Jag har läst dikterna om och om, varv efter varv, just i den ordning de står i boken, en tidsordning som börjar 1916 och slutar 1922. Och jag har sett Edith – ja, jag måste nog kalla henne vid förnamn nu – förvandlas från ivrigt klarögd och liksom glatt risktagande till gripande efter det gränslösa, härskarinna över allt till vemodig och ännu starkare men helt stilla och synsk bortom alla horisonter. Ja, som ni märker säger jag vad jag vill. Egentligen vet jag ingenting om Edith Södergrans författarskap på det där vet-sättet. Jag har inte fört något studium och om jag har det så har jag glömt vad det lärde mig. Nu vet jag bara vad som händer i mig när jag läser dikterna och vilka rader som går mig särskilt djupt.

Jag läser första strofen ur ”Vägen till lyckan” i ”Dikter” (1916):

Det skall vara obegripligt
hur det underbara sker, –
ingen väg till lyckan finnes,
ingen lycklig stigen minnes
som till lyckans lönndörr för.

Jag läser två rader ur ”Orfeus” i ”Septemberlyran” (1918):

Jag är Orfeus. Jag kan sjunga hur jag vill.
Mig är allt förlåtligt.

Tre rader ur ”Mina konstgjorda blommor” i ”Rosenaltaret” (1919):

Själv sitter jag nere på trappan –
en borttappad österländsk pärla
i storstadens brusande hav.

Och till sist en rad – den känner ni så väl – ur ”Min barndoms trädgård” (juni 1922) i ”Landet som icke är”:

nyckeln till alla hemligheter ligger i gräset i hallonbacken.

Ja, och så går jag här längs nasip och tänker på detta med hallonbacken. Och på hemligheterna som ju ingen kommer åt.

Årets Festival europske kratke priče här i Zagreb fick bara ganska förströdd uppmärksamhet från min sida. Sista kvällen gick Alex och jag dit och den egentliga behållningen var den portugisiske författaren Afonso Cruz’ läsning ur O Livro do Ano, en bok som handlar om en liten flickas tankar om världen genom årets dagar.

De suggestiva illustrationerna gav min uppmärksamhet något att hålla sig i och Cruz’ läsning var möjlig att följa, även om min portugisiska bara är en fantasi som fladdrar lite vagt ovanför spanskan och italienskan i mitt huvud. Först var det lite svårt att få läsningen av den engelska översättningen att flyta smidigt i takt med lyssnandet till läsningen, men efter en stund hittade jag en rytm. Fast en del av texten rann ändå ut i mörkret och oförståelsen och jag tänkte på något Alex hade sagt strax innan om hur hon i början av sitt italienska liv läst romaner på ett sätt som inte uteslöt att det lästa kunde vara en fantasi.

Jag satt nyss i morgonstunden med Londi på kafé Kezl, som jag ibland har kallat ”Solkaféet”, men nu strömmar sommaren in och solen skiner starkt och vi sitter under parasoller och drömmer inte om solsken längre. Medan jag drack mitt kaffe, tänkte jag något vagt om mitt liv, om det där stora steget jag tog för så där en sex år sedan, det där steget som placerade mig här. Jag tänkte att härifrån finns inga vägar tillbaka, det finns bara framåt och ändå har jag aldrig fattat något egentligt beslut om detta.

Vid hemkomsten satte jag mig i balkongrummet med fönsten öppna mot de gröna gröna björkarna och började rota i en översättning, men lät mig distraheras av en text av Arne Melberg som jag stötte på via en facebookvän medan jag lät dagens facebookbelägenhet rulla fram. Ja, fråga mig inte om orsak och verkan här, det blir en rulle, ett oändlighetsband. Melberg skriver om Cervantes (och lite om Shakespeare och Montaigne) och Don Quijote. I texten fastnar jag vid ett citat av Marthe Robert, som lyder så här:

En vacker dag beslutar sig en medelålders man, han är närmare femtio år, att lämna allt och bege sig ut på vägarna. Han tycks ge sig iväg alldeles av en slump, men i själva verket har han ett bestämt mål i sikte. Under loppet av hans äventyr kan inget lidande, ingen besvikelse och inte ens hån avleda honom från planen: att leva precis som en litterär figur för att ta reda på vad litteraturen egentligen handlar om.

Och jag är tillbaka vid mig själv under parasollet på Kezl och det slår mig att jag är Don Quijote. Och ändå inte, för jag hade inget mål från början utan målet hittade mig på vägen, men nu går vi ganska bra sida vid sida målet och jag.

Så här ljuvligt björklövsgrönt kan det se ut från mitt sovrumsfönster om morgnarna, fast idag var det grått när jag först tittade ut, men det döljer jag (på ett öppet sätt), för jag tror ni har större glädje av det här ljuset.

Och här i balkongrummet njuter jag av Klara Johansons Brev under mina korta men härligt uppsluppna pauser. Se här vad jag hittade i ett brev till Elsa Gyldén daterat till den 14 oktober 1911! Och känn hur lustigt nära dessa rader kommer er!

Vore jag inte välsignad med vackra och sinnrika drömmar, så skulle jag aldrig ge mig ro att sova. Jag ville nämligen gärna i förstamajdemonstrationerna bära ett standar med påskriften: 24 timmars arbetsdag. Någon frågade mig dräpande, när jag berättade denna avsikt, varför jag inte lika gärna begärde 25 timmar. ”Nej”, svarade jag allvarsamt, ”måtta i allt. Den tjugofemte vilar jag.”

Jag tror bestämt att balkongrummet här på Hvarska är en syster till Klaras bokrum.