Kategori: Litteratur

Årets Festival europske kratke priče här i Zagreb fick bara ganska förströdd uppmärksamhet från min sida. Sista kvällen gick Alex och jag dit och den egentliga behållningen var den portugisiske författaren Afonso Cruz’ läsning ur O Livro do Ano, en bok som handlar om en liten flickas tankar om världen genom årets dagar.

De suggestiva illustrationerna gav min uppmärksamhet något att hålla sig i och Cruz’ läsning var möjlig att följa, även om min portugisiska bara är en fantasi som fladdrar lite vagt ovanför spanskan och italienskan i mitt huvud. Först var det lite svårt att få läsningen av den engelska översättningen att flyta smidigt i takt med lyssnandet till läsningen, men efter en stund hittade jag en rytm. Fast en del av texten rann ändå ut i mörkret och oförståelsen och jag tänkte på något Alex hade sagt strax innan om hur hon i början av sitt italienska liv läst romaner på ett sätt som inte uteslöt att det lästa kunde vara en fantasi.

Jag satt nyss i morgonstunden med Londi på kafé Kezl, som jag ibland har kallat ”Solkaféet”, men nu strömmar sommaren in och solen skiner starkt och vi sitter under parasoller och drömmer inte om solsken längre. Medan jag drack mitt kaffe, tänkte jag något vagt om mitt liv, om det där stora steget jag tog för så där en sex år sedan, det där steget som placerade mig här. Jag tänkte att härifrån finns inga vägar tillbaka, det finns bara framåt och ändå har jag aldrig fattat något egentligt beslut om detta.

Vid hemkomsten satte jag mig i balkongrummet med fönsten öppna mot de gröna gröna björkarna och började rota i en översättning, men lät mig distraheras av en text av Arne Melberg som jag stötte på via en facebookvän medan jag lät dagens facebookbelägenhet rulla fram. Ja, fråga mig inte om orsak och verkan här, det blir en rulle, ett oändlighetsband. Melberg skriver om Cervantes (och lite om Shakespeare och Montaigne) och Don Quijote. I texten fastnar jag vid ett citat av Marthe Robert, som lyder så här:

En vacker dag beslutar sig en medelålders man, han är närmare femtio år, att lämna allt och bege sig ut på vägarna. Han tycks ge sig iväg alldeles av en slump, men i själva verket har han ett bestämt mål i sikte. Under loppet av hans äventyr kan inget lidande, ingen besvikelse och inte ens hån avleda honom från planen: att leva precis som en litterär figur för att ta reda på vad litteraturen egentligen handlar om.

Och jag är tillbaka vid mig själv under parasollet på Kezl och det slår mig att jag är Don Quijote. Och ändå inte, för jag hade inget mål från början utan målet hittade mig på vägen, men nu går vi ganska bra sida vid sida målet och jag.

Så här ljuvligt björklövsgrönt kan det se ut från mitt sovrumsfönster om morgnarna, fast idag var det grått när jag först tittade ut, men det döljer jag (på ett öppet sätt), för jag tror ni har större glädje av det här ljuset.

Och här i balkongrummet njuter jag av Klara Johansons Brev under mina korta men härligt uppsluppna pauser. Se här vad jag hittade i ett brev till Elsa Gyldén daterat till den 14 oktober 1911! Och känn hur lustigt nära dessa rader kommer er!

Vore jag inte välsignad med vackra och sinnrika drömmar, så skulle jag aldrig ge mig ro att sova. Jag ville nämligen gärna i förstamajdemonstrationerna bära ett standar med påskriften: 24 timmars arbetsdag. Någon frågade mig dräpande, när jag berättade denna avsikt, varför jag inte lika gärna begärde 25 timmar. ”Nej”, svarade jag allvarsamt, ”måtta i allt. Den tjugofemte vilar jag.”

Jag tror bestämt att balkongrummet här på Hvarska är en syster till Klaras bokrum.

På sista tiden har jag i rak följd läst ett par berättelser av Kleist: Die Marquise von O…., Das Bettelweib von Locarno, Das Erdbeben in Chili och igår Michael Kohlhaas. Marken skälver och gungar och jag stirrar in i det som Kleist gång på gång benämner ”die gebrechliche Einrichtung der Welt” (”världens bräckliga inrättning” eller kanske ”världens bräcklighet”). Alla de här berättelserna handlar om detta, ja, om att allt när som helst kan ta vilken väg som helst och lättast av allt falla i spillror, men också räddas för att åter störtas ner i avgrunden; lyckliga slut kan kännas särskilt hotfulla, för då tvingas man oroa sig ”för alltid”. Och i Michael Kohlhaas hinner hopp och förtvivlan, lycka och olycka byta plats fler gånger än i de ovannämnda kortare berättelserna, kanske för att Kleist tagit sig fler sidor till denna berättelse, kanske för något annat.

Låt oss betrakta huvudpersonen: Michael Kohlhaas är hästhandlare (Roßhändler), har fru och fem barn och han är en i allra högsta grad rättskaffens man, säkert pålitligare än någon vi känner. Men just i denna pålitlighet ligger hans grav. Han vet inga kompromisser, inga halva ting. Kanske är han lite inskränkt, hans tankar rör sig utmed en i förväg utstakad bana. Han besitter ett stort, ja, närmast obegränsat mod. Ingen av oss känner någon modigare. Han är på ett absolut sätt trofast. Och denna absoluthet är det som kommer att krossa honom och många som kommer i hans väg. Han är kapabel till grymhet, men bara som raka och direkta svar på oförrätter. Han kan slå ihjäl, bränna upp, förstöra, men han skulle aldrig tortera någon av lust och ondska. Och han älskar sina barn på ett ärligt och liksom okänsligt, närmast brutalt sätt. Precis som han älskar sin hustru. När han har valt eller snarare sett sin väg, går han inte att påverka och han är tveklöst ett offer för den egna kompromisslösheten.

Och denna hjälplöst hårda kärna till man har Kleist satt in i sin värld som oberäknelig, tvetydig och våldsam stupar uppåt och nedåt. Jag sa en gång att jordbävningen är Kleists element, också eldsvådan och översvämningen är hans. Och själva texten rasar upp- och nerför sidorna och vi läsare kastas andlösa genom den. Det finns inga punkter att hålla sig i och hämta andan. Gång på gång blir någon av gestalterna ”befremdet” (detta oöversättliga ord!) eller ”betreten” (förlägen) och de rodnar och förskräcks och är rådlösa inför de oväntade och förfärande förloppen. Och i berättelsen om Michael Kohlhaas rasar och väller det hela steg för steg ut över alla bräddar och Kohlhaas själv står plötsligt på ett ställe inför hela det Tysk-romerska riket:

Der Kaiser, in einer durch die Staatskanzelei ausgefertigte Note, antwortete ihm: ”daß der Wechsel, der plötzlich in seiner Brust vorgegangen zu sein scheine, ihn aufs äußerste befremde; daß der sächsischerseits an ihn erlassene Bericht, die Sache des Kohlhaas zu einer Angelegenheit gesamten heiligen römischen Reichs gemacht hätte; daß demgemäß er, der Kaiser, als Oberhaupt desselben, sich verpflichtet gesehen hätte, als Ankläger in dieser Sache bei dem Hause Brandenburg aufzutreten; dergestalt, daß da bereits der Hof-Assessor Franz Müller, in der Eigenschaft als Anwalt nach Berlin gegangen wäre, um den Kohlhaas daselbst, wegen Verletzung des öffentlichen Landfriedens, zur Rechenschaft zu ziehen, die Beschwerde nunmehr auf keine Weise zurückgenommen werden könne, und die Sache den Gesetzen gemäß, ihren weiteren Fortgang nehmen müsse.”

Något jag också vill tala om är den oförrätt som blev början till Kohlhaas’ väg mot undergången. I korthet var det så att han blev stoppad på gränsen mellan Brandenburg och Sachsen eller ett litet stycke in i Sachsen och där, i junker Tronkas borg, tillsagd att betala för ett pass som egentligen inte lagligen krävdes och när han vägrade, blev avkrävd två svarta hästar (zwei Rappen) som pant. Ja, egentligen vill jag tala om hästarna, som figurerar i olika gestalter genom hela historien. Hästarna och ordet ”Dickfütterung”
(”tjockgödning”). Hästarna är först välnärda och blanka, sedan magra och skrangliga med matt fäll och efter det står de på ostadiga ben halvdöda på väg till nödslakt. Det ena och det andra händer, Kleist låter världen svikta och svaja och så står svarthästarna där som genom ett trollslag feta och välnärda med blänkande hårrem igen. Ordet ”Dickfütterung” sticker på ett närmast groteskt sätt ut ur texten och jag häpnar över hur mäktigt detta ord är och hur viktigt det i sin bisarrt prosaiska saklighet verkar vara för berättelsen och jag kan med Kleist skratta så där skriande galet som han enligt någon som hette Zschokke gjorde över den tragiska utgången i sitt skådespel Die Familie von Schroffenstein:

Als uns Kleist eines Tages sein Trauerspiel ”Die Familie von Schroffenstein” vorlas, ward im letzten Akt das allseitige Gelächter der Zuhörerschaft, wie auch des Dichters, so stürmisch und endlos, daß bis zu seiner letzten Mordszene zu gelangen zur Unmöglichkeit wurde.

För Kleist är förtvivlan, ibland en rent extatisk förtvivlan. Åh, denna Dickfütterung! Åh, denna Kohlhaas’ blint modiga väg in i döden!

Jordbävningen är Kleists rätta element. Först i jordbävningen ser vi det sanna porträttet av hans själ såsom den uttrycker sig i hans skrivkonst.

Igår kväll läste jag första hälften av Das Erbeben in Chili (Jordbävningen i Chile). Ja, egentligen ska berättelsen läsas i ett drag, men jag ville inte ha det förfärliga slutet på näthinnan inför natten. Knappt tjugo sidor lång är denna helveteshimlahelvetesfärd. Den handlar om en stor kärlek, förfärliga katastrofer, kort svindlande lycka och avgrundsdjup grymhet. Fast jag vet att jag egentligen inte kan ska jag kanske ändå försöka berätta historien den här gången, för Kleist är minsann ingen abstraktion:

Året är 1647 och den unge spanjoren Jeronimo är informator för Josephe, dotter till en rik chilensk adelsman. De båda unga förälskar sig i varandra, men deras förbjudna kärlek upptäcks och Jeronimo skickas bort och Josephe placeras i ett karmeliterkloster. Och så är de åtskilda genom andras beslut och makt, men här fogar Kleist in en av sina sällsynt glimrande pärlor i den mörka väven:

Durch einen glücklichen Zufall hatte Jeronimo die Verbindung von neuem anzuknüpfen gewußt, und in einer verschwiegenen Nacht den Klostergarten zum Schauplatze seines vollen Glückes gemacht.

Nej, jag översätter inte utan jag ber i stället er som inte kan tyska eller inte anser er kunna tyska att läsa det korta stycket just som det står, tills ni förstår.

Nio månader senare – vi antar att det är nio månader – föder den unga novisen Josephe barnet och kastas i fängelse. Hon döms till att brännas på bål, men straffet mildras till halshuggning, eftersom abedissan vill henne väl. Adelsfröknar och matronor samlas vid fönster och på balkonger för att avnjuta hennes väg till stupstocken. Samtidigt befinner sig Jeronimo i fängelse och i berättelsens öppningsscen är han just i färd med att vid en pelare binda fast ett rep som han vill hänga sig med.

Det har bara gått en dryg sida och vi har fått förhistorien och vi hör kyrkklockorna hotfullt dåna och vi ser Josephe drivas mot avrättningsplatsen och vi ser Jeronimo fästa repet som han ska hänga sig med i en järnögla vid en pelare i fängelseväggen. Då utbryter från ett ögonblick till ett annat den stora jordbävningen i Santiago (den har Kleist hämtat ur verkligheten) och marken reser sig under byggnaderna och skakar dem av sig. Väggarna i Jeronimos fängelse faller och Josephes plågoandar uppslukas av jorden. Luften är fylld av dån och skrik av förtvivlan och nöd. Människor och djur omkommer i stora massor, bränder flammar upp och sprider sig, vägarna reser sig mot himlen eller stupar ner i avgrunden, husen böljar och faller, vattnen stiger och drar med sig allt levande som kommer i dess väg. Världen är vertikal och fylld av flammande eld och piskande vatten och den talar med Kleists röst.

Nej, jag ska inte berätta hela historien, Kleist ska man inte berätta, Kleist ska man läsa. Man måste ge sig åt det våld han själv alltid är tvingad att störta sig in i! Men jag ska ändå – lite tamt – dra upp huvudlinjerna för resten av den här historien:

Skalven avtar och man ser människor bland ruiner och i busksnår, hur de försöker hjälpa och trösta varandra, hur de begråter sina döda och tar hand om sina skadade. Kleist målar upp korta scener av mänsklig samvaro helt i det godas tecken. Så här är människorna, innan… Och Jeronimo finner Josephe med den lille sonen Philipp vid en källa och vi får uppleva den djupaste mänskliga lycka. Kleist vet att tala om dess innerlighet.

Så kommer andra människor, människor som Josephe känner och hon får ta hand om och amma också en annan liten pojke, Juan, vars mor skadats i jordbävningen. Och berättelsen balanserar ännu några sidor framåt i ett tillstånd av mänsklig värme och omtanke. Men så brusar religionen in och man pratar om att samlas till en stor tacksägelsegudstjänst i en dominikanerkyrka, den enda som jordbävningen inte krossat. Fler och fler människor drar iväg dit och snart är Jeronimo och Josephe också på väg. Kleist lägger ut små tecken av oro och läsaren fylls med aningar. En hög präst håller en predikan där han först tackar Gud för räddningen, men steg för steg och egentligen väldigt snabbt blir predikan till en straffpedikan över människornas ondska och sedesfördärv och vi känner hur allting rusar mot Josephe och Jeronimo:

Aber wie dem Dolche gleich fuhr es durch die von dieser Predigt schon ganz zerrissenen Herzen unserer beiden Unglücklichen, als der Chorherr bei dieser Gelegenheit umständlich des Frevels erwähnte, der in dem Klostergarten der Karmeliterinnen verübt worden war; die Schonung, die er bei der Welt gefunden hatte, gottlos nannte, und in einer von Verwünschungen erfüllten Seitenwendung, die Seelen der Täter, wörtlich genannt, allen Fürsten der Hölle übergab!

Ja, en förbannelse utslungas över Jeronimo och Josephe och sedan är fältet fritt för mänsklig ondska. Efter ett kort tumult med förväxlingar blir både Josephe och Jeronimo ihjälslagna och det ena lilla barnet, Juan, får skallen krossad mot kyrkväggen. Grymheten sitter i högsätet och människorna är ett kallt, blodtörstigt och skrämmande kollektiv.

Men alldeles i slutet, när allt egentligen är förstört och förlorat, släpper Kleist in en tunn ljusstråle och låter Josephes och Jeronimos lille son Philipp överleva och bli som en son för det föräldrapar som förlorat den lille Juan. Textens slutackord skimrar tvetydigt märkligt:

Don Fernando und Donna Elvire nahmen hierauf den kleinen Fremdling zum Pflegesohn an; und wenn Don Fernando Philippen mit Juan verglich, und wie er beide erworben hatte, so war es ihm fast, als müßt er sich freuen.

°°°°°°°°°°

Kleists texter har detta stora gemensamt med livet att allt är oförutsebart och oförutsägbart, särskilt djupaste lycka och olycka. De går i par och brister in i varandra.