Kategori: Litteratur

Eftersom jag nu fått veta att Hufvudstadsbladet publicerat min text om Saša Stanišićs Före festen, känner jag mig fri att släppa ut den även här:

°°

Före festen är en historia eller ett knippe historier om provinsen där åren ännu går ett och ett. Provinsen är inte vilken provins som helst utan ett hörn av Uckermark, en blygsamt vacker avfolkningsbygd i nordöstra Tyskland. Författaren Saša Stanišić kom som flykting till Tyskland som fjortonåring – en ålder som är helt öppen både framåt och bakåt – från det krigshärjade Bosnien. Hans första roman Wie der Soldat das Grammofon repariert, som på svenska fått den något krystade titeln Farfar upp i graven, handlar om en pojkes upplevelser före och under Balkankriget i den lilla staden Višegrad, som också är Stanišićs födelsestad. Och staden där Ivo Andrićs roman Bron över Drina utspelar sig. I Före festen har Stanišić gjort verklighetens by Fürstenwerder till sin diktnings Fürstenfelde. Någonstans i början av boken låter han själva landskapet för ett ögonblick bli till huvudperson och vi får veta något om de två sjöarnas tillblivelse. Lite kan detta påminna om början i Jenny Erpenbecks roman Hemsökelse, som ju också utspelar sig i Brandenburg – Uckermark är ett nordöstligt hörn av Brandenburg – fast hos Erpenbeck tar urtiden större plats. Och i Stanišićs roman överlagras historien av myten om den balkanske jätten som slungade iväg en bergstopp från kedjan Dinariderna och delade den uckermarkska sjön i två.

Ett nav i romanen är Annafesten som firats i byn sedan 1500-talet av en sedan länge i invånarnas minne förbleknad anledning. Kanske brändes en senare helgonförklarad Anna på bål en sommardag, men sannolikt inte just den dag i slutet av augusti då festen firas. Nuet i romanen är dygnet före årets fest men detta nu är också en punkt som har ett myller av förbindelser med gångna tider.

I romanen möter vi en rad människor i byn som till exempel Ana Kranz, en åldrad konstnärinna med rötter i Banatet i Balkans oklara gränstrakter, som genom åren målat byn och dess invånare ur alla tänkbara och otänkbara vinklar, ”Sparbank i solnedgång” heter en och natten inför årets fest försöker hon sig på att måla Djupsjön i mörkret, men hon är nattblind. Och så har vi de unga männen: Lada, som är mycket stark, Stumme Suzi som är just stum och också mycket stark. Och Johann, som har tunna armar och är klockarlärling, han lär sig att slå slagen med byns tre tunga kyrkklockor. Den unga kvinna som får mest plats i romanen heter Anna och hon springer mycket fort och är en orolig själ. Herr Schramm var en gång överstelöjtnant i DDR-armén, sedan skogvaktare och är numera en självmordsbenägen svartarbetande pensionär. En viktig samlingsplats i byn är Ulis garage, där man – ja, mest män – dricker öl och berättar historier, för det finns inte längre någon riktig bykrog. Lada är inofficiell men mycket verklig utkastare hos Uli. En annan central plats är hembygdsgården där Johanna Schwermut, Johanns mor, bedriver en intensiv och hemlighetsfull verksamhet, när hon inte är svårmodig och bara ligger med ansiktet mot jorden hemma i trädgården. Råhet och mänsklig värme går tätt intill varandra i relationerna mellan byborna. En betydelsefull gestalt är färjkarlen, som i romanens öppningsscen just dött. Han lever vidare i det kollektiva minnet och den kollektiva sorgen:

Vi är ledsna. Vi har ingen färjkarl mer. Färjkarlen är död. Två sjöar, ingen färjkarl.

Detta ”vi” kommer ofta till tals i romanen. Det är byn som talar lite som hos Tage Aurell i hans värmländska obygdsberättelser. Ofta inleds ett nytt kapitel med att en kollektiv känsla registreras. Så här: ”Vi är glada, Anna kommer att brännas på bål. Imorgon kväll på festen kommer domen att verkställas.” Eller så här: ”Vi är obekymrade. Ficklampa, regnkappa, gummistövlar, målarduk med paraplyet: fru Kranz är väl rustad.” Eller: ”Vi är bekymrade. Ingen kan Bibeln så bra som kyrkklockorna.” Och i bokens slutrader: ”Vi är glada, Anna kommer nog inte att brännas trots allt.”

Men vi får inte glömma rävmor som finns som ett slags djuriskt undermedvetet i romanen. Hon har många egna kapitel som löper genom bokens väv, kanske är hon den enda ogrumlat tragiska gestalten, för människan grumlar, som vi vet, nästan alltid tragedin. Vi upplever rävmors kamp för ungarna, hennes uthållighet, list, hennes absoluta smärta.

Men Stanišić har också släppt in för oss kända gestalter från historien och nuet bland bokens blad. Den store 1800-talsförfattaren Theodor Fontane har vandrat i dessa trakter, Angela Merkel är född här och hon förs en gång över vattnet av färjkarlen.

Under berättelsens lopp händer den lilla besynnerligheten att det blir inbrott i hembygdsgården utan att något man kan se eller ta i blir stulet. Det som händer är att gamla texter från 1500-talet och framåt smiter ut ur källaren och in bland romanens kapitel och där talar sitt delvis ålderdomliga språk om förfärande händelser runt tiden för Annafesten genom århundradena. Och det verkar som om namnet ”Anna” löper som en mer eller mindre tydligt lysande tråd genom hela romanen, som ”Anna”, ”Ana”, ”Johanna” och ”Johann” och kanske inne i ”Kranz” och ”Angela”. Men här är det kanske min fantasi som far iväg med mig driven av Stanišićs språk som är så lekfullt och poetiskt att allt verkar bilda sinnrika gåtfulla mönster. Översättaren Christine Bredenkamp – som författaren förresten rävlistigt blinkar åt på sidorna 89 och 90 bakom gestalten Bruno Bredenkamp – följer honom härligt smidigt i hans orddans: ”ty ur den sedvanliga ringningen skalar sig något kraftfullt och hårt fram och ur den i sin tur en vacker melodi, ja, ja, vi vet, melodier kan inte skalas fram, men lyssna nu i stället”:

Saša Stanišić
Före festen, 2015
Vor dem Fest, 2014
Översättning: Christine Bredenkamp
Förlag: Weyler

Jag vet inte om någon av er minns detta, men i början av det här året skrev jag en bloggtext med titeln Horace Engdahl – en kärleksförklaring. Jag hade då just sett honom i serien ”Min sanning” och blivit våldsamt gripen. I min text kan man finna till exempel det här:

Jag har sett Horace Engdahl i programmet ”Min sanning”. Två gånger – och jag vill tillåta mig en tredje också. Jag har förälskat mig i hans sätt beskriva sig själv och världen. Och jag håller fast hans sätt att om vissa speciella ögonblick i livet säga ”det gick mig djupt till sinnes”.

Och slutklämmen i texten ser ut så här:

Horace Engdahl är en ädel man, en man smidd i ett stycke, så helt fristående. Inga falska blygsamheter, inget tuggande på oförrätter begångna mot honom, oåtkomlig för vår sladdriga, självömkande, småskurna tid. Tillhörigheten till en intellektuell elit är bara sockeln under denna gigant inom det rent mänskliga.

Ja, och jag menade allt jag skrev.

Under den här tiden talades det mycket i svenska media om Horace Engdahls och Ebba Witt-Brattströms brustna äktenskap. E W-B yttrade sig i olika sammanhang om saken medan HE höll en lägre profil. Jag såg E W-B i Babel och hörde henne tala ganska illa om HE och jag kände mig olustig och tyckte på något sätt att han ”hade rätt”. Fast vad visste jag om deras äktenskap? Sedan kom tv-serien ”Liv och Horace i Europa” och jag följde den, men under programmens gång naggades min beundran för HE. Plötsligt framstod han för mig inte alls som så intressant och ädel som han gjort i ”Min sanning”. Men på något vis lät jag det passera som något betydelselöst, en bagatell han kanske hade råd med, och jag tänkte att han egentligen var såsom jag tänkt innan. Till saken hör också att jag läst hans bok Ärret efter drömmen om och om igen utan att tycka att den blev tömd på sitt innehåll eller sin laddning. Så trots den där lite larviga Europaresan var han fortsatt för mig en stor man och en stor författare.

Under våren kom både E W-B och HE ut med varsin bok som var och en på sitt sätt anknöt till det gamla förhållandet. Jag läste några utdrag ur E W-B:s Århundradets kärlekskrig och blev snabbt både mätt och illamående. Jag läste inte något ur HE:s Den sista grisen, men jag var hemligt övertygad om att den höll en annan nivå.

Och i maj for jag till Wien på en konferens för centraleuropeiska svensklektorer och vann där i ett boklotteri Den sista grisen. Ja, jag fick alltså ett lågt nummer och kunde därför välja ganska fritt. Jag valde med en viss tvärsäkerhet Den sista grisen bland annat framför Århundradets kärlekskrig. ”Jag vet att Den sista grisen är bra”, sa jag.

Sedan dröjde det ett tag innan jag började läsa den. Och till min förvåning eller besvikelse tyckte jag, när jag väl började läsa, inte att den var något särskilt, inte i början i alla fall, fast då och då fångade något stycke mitt intresse, men mycket lite av det jag tyckte om lyckades få fäste i minnet. Nå, läsningen avbröts gång på gång både för att jag hade annat jag måste läsa och för att den här boken inte tog tag i mig på riktigt. Jag tyckte att de där tomsidorna var lite poserande och mycket i texten lättviktigt eller alldeles för uppenbart sårat och liksom småaktigt hämndlystet. Ja, och så det här med kvinnor som han klädde av med blicken, kvinnor som hade långa snygga ben eller liknande attribut och var lite halvunga. Och det lösa pratet om hur kvinnor ”egentligen är” tråkade ut mig samtidigt som jag tyckte lite synd om honom. ”Varför blottar du dig så här?” kunde jag tänka. Passager med något slags kvasifilosofi varvas i boken med elaka småttigheter, riktade särskilt mot kvinnor då. Nu har jag tre sidor kvar och jag ska läsa dem, men jag skriver först det här.

Härom kvällen hittade jag nämligen nyckeln till boken. Jag satt på Simpa med ett litet gäng och två av mina väninnor grälade om Zoran Milanović och hans planer på att bli businessman (tills vidare är han ledare för socialdemokraterna). Den ena fyrade av frasen: ”Ne jebi na suho!” Och jag fick mig för säkerhets skull en översättning tillslängd: ”Don’t fuck on dry!” Jag smakade på frasen både i original och översättning och med ens stod det klart för mig att den gällde Horace Engdahl och hans belägenhet när han skrev Den sista grisen. Någon hade i tid bort säga – till exempel när manuset skickades in: ”Ne jebi na suho!”

Det här kommer jag inte att kunna återge på ett bra sätt för jag märker att stoffet eller upplevelsen av det fortsätter att växa långt efter att stunden är över. Vad har jag varit med om? Jag har lyssnat till Claudio Magris när han höll öppningsanförandet för litteraturfestivalen ”Festival svjetske književnosti”. En av anledningarna till att han blivit inbjuden att göra detta är den kroatiska översättningen av romanen Non luogo a procedere (på kroatiska Obustaviti postupak). Jag försöker inte översätta titeln som anspelar på en juridisk term. I stället börjar jag med en bild jag lyckades knipsa just när Magris var på väg in i Kino Europa. Han hälsar här på sin kroatiske förläggare Seid Serdarević från Fraktura och några till.

Han kom sedan att tala inför en så gott som fullsatt Velika dvorana (Stora salen). Det hela var till det yttre utformat som ett samtal mellan Magris och Serdarević. Magris talade italienska och Serdarević kroatiska och auditoriet hade (förutom de som kunde båda språken och dessutom satt någorlunda nära eller hade bra hörsel) hörlurar med två språkliga möjligheter, italienska och kroatiska.

Ja, jag sa ”till det yttre utformat som ett samtal”, men det var naturligtvis Magris som hade ordet den största delen av tiden. Han var mycket ”ekonomisk” med sin tid, så han talade fort och liksom beskar och pressade ihop sitt eget ordflöde så att allt blev mycket tätt (tolken måste ha haft det svettigt). Nå, jag gör visst motsatsen här, men nu ska jag samla mig: Magris började med en vacker gest riktad till sin översättare Ljiljana Avirović: ”Översättaren är medförfattare. Framför mig har jag Non luogo a procedere av mig och Obustaviti postupak av Ljiljana Avirović.” Efter det började han berätta om den stora romanen med de två så olika huvudpersonerna. Mannen som samlade och samlade ”krigsföremål” för att bygga upp ett stort krigsmuseum, nej, inte till krigets ära utan till fredens, men samlandet förde ut i irrgångar och till allt mer skrämmande upptäckter. Här sviker mig minnet, jag har ju inte läst boken, så jag har bara omkringvirvlande fragment att hålla mig till och jag förde inga anteckningar medan jag lyssnade. Magris stannade upp vid det länge i det kollektiva minnet förträngda triestinska koncentrationslägret La risiera di San Sabba och sa att det också för honom dröjde länge innan han tog till sig dess förfärliga sanning. Och vad berodde denna tystnad på? Han såg en stund ner i avgrunden han skrivit om, men sa sedan att offrens barn inte har något att ställa förövarnas barn till svars för, skuld är individuell. (Om någon hänger upp sig på detta sista säger jag att det här inte var någon inspelning och att min formulering säkert har brister i förhållande till originalets röst.) Den andra huvudpersonen är en kvinna med en triestinsk-judisk mor och en karibisk far (amerikansk soldat?). Magris tittade tillbaka på skrivprocessen, på de sju årens arbete, där bland annat långa vistelser i Karibien ingick, för att han måste lära sig något av sin romangestalts fars kreolspråk. Och så fick han kanske en fråga om skrivandets vägar av Serdarević, minns inte riktigt här. I alla fall berättade han om skrivandets två tider, tiden när skrivandet är en flod som flödar över sina bräddar då författaren nästan i blindo drivs framåt av berättelsens kraft och tiden då författaren blir en pedant som putsar och putsar och gnider och gnor och beskär och rensar. Ibland kan det hända att han i putsningsskedet vill föra in en ny eller bortglömd flodarm, men ofta är detta omöjligt, det blir till en misslyckad transplantation, berättelsekroppen stöter bort nytillskottet och författaren måste finna sig i berättelsens autonomi. Och så sa han med ett stillsamt leende (hur såg jag det?) att han skriver med handen för den har direkt kontakt med tanken. Eller så sa han inte just så, men jag minns det så och jag tror det är rätt nära det han menade.

Magris berättade förstås mycket mer och jag minns också mycket mer än det jag sagt, men jag får inte ihop det med det redan sagda…

I Trieste är gatstenarna hav. Kanske är detta inte helt sant, men Trieste är en plats som talar om det jag längtar till.

Den här gången hände bland annat detta vanliga och speciella att jag gick till mannen med boklådan på Piazza Hortis. Ja, han har sitt stånd alldeles intill den där tunna lätta Svevo-statyn där. Bokmannen har allt som man vill ha om man bara låter bli att vilja ha allt. Jag valde en enda bok den här gången. Jag valde La persuasione e la rettorica av Carlo Michelstaedter. Hur valde jag? Jag såg författarnamnet och tänkte: Carlo Michelstaedter har jag läst om hos Magris. Det var länge sedan, kanske tjugofem år sedan eller trettio? Jag hade fått romanen Un altro mare av min väninna Daniela (hon i Parma, måste jag tillägga, jag har tre väninnor som heter Daniela) och läst den och i minnet hade just Michelstaedter fastnat. ”Il grande Michelstaedter” som Magris så suggestivt skriver. Varför jag tycker det är suggestivt? Jag vet inte eller: för att det är det. Den sekvensen har jag burit med mig sedan dess som ett slags förebud om den här dagen – i förrgår? – i Trieste. Jag grep boken och mannen som har boklådan – jag kommer inte på hans namn nu – log och sa ungefär: ”Ni vill inte göra det för lätt för er. För det här måste ni kunna grekiska”. Jag log tillbaka och svarade: ”Jag har mycket lätt för att inte förstå.” Och så pratade vi lite om Michelstaedter, att han dog så ung, att han hade sett tillvaron på ett så komprimerat sätt, ”i förkortningen” och så sa vi något om Magris, jag vet inte vad. Och jag sa att jag ofta kommer dit och han sa att han visste.

Den här texten har jag visat (en bit av) en gång tidigare under pausträdet, den gången var det för att fira att Hufvudstadsbladet låtit texten synas även på nätet. Det var i november 2011. Och nu då? Nu publicerar jag den för att jag upptäckte att den försvunnit från nätet, just när jag ville visa den för en vän. Sådana är vägarna.

Innan jag går in i labyrinten hänger jag den tysk-judiska poeten Else Lasker-Schülers ord ”Gottes Herz ist: Jerusalem” om halsen likt en amulett. Jag har levt så länge med hennes dikter att mitt Jerusalem bär hennes färger: ” Överallt hänger ännu en strimla av paradiset. Och även om vi ibland går förbi den, så är det bara vissa människor som känner igen den första hembygdens skimrande blomsterbädd. Hela världen var en gång . . . paradis, en glödande melon på evighetens gren, som föll ner i Guds sköte.” Nu börjar ni bli oroliga, jag känner allt hur ni prasslar lite otåligt med tidningsbladen och tänker att ”den här människan vet inte vilken bok hon skriver om”. Else Lasker-Schüler finns som ”Jerusalem-original” på sidan 228, slingrar jag mig, se efter själva! Men nu stiger jag in:

Plötsligt får jag fyra vägvisare, eller fem om jag räknar fotografen (sex om jag räknar hunden Hunter som rör sig vigt mellan pärmarna). De leder mig alla åt olika håll: parallellt med det judiska, fram och tillbaka mellan judiskt och palestinskt, längtande eller mera registrerande. Några vägstråk för mig djupt in i det ultraortodoxa in bland litvaker och chassider, bland skriftlärda och hjärtats fromma. Och jag läser till min förvåning att just de ultraortodoxa inte alls tror på sionismen, för dem är det viktiga att bo i landet inte att äga det. Att bo i Jerusalem som öster om en viss gräns enligt en av bokens författare är ”en urgammal, arabisk, orientalisk stad”.

De fyra rösterna tar undan för undan ordet från varandra för att sedan dyka upp om och om igen och på detta vis skapas en polyfoni, där de enskilda elementen är svåra att hålla isär, låt vara att utgångspunkten hela tiden är europeisk-finlandssvensk-svensk-judisk. Men vad dessa ögon ser och vad munnarna säger ger vitt skilda perspektiv. Och dessa guider blir också i sin tur till förmedlare av många av Jerusalems andra röster. Vi möter palestiniern Mahmoud som biter sig i tungan när han ska svara på Mikaela Hasáns fråga om Israel enligt honom alls borde få finnas. Han biter sig i tungan för att han och Mikaela hunnit bli vänner fast hon är judinna. Men vi får å andra sidan höra honom säga uppskattande ord om husen i en israeliskt bosättarkoloni. Och Eva Odrischinsky lever som gift med en ortodox rabbin i ett evigt förhandlande med sin ultraortodoxa omgivning: ”Som liberal blir jag, per definition, allt mer mig själv ju tolerantare jag är; de ultraortodoxa däremot upphör att vara sig själva om de blir för toleranta.” Det löper en trasslig tråd av längtan efter försoning genom hela boken. Hos den svenske journalisten Mats Gezelius, som bor i Jerusalem för att han är gift med en israeliska, formuleras denna tanke i hans matkapitel, där den orientalisk-judiske kocken Moshe spelar en huvudroll. Han är en av grundarna av rörelsen ”Chefs for Peace” och han uttrycker sin fredstanke så här: ”om man kan laga mat tillsammans, så inser man också att mat och matlagning, inte politik, är grunden för en fredlig samexistens.” Och Lotta Schüllerström som skildrar sin tid som Jerusalemkorrespondent för DN avslutar sitt kapitel med att citera ett ställe i boken ”En berättelse om kärlek och mörker” där Amos Oz ger sin syn på Israel-Palestina-dilemmat: ”Det är en konflikt mellan rätt och rätt. Palestina är palestiniernas hemland och Israel är israelernas hemland.”

Bokens för vilsegåendet så vägledande vandringar slingrar sig förbi platser med namn som Klagomuren, Mechane Yehuda, Via Dolorosa, Damaskusporten, Katamon – kära läsare, bli inte upprörda över ordningen på namnen, jag är vilse på riktigt och minns bara i nuet vart min tillfälliga guide just fört mig. Men så plötsligt på sidan 109 när ännu en rad av platsnamn sköljer över mig ”Tyska kolonin, Rehavia, Nahlaot och Mea Shearim” tänker jag att här vill jag bo! Och samtidigt för namnet Rehavia mig till Else Lasker-Schülers idé om en samexistens mellan judar och araber. I Rehavia ville hon öppna ett litet nöjesfält för arabiska och judiska barn med karuseller och marknadsstånd: ”Gud skulle kunna komma och glädja sig med små och stora barn. Så försonar vi de judiska och arabiska folken.”

Jag följer med på rundvandringar med olika förtecken och ser att nästan ingenting på den ena kartan överensstämmer med den andra. Gränserna flyttas eller ändrar karaktär beroende på vem som har ordet. Utmed vägarna hittar jag saker att förvånas över: jiddisch lever fortfarande! Och i ulpanen, den hebreiska språkskolan, går också många araber. Jag upptäcker skiljelinjer mellan de västerländska och de orientaliska judarna, mellan de modernt ortodoxa judarna och de ultraortodoxa, mellan litvaker och chassider. Och alla gränser som löper genom och runt Jerusalem, vägspärrarnas olika ansikten mot olika passerande. Och lagren på djupet och arkeologerna i ”stenarnas befrielserörelse” som säger: ”Arkeologin utgör en bro mellan tider, kulturer och folk. Den får inte tas i beslag för politiska syften, för att backa upp nationella anspråk.”

Men knuten är hela tiden där. Hur nå fram till en fredlig samexistens? Vägen till fred verkar bara kunna uppstå genom möten mellan enskilda och den för inte till fred mellan stater och folk utan endast till fred mellan människor. För att det ska bli fred också mellan stater krävs att de enskilda mötena blir så täta att de helt döljer staterna. Eller annorlunda uttryckt: det kommer att ske den dag när den israelska flickan Nekamá (hämnd) gifter sig med den palestinska pojken Jihad (heligt krig).

”Två stater eller en, två Jerusalem eller ett? Någonstans bortom molnen hägrar bilden av en bättre stad: det himmelska Jerusalem, där allt som brister här är helt, den som lider helad. Ingen karta är komplett utan åtminstone en påminnelse om denna dimension av gränslös möjlighet, ett perspektiv som också tillhör staden.”