Kategori: Litteratur

Det här kommer jag inte att kunna återge på ett bra sätt för jag märker att stoffet eller upplevelsen av det fortsätter att växa långt efter att stunden är över. Vad har jag varit med om? Jag har lyssnat till Claudio Magris när han höll öppningsanförandet för litteraturfestivalen ”Festival svjetske književnosti”. En av anledningarna till att han blivit inbjuden att göra detta är den kroatiska översättningen av romanen Non luogo a procedere (på kroatiska Obustaviti postupak). Jag försöker inte översätta titeln som anspelar på en juridisk term. I stället börjar jag med en bild jag lyckades knipsa just när Magris var på väg in i Kino Europa. Han hälsar här på sin kroatiske förläggare Seid Serdarević från Fraktura och några till.

Han kom sedan att tala inför en så gott som fullsatt Velika dvorana (Stora salen). Det hela var till det yttre utformat som ett samtal mellan Magris och Serdarević. Magris talade italienska och Serdarević kroatiska och auditoriet hade (förutom de som kunde båda språken och dessutom satt någorlunda nära eller hade bra hörsel) hörlurar med två språkliga möjligheter, italienska och kroatiska.

Ja, jag sa ”till det yttre utformat som ett samtal”, men det var naturligtvis Magris som hade ordet den största delen av tiden. Han var mycket ”ekonomisk” med sin tid, så han talade fort och liksom beskar och pressade ihop sitt eget ordflöde så att allt blev mycket tätt (tolken måste ha haft det svettigt). Nå, jag gör visst motsatsen här, men nu ska jag samla mig: Magris började med en vacker gest riktad till sin översättare Ljiljana Avirović: ”Översättaren är medförfattare. Framför mig har jag Non luogo a procedere av mig och Obustaviti postupak av Ljiljana Avirović.” Efter det började han berätta om den stora romanen med de två så olika huvudpersonerna. Mannen som samlade och samlade ”krigsföremål” för att bygga upp ett stort krigsmuseum, nej, inte till krigets ära utan till fredens, men samlandet förde ut i irrgångar och till allt mer skrämmande upptäckter. Här sviker mig minnet, jag har ju inte läst boken, så jag har bara omkringvirvlande fragment att hålla mig till och jag förde inga anteckningar medan jag lyssnade. Magris stannade upp vid det länge i det kollektiva minnet förträngda triestinska koncentrationslägret La risiera di San Sabba och sa att det också för honom dröjde länge innan han tog till sig dess förfärliga sanning. Och vad berodde denna tystnad på? Han såg en stund ner i avgrunden han skrivit om, men sa sedan att offrens barn inte har något att ställa förövarnas barn till svars för, skuld är individuell. (Om någon hänger upp sig på detta sista säger jag att det här inte var någon inspelning och att min formulering säkert har brister i förhållande till originalets röst.) Den andra huvudpersonen är en kvinna med en triestinsk-judisk mor och en karibisk far (amerikansk soldat?). Magris tittade tillbaka på skrivprocessen, på de sju årens arbete, där bland annat långa vistelser i Karibien ingick, för att han måste lära sig något av sin romangestalts fars kreolspråk. Och så fick han kanske en fråga om skrivandets vägar av Serdarević, minns inte riktigt här. I alla fall berättade han om skrivandets två tider, tiden när skrivandet är en flod som flödar över sina bräddar då författaren nästan i blindo drivs framåt av berättelsens kraft och tiden då författaren blir en pedant som putsar och putsar och gnider och gnor och beskär och rensar. Ibland kan det hända att han i putsningsskedet vill föra in en ny eller bortglömd flodarm, men ofta är detta omöjligt, det blir till en misslyckad transplantation, berättelsekroppen stöter bort nytillskottet och författaren måste finna sig i berättelsens autonomi. Och så sa han med ett stillsamt leende (hur såg jag det?) att han skriver med handen för den har direkt kontakt med tanken. Eller så sa han inte just så, men jag minns det så och jag tror det är rätt nära det han menade.

Magris berättade förstås mycket mer och jag minns också mycket mer än det jag sagt, men jag får inte ihop det med det redan sagda…

I Trieste är gatstenarna hav. Kanske är detta inte helt sant, men Trieste är en plats som talar om det jag längtar till.

Den här gången hände bland annat detta vanliga och speciella att jag gick till mannen med boklådan på Piazza Hortis. Ja, han har sitt stånd alldeles intill den där tunna lätta Svevo-statyn där. Bokmannen har allt som man vill ha om man bara låter bli att vilja ha allt. Jag valde en enda bok den här gången. Jag valde La persuasione e la rettorica av Carlo Michelstaedter. Hur valde jag? Jag såg författarnamnet och tänkte: Carlo Michelstaedter har jag läst om hos Magris. Det var länge sedan, kanske tjugofem år sedan eller trettio? Jag hade fått romanen Un altro mare av min väninna Daniela (hon i Parma, måste jag tillägga, jag har tre väninnor som heter Daniela) och läst den och i minnet hade just Michelstaedter fastnat. ”Il grande Michelstaedter” som Magris så suggestivt skriver. Varför jag tycker det är suggestivt? Jag vet inte eller: för att det är det. Den sekvensen har jag burit med mig sedan dess som ett slags förebud om den här dagen – i förrgår? – i Trieste. Jag grep boken och mannen som har boklådan – jag kommer inte på hans namn nu – log och sa ungefär: ”Ni vill inte göra det för lätt för er. För det här måste ni kunna grekiska”. Jag log tillbaka och svarade: ”Jag har mycket lätt för att inte förstå.” Och så pratade vi lite om Michelstaedter, att han dog så ung, att han hade sett tillvaron på ett så komprimerat sätt, ”i förkortningen” och så sa vi något om Magris, jag vet inte vad. Och jag sa att jag ofta kommer dit och han sa att han visste.

Den här texten har jag visat (en bit av) en gång tidigare under pausträdet, den gången var det för att fira att Hufvudstadsbladet låtit texten synas även på nätet. Det var i november 2011. Och nu då? Nu publicerar jag den för att jag upptäckte att den försvunnit från nätet, just när jag ville visa den för en vän. Sådana är vägarna.

Innan jag går in i labyrinten hänger jag den tysk-judiska poeten Else Lasker-Schülers ord ”Gottes Herz ist: Jerusalem” om halsen likt en amulett. Jag har levt så länge med hennes dikter att mitt Jerusalem bär hennes färger: ” Överallt hänger ännu en strimla av paradiset. Och även om vi ibland går förbi den, så är det bara vissa människor som känner igen den första hembygdens skimrande blomsterbädd. Hela världen var en gång . . . paradis, en glödande melon på evighetens gren, som föll ner i Guds sköte.” Nu börjar ni bli oroliga, jag känner allt hur ni prasslar lite otåligt med tidningsbladen och tänker att ”den här människan vet inte vilken bok hon skriver om”. Else Lasker-Schüler finns som ”Jerusalem-original” på sidan 228, slingrar jag mig, se efter själva! Men nu stiger jag in:

Plötsligt får jag fyra vägvisare, eller fem om jag räknar fotografen (sex om jag räknar hunden Hunter som rör sig vigt mellan pärmarna). De leder mig alla åt olika håll: parallellt med det judiska, fram och tillbaka mellan judiskt och palestinskt, längtande eller mera registrerande. Några vägstråk för mig djupt in i det ultraortodoxa in bland litvaker och chassider, bland skriftlärda och hjärtats fromma. Och jag läser till min förvåning att just de ultraortodoxa inte alls tror på sionismen, för dem är det viktiga att bo i landet inte att äga det. Att bo i Jerusalem som öster om en viss gräns enligt en av bokens författare är ”en urgammal, arabisk, orientalisk stad”.

De fyra rösterna tar undan för undan ordet från varandra för att sedan dyka upp om och om igen och på detta vis skapas en polyfoni, där de enskilda elementen är svåra att hålla isär, låt vara att utgångspunkten hela tiden är europeisk-finlandssvensk-svensk-judisk. Men vad dessa ögon ser och vad munnarna säger ger vitt skilda perspektiv. Och dessa guider blir också i sin tur till förmedlare av många av Jerusalems andra röster. Vi möter palestiniern Mahmoud som biter sig i tungan när han ska svara på Mikaela Hasáns fråga om Israel enligt honom alls borde få finnas. Han biter sig i tungan för att han och Mikaela hunnit bli vänner fast hon är judinna. Men vi får å andra sidan höra honom säga uppskattande ord om husen i en israeliskt bosättarkoloni. Och Eva Odrischinsky lever som gift med en ortodox rabbin i ett evigt förhandlande med sin ultraortodoxa omgivning: ”Som liberal blir jag, per definition, allt mer mig själv ju tolerantare jag är; de ultraortodoxa däremot upphör att vara sig själva om de blir för toleranta.” Det löper en trasslig tråd av längtan efter försoning genom hela boken. Hos den svenske journalisten Mats Gezelius, som bor i Jerusalem för att han är gift med en israeliska, formuleras denna tanke i hans matkapitel, där den orientalisk-judiske kocken Moshe spelar en huvudroll. Han är en av grundarna av rörelsen ”Chefs for Peace” och han uttrycker sin fredstanke så här: ”om man kan laga mat tillsammans, så inser man också att mat och matlagning, inte politik, är grunden för en fredlig samexistens.” Och Lotta Schüllerström som skildrar sin tid som Jerusalemkorrespondent för DN avslutar sitt kapitel med att citera ett ställe i boken ”En berättelse om kärlek och mörker” där Amos Oz ger sin syn på Israel-Palestina-dilemmat: ”Det är en konflikt mellan rätt och rätt. Palestina är palestiniernas hemland och Israel är israelernas hemland.”

Bokens för vilsegåendet så vägledande vandringar slingrar sig förbi platser med namn som Klagomuren, Mechane Yehuda, Via Dolorosa, Damaskusporten, Katamon – kära läsare, bli inte upprörda över ordningen på namnen, jag är vilse på riktigt och minns bara i nuet vart min tillfälliga guide just fört mig. Men så plötsligt på sidan 109 när ännu en rad av platsnamn sköljer över mig ”Tyska kolonin, Rehavia, Nahlaot och Mea Shearim” tänker jag att här vill jag bo! Och samtidigt för namnet Rehavia mig till Else Lasker-Schülers idé om en samexistens mellan judar och araber. I Rehavia ville hon öppna ett litet nöjesfält för arabiska och judiska barn med karuseller och marknadsstånd: ”Gud skulle kunna komma och glädja sig med små och stora barn. Så försonar vi de judiska och arabiska folken.”

Jag följer med på rundvandringar med olika förtecken och ser att nästan ingenting på den ena kartan överensstämmer med den andra. Gränserna flyttas eller ändrar karaktär beroende på vem som har ordet. Utmed vägarna hittar jag saker att förvånas över: jiddisch lever fortfarande! Och i ulpanen, den hebreiska språkskolan, går också många araber. Jag upptäcker skiljelinjer mellan de västerländska och de orientaliska judarna, mellan de modernt ortodoxa judarna och de ultraortodoxa, mellan litvaker och chassider. Och alla gränser som löper genom och runt Jerusalem, vägspärrarnas olika ansikten mot olika passerande. Och lagren på djupet och arkeologerna i ”stenarnas befrielserörelse” som säger: ”Arkeologin utgör en bro mellan tider, kulturer och folk. Den får inte tas i beslag för politiska syften, för att backa upp nationella anspråk.”

Men knuten är hela tiden där. Hur nå fram till en fredlig samexistens? Vägen till fred verkar bara kunna uppstå genom möten mellan enskilda och den för inte till fred mellan stater och folk utan endast till fred mellan människor. För att det ska bli fred också mellan stater krävs att de enskilda mötena blir så täta att de helt döljer staterna. Eller annorlunda uttryckt: det kommer att ske den dag när den israelska flickan Nekamá (hämnd) gifter sig med den palestinska pojken Jihad (heligt krig).

”Två stater eller en, två Jerusalem eller ett? Någonstans bortom molnen hägrar bilden av en bättre stad: det himmelska Jerusalem, där allt som brister här är helt, den som lider helad. Ingen karta är komplett utan åtminstone en påminnelse om denna dimension av gränslös möjlighet, ett perspektiv som också tillhör staden.”

När jag var i Wien i maj – för det var väl i maj? – slank jag den ena dagen in i en bokhandel vid Schottengasse och köpte den gamla klassikern Jugend ohne Gott av Ödön von Horváth. Varför? Ja, för att jag aldrig har läst den och för att jag då och då genom åren har tänkt på den, inte så sällan faktiskt. Och för ögonen som såg på mig från bokens omslag. Denna illusionslösa, nervöst intelligenta blick som för mig är så österrikisk – ja, Österrike är inte det där alpina skidlandet som man ofta vill tänka på i Sverige – Österrike är Wien och ironisk dödsnärhet, prunkande elegans och skitiga bakgårdar. Och så mycket tvivlande vetande.

Igår regnade det här och jag drack kaffe med en vän och gick sedan igenom en rad studenttexter. Någon gång på kvällen fick jag syn på Jugend ohne Gott, så jag grep boken och läste det första korta kapitlet, ”Die Neger” heter det och på dess fyra sidor möter vi en ung – eller nej, han känner sig inte särskilt ung – lärare som omväxlande är försjunken i tankar, omväxlande ägnar sig åt att rätta eller läsa igenom sina elevers texter. Han kommer fram till att han egentligen inte är nöjd – som hans föräldrar önskat honom att han skulle vara i födelsedagsbrevet som ligger framför honom på bordet. Han har just fyllt 34. Men så letar hans tanke sig vidare förbi missnöjet och tar den här formen:

Du hast doch eine sichere Stellung mit Pensionsberechtigung und das ist in der heutigen Zeit, wo niemand weiß, ob sich morgen die Erde noch drehen wird, allerhand!

Och så går han över till arbetet som består i att läsa elevtexter på det av hans överordnade föreskrivna temat ”Warum müssen wir Kolonien haben?” Hans elever är fjortonåriga pojkar. Utan större övertygelse eller lust tar han itu med uppgiften. Mycket av vad pojkarna skriver låter han passera som acceptabelt, men så stöter han på en rad som han först inte vill eller kan godta. ”Alle Neger sind hinterlistig, feig und faul.” Hans första impuls är att stryka frasen och skriva något i stil med ”meningslös generalisering” i kanten, men så hejdar han sig för han kommer att tänka på att han alldeles nyligen hört just den frasen på radion. Och så bestämmer han sig för att låta frasen stå kvar ”denn was einer im Radio redet, darf kein Lehrer im Schulheft streichen.”

Jag bläddrar lite i boken och läser till sist lite i översikten över Ödön von Horváths liv. Jag läser att han föddes i Sušak i utkanten av dagens Rijeka och att han vid något tillfälle som svar på en fråga beskrev sin härkomst så här:

Sie fragen mich nach meiner Heimat, ich antworte: ich wurde in Fiume geboren, bin in Belgrad, Budapest, Preßburg, Wien und München aufgewachsen und habe einen ungarischen Paß – aber ”Heimat”? Kenn ich nicht. Ich bin eine typisch alt-österreichisch-ungarische Mischung: magyarisch, kroatisch, deutsch, tschechisch – mein Name ist magyarisch, meine Muttersprache ist deutsch.

Ingen sommar har jag gått så ofta längs Sava som den här, ingen sommar har jag varit så ofta vid Bundek. Ja, och ingen sommar har jag läst Edith Södergran så intensivt, fast ”intensivt” är kanske fel ord, så jag byter ut det mot ”mycket”. Jag har läst och läst, men hållit ganska löst i texten och låtit den leva sitt eget liv och blanda sig med livet här, med solskenet över flodstenarna och det gröna vattnet och med det varma lugnet under popplarna och platanerna.

Jag har läst dikterna om och om, varv efter varv, just i den ordning de står i boken, en tidsordning som börjar 1916 och slutar 1922. Och jag har sett Edith – ja, jag måste nog kalla henne vid förnamn nu – förvandlas från ivrigt klarögd och liksom glatt risktagande till gripande efter det gränslösa, härskarinna över allt till vemodig och ännu starkare men helt stilla och synsk bortom alla horisonter. Ja, som ni märker säger jag vad jag vill. Egentligen vet jag ingenting om Edith Södergrans författarskap på det där vet-sättet. Jag har inte fört något studium och om jag har det så har jag glömt vad det lärde mig. Nu vet jag bara vad som händer i mig när jag läser dikterna och vilka rader som går mig särskilt djupt.

Jag läser första strofen ur ”Vägen till lyckan” i ”Dikter” (1916):

Det skall vara obegripligt
hur det underbara sker, –
ingen väg till lyckan finnes,
ingen lycklig stigen minnes
som till lyckans lönndörr för.

Jag läser två rader ur ”Orfeus” i ”Septemberlyran” (1918):

Jag är Orfeus. Jag kan sjunga hur jag vill.
Mig är allt förlåtligt.

Tre rader ur ”Mina konstgjorda blommor” i ”Rosenaltaret” (1919):

Själv sitter jag nere på trappan –
en borttappad österländsk pärla
i storstadens brusande hav.

Och till sist en rad – den känner ni så väl – ur ”Min barndoms trädgård” (juni 1922) i ”Landet som icke är”:

nyckeln till alla hemligheter ligger i gräset i hallonbacken.

Ja, och så går jag här längs nasip och tänker på detta med hallonbacken. Och på hemligheterna som ju ingen kommer åt.