Kategori: Litteratur

Poesifestivalen Brutal befann sig denna kväll på Italienska kulturinstitutet och de två italienska poeterna – som ni minns från igår – Sara Ventroni och Laura Accerboni läste ur sina dikter och svarade på frågor från moderatorn och översättaren Serena Todesco. Alla tre sitter här lugnt vackra i institutets soffa.

Sara Ventroni chockade mig alldeles i början med de här raderna:

Adesso che si rompono le cose esistono.
L’ordine sconosciuto danza dentro la frattura:

Ja, jag klipper rått av den andra raden för just här tog det som jag ville visa slut. Jag hade så starkt de här raderna av Sigurbjörg Þrastardóttir inpräntade i mitt huvud:

– allt sem heyrir
saman
skriður sundur, annars væri gaman að lifa

Sigurbjörgs ord går i rakt motsatt riktning mot Saras, men tillsammans bildar de ett slags evighetsloop: sönderfall – samhörighet – mening – meningslöshet ∞ Och deras texter talar med varandra – sålunda.

Laura Accerboni började med den dikt som jag citerade här igår, men som hon inte läste då. Jag tog det som ett tecken – människan är ju teckentydare.

Il freddo
è poco piacevole.
Se si trema
la credibilità
diventa niente.
Per questo ho imparato
a piantare chiodi
nelle mani.
Ora sono
una persona ferma.

Laura stod mycket stilla medan hon läste och dikten och hon höll sig inom det smala område hon bestämt för den.

Annat lästes av båda, men här är det jag som väljer och jag har skurit till en tunn remsa. Och jag tar ännu en bild, en sådan man väl kallar misslyckad, men Sara säger att ur bristerna och felen växer det oväntade och större fram och jag tror henne.

En sladd ler på väggen, Sara läser i fladdrande papper, Serena tycks uppföra en dans, Laura skär ut bilden med blicken och på andra sidan fönstren och gatan utspelar sig något otänkbart.

Kväll på Café u Dvorištu, poesifestivalen Brutals startpunkt. Fullt med folk, rök i luften, öl, vin och te på borden.

Silvestar Vrljić och Serena Todesco spänner trådarna och släpper efter lite och så säger Silvestar några inledande ord varpå vi får uppleva festivalens sex poeter läsa två dikter var från det lilla podiet. Jag sitter i en för fotografering dum vinkel, av tanklöshet. Så det blir lite platta helprofiler, men det är ju inte bilderna utan orden…

Fast hur ska jag göra med orden? Jag har ett texthäfte, så jag bestämmer mig för att helt brutalt skära ut några rader för var och en och jag tänker behålla originalspråket. Kanske tigger jag stryk. Vi får se. Detta är mer eller mindre direktsändning.

Först ut är Laura Accerboni.

Hon läser inte just den här dikten, men jag ger er dess hela samlade försök till hårdhet:

Il freddo
è poco piacevole.
Se si trema
la credibilità
diventa niente.
Per questo ho imparato
a piantare chiodi
nelle mani.
Ora sono
una persona ferma.

Sedan kommer Sanna Hartnor.

Hon får bara några rader ur den första dikten hon läser här. Jag kommer att höra henne igen och jag tänker visa henne och hennes dikter mina kvarter.

de boende får instruktioner om
att gå försiktigt
över cykelstigen
tills den vant sig
vid att vara cykelstig

Ester Naomi Perquin är nummer tre.

Här hamnar vi utanför mitt språkområde. Jag har en engelsk och en kroatisk översättning som vägledning. Jag sliter rått ut det här partiet ur ensligheten:

Dus u woonde op plaatsen waar geen kijkers kwamen,
geen hond verlaten rondliep, neus dicht bij de grond,
u kwam nooit in verleiding iemand
duidelijk zichtbaar te aaien.

(Jag lärde mig bestämt lite holländska här.)

Ja, och så är vi hos Sanna Tahvanainen.

Du skriver med stora bokstäver och får lust att citera slutet av den första dikten du läser.

JAG HÖR DIG SÄGA:
EN KNIV SOM SLUTS VARSAMT LEVER LÄNGE

Och hela den andra – faktiskt.

NÅGONTING VÄXER
UR MÖRKRET OM NATTEN

NÅGON ÖPPNAR ETUIET
BOMULLEN TAS BORT
OCH ALLT LJUS RINNER UT

JAG LIGGER KVAR ÄNDÅ

Och nu: Sigurbjörg Þrastardóttir. Jag måste låna bokstäver.

Jag hugger loss slutraderna från dikten med det långa namnet ”Trúlofunarpartí eða Nobody knows where my Johnny has gone” för att både det och det. Sorgligt och lätt-ironiskt.

– allt sem heyrir
saman
skriður sundur, annars væri gaman að lifa

Till sist lyssnar vi på Sara Ventroni:

Jag väljer och klipper ut början av den andra dikten hon läser, kanske tar jag den lilla bilden just här.

A marzo si aggregano le molecole.
Sonnolenza ad aprile, un sospetto a maggio.
Giugno è chiaro e presuntuoso
(tu non volevi, ma poi hai capito).
Luglio il terrore cresce sotto l’ombelico.
Agosto e settembre qualche vertigine.
A ottobre mangiavi le castagne.
Novembre era tardi per tornare indietro.
Dicembre quali cellule compongono
il venire al mondo, il nostro comune
procedere al finito.

Jag tycker om att det börjar i mars och din röst är ett spännande instrument.

Och för er som vill veta vad som verkligen står i häftet, här en vink eller länk:

Jag läser Pär Lagerkvists Bödeln och jag tänker att en sådan bok har jag aldrig läst förr, inte ens när jag läste Bödeln förra gången. Det är först nu jag ser vad det står. Jag tror att Lagerkvist hör till dem som under det att han skriver kan nå det som är hinsides. Kanske var det därför jag inte förstod sist jag läste boken: Jag trodde inte mina ögon och tänkte att han var ”konstigt enkel och elementär”. Min bok har stora bokstäver och är illustrerad av Staffan Hallström. Hans bilder vet vad Lagerkvist talar om.

Lagerkvist gör något med ont och gott så att de blir svåra att skilja åt även om skillnaden också blir kanske ännu större. Jag är fortfarande i den medeltida delen och bödeln sitter där stor och tung och jag tänker på den olycklige jätten Rübezahl i Riesengebirge.

Det finns en sekvens där en man på den här krogen, där det mesta av scenen utspelar sig, berättar om en episod ur sin barndom. Det är i den som Lagerkvist på ett särskilt sätt rör sig fram och tillbaka över linjen mellan liv och död. Mannen som pojke träffar en dag två små fula och skygga barn, en flicka och en pojke. De tre leker ett slags undflyende och otydliga lekar med varandra i skogen. De är tillsammans och ändå inte, gömmer sig bra. Dagarna går och de tre träffas om och om igen och leker på det där märkliga sättet som om tillvaron bytte väsen under leken. De främmande barnen är bödelns barn och ”vår” pojke smittas av deras olycka och hans föräldrar grips av förtvivlan och livet blir grått tills en dag detta händer: Vår pojkes mor tar med honom till bödelns hopkrupna stuga invid bergväggen. Bödelsbarnen kommer ut på tunet framför huset och den lite skrämmande bödelshustrun visar sig också. Och bödeln är där, stor och ärrig med tunga blodsprängda ögon. Och nu ska vi uppleva hur vår pojke renas från den där smittan:

Men mannen och jag gick ensamma neråt en väl upptrampad gångstig som förde in i en liten björkhage bredvid huset. Det var konstigt att gå med honom och jag höll mig lite ifrån hela tiden. Men vi blev likväl mer bekanta med varandra av att gå så. Där var en källa mitt inne i dungen – väl deras brunn, för det fanns ett öskar där. Han lade sig ner på knä vid kanten och tog handen full av det klara vattnet. – Drick! sade han.

Det var inte svårt att se att han inget ont ville mig med det. Jag gjorde gärna som han sa och var inte alls rädd. Man kunde tro att han skulle synas allra mest skrämmande så nära inpå, men så var det inte utan han verkade mildare och mer lik vanliga människor i stället. Han låg och såg på mig med den tunga blodsprängda blicken och jag minns att jag tänkte att han var visst inte lycklig han heller. Tre gånger lät han mig göra det.

– Nu är det hävt sade han, sen du druckit ur hand på mig. Nu behöver du inte frukta mer. Och han strök mig lite över huvet.

Jag skulle kunna fortsätta att rusigt skriva av sida efter sida, men jag stannar vid detta. Lagerkvist kan något som nästan ingen kan. Medan han pratar helt vardagligt för han skynket eller väggen mellan liv och död åt sidan. Och sedan så släpper han tillbaka gränsen igen. Något sådant tycker jag mig se att han gör.

(Jag plockar upp ännu en text som ramlat emellan annat men ändå finns kvar.)

Något halvår innan boken kom ut på svenska hade jag redan sett dess titel: På vägen till Babadag. Och där började min resa, för Babadag låter som namnet på den plats jag söker. Nu har jag fullbordat denna färd hela tiden smygande som ett töcken bakom Andrzej Stasiuk. Kom Stasiuk till Babadag? Ja, kanske, fast egentligen passerade han väl snarare förbi denna gudsförgätna håla i Donaudeltat. Mer än en gång, men det var svårt att hålla kvar platsen. Stasiuk reser på ett sätt som är fjärran från all turism och också från det vanliga resandet från en punkt till en annan. Han färdas på avigan eller baksidan av allt. Konkret befinner han sig oftast på små leriga vägar i östra Ungern gång på gång korsande gränsen till Slovakien eller Ukraina, i Rumäniens lågländer, där Donauarmarna tömmer sig i Svarta Havet eller så är han i Albanien, där svarta uråldriga berg på ett farligt sätt lutar sig över havet. Eller i Moldavien. Han flyr centrum och allt välkänt och beundrat:

Inte omöjligt att min böjelse för periferierna, min dragning till provinsen, min perversa kärlek till allt som försvinner, förflyktigas och förstörs hade fått sitt lystmäte här i Sfîntu Gheorghe.

Sfîntu Gheorghe ligger inte långt från Babadag, men det går egentligen inte att ta sig från den ena hålan till den andra. Eller det är lättare att åka från någon av dem till Paris. Hur svårt än detta skulle vara.

Stasiuk talar i den här boken som alltid om ljusets vandring över varelserna och tingen, över levande och dött. Jag känner så väl igen den här ibland hisnande kosmiska dimensionen från Världen bortom Dukla eller någon annan av hans romaner. Och han drar i tidens och rummets trådar, rullar dem mellan fingrarna och söker deras förbindelseknutar medan han går eller åker genom byar som står till knäna i leran och dammet. Ofta stannar han upp för att begrunda djuren och deras uttryck, för att genom dem se in i tillvarons mysterier:

Korna var varma, uppsvällda och likgiltiga. De tittade rakt framför sig, långt in i fjärran, för varken sakerna, föremålen eller landskapet hade någon särskild betydelse för dem. De såg helt enkelt rakt igenom allt sådant. Och inne i byn Rozpucie upplevde jag hela världens väldighet och obrutna kontinuitet.

Människorna vi möter är oftast fattiga och slitna bybor, människor med enkla och tunga liv fjärran från den moderna världen, utom denna världs avfall. Det rasslar och prasslar av gamla plastpåsar och petflaskor bland de förfallna bondstugorna. Men så finns zigenarna och det är dem som Stasiuk alltid söker, för de har för honom andra nycklar till tillvaron: ”Deras geografi är rörlig och ogripbar. Mycket möjligt att den överlever vår.”

Landskapet har en betydelsefull och ofta ödesmättad roll i boken och ibland kan det få demoniska drag. På en resa i Moldavien färdas vi längs floden Răut och kommer till en krök och jag vet inte hur detta kan hända, men jag blir skräckslagen inför lanskapet så som Stasiuk beskriver det. Det svindlar både i rum och tid när jag läser:

Ett ursprungligt land. En ofärdig skiss eller första idé till hur jorden skulle se ut, en abstraktion nästan, en syntes av de enklaste former. Ett lodrätt stup, en dalbotten platt som en bordsskiva och en långsam flod som sökte sig fram bland de tektoniska lagren. Precis som för hundratusen år sedan.

Stasiuk gör om och om igen samma eller liknande resor längs landskapens och ländernas frånsidor. Han älskar det som går under, löses upp och skingras och tycker sig ibland finna platser som rymmer passager till andra dimensioner. Han säger att det är länge sedan han slutade bry sig om framtiden och att han längtar till ”platser som påminner om begynnelse, eller där i varje fall sorgen är lika stark som ödet.” När jag läser detta slår tanken en volt i mitt huvud och jag ser i ett blixtsken att begynnelse hör ihop med framtid. Tidsstråden går plötsligt i en cirkel. Och så tittar jag halvt skamset ner på boksidorna framför mig. Har jag verkligen strukit under varje rad?

Den här resan leder in under huden genom dödsriket och upp igen och ut i en förlorad bygd, där ”de stillastående tågen värmer sig som snokar under den höga himlen i det hemsökta Buzica”.

Detta är en sång om jorden – en mycket jordig sång – som talar om det som ligger vid sidan av det vi brukar kalla historien, en sång som sjunger om de minsta tingen och om det som snuddar vid evigheten och stjärnfallen. På vägen till Babadag utspelar sig livet.

°°
Andrzej Stasiuk
På vägen till Babadag, 2015
(Jadąc do Babadag, 2004)
Översättning: Tomas Håkanson
Förlag: Ersatz

(Den här texten är skriven före Jakobsböckerna och bilden hör till en annan bok än den jag främst skriver om här.)

Vår tids polska skönlitteratur har en alldeles speciell lyskraft och lödighet och en av de verkligt betydelsefulla inom denna är Olga Tokarczuk. I bok efter bok ger hon sig in i det stora projektet att undersöka människan och hennes villkor på jorden: Vilka är vi? Hur lever vi? Hur dör vi? Vilka möjligheter låter vi ligga obrukade vid vår väg?

”Björnens ögonblick” är det sjätte verket av Tokarczuk som översatts till svenska. Hennes böcker rör sig vad gäller formen mellan berättande och fantasifull analys, mellan fiktion och essäistik. Noggranna iakttagelser, fria funderingar och djärva tankeprojekt läggs bredvid varandra på böckernas sidor. På sätt och vis kan man säga att hon alltid arbetar med samma stoff och samma former, men att hon varje gång väljer nya tyngdpunkter och kombinationer när det gäller såväl gestaltning som innehåll. Den närmast föregående boken, ”Styr din plog över de dödas ben”, ligger till formen mycket nära det många nog föreställer sig under det klassiska begreppet ”roman”; läsaren förs genom en sammanhängande historia med en följbar intrig. Huvudpersonen där är en äldre mycket egensinnig kvinna som genom romanen går sin egen omöjliga väg. Tiden i boken är nutid, men samtidigt andas den tidlöshet och som i andra verk brottas författaren med de stora livsfrågorna. I ”Björnens ögonblick” finns ingen sammanhållande historia utan här ställs vi inför en samling fria essäer, som Tokarczuk placerat under två huvudrubriker: ”Heterotopier” och ”Resedokument”. Någonstans i början av det första avsnittet tar författaren oss vid handen och säger så här:

”En heterotopi är helt enkelt en plats som inte är världen sådan vi känner den. Något i stil med en alternativ verklighet som skulle kunna vara sprungen ur samma källa som vår egen någon gång långt tillbaka i tiden men som sedan följt en radikalt annorlunda utveckling.”

En påfallande egenskap hos den här första delen av boken är att den ställer ett slags moraliska krav på läsaren. Vi tvingas se på vårt hyckleri, vårt sätt att glida undan och allra tydligast: Vi ställs ansikte mot ansikte med vår likgiltighet inför allt det bottenlösa lidande vi tillfogar djuren. Som en spegel ställer hon J.M. Coetzees glasblanka ”Djurens liv” framför oss. Och ur den talar dess huvudperson, den åldrande författaren Elizabeth Costello, med av förtvivlan uppspärrade ögon:

”Är det möjligt, frågar jag mig, att alla deltar i ett brott av häpnadsväckande proportioner? Hittar jag på allt? Jag måste vara galen! Ändå ser jag bevisen varje dag. Just de människor jag misstänker är skyldiga till bevisen, visar upp dem, ger dem till mig. Lik. Delar av lik som de har köpt för pengar.”

Tokarczuk kommenterar Costellos ord så här: ”Den som väl insett den fullkomliga fasan i vad människorna gör med djuren kommer aldrig att återfå sitt lugn.” Och hon menar att Coetzee med sin bok velat peka på de bortträngda värdena i insikt och empati när det gäller att nå kunskap om tillvaron. I kapitlet ”Herrelösa hundar” gör Tokarczuk ett tvärsnitt genom hundarnas lidandehistoria. När nya samhällen grundas eller internationella idrottsevenemang genomförs ingår ofta steget att ”rensa” platserna från herrelösa hundar. Detta är ”något vi alla borde skämmas för under de närmaste hundra åren”, skriver hon och för den läsare som inte kan smita förbi hennes ord, är det omöjligt att inte känna sig ställd mot väggen.

I en av essäerna letar författaren efter hur djupt in i den enskilda människan könet finns. Hur långt in finns sådant som kvinnlighet och manlighet? Och vad finns där innanför? Eller är könet ett kontinuum med olika koncentrationer av den ena eller andra komponenten?

Om det i kapitlen om djuren är vår förmåga till empati som sätts på prov, så letar mycket i hela avsnittet ”Heterotopier” efter vårt mod. Om vi vågar tänka annorlunda än på vedertaget sätt kan vi förändra världen!

Vid inträdet bland essäerna i avsnittet ”Resedokument” blir läsarens andning lugnare. Här erbjuds vi att tillsammans med författaren iaktta och stilla begrunda Amsterdam som en stad efter människans mått, en stad som genom sin ljusa, öppna, lätt anarkistiska hållning är så fri från rädsla och neuroser. Vi får även förundras över det polska språkets märkliga vindlingar, dess vimmel av diminutiver, dess arkaiska böjningslabyrinter. I landskapet bjuds vi in att följa floden Oder, både dess synliga och dess underjordiska delar. Och som i alla Tokarczuks böcker finns byarna i trakten av Wałbrzych och Nowa Ruda med. Än en gång undersöker hon de historiska lagren, det tyska, det polska där.

”Med finget i saltkaret” slutligen är en essä om läsandet, Tokarczuks eget och läsandet mera i allmänhet. Hon talar om hur verkliga de litterära gestalterna ofta är för oss, att psykologerna nog aldrig lyckats förklara läsandets underverk och att litteraturen ”söker sig till de skikt i det mänskliga psyket där könets dualism inte gäller och där människan är ett fullödigt väsen, odelat och i stånd att ösa med båda händerna ur sin Helhet.”

Olga Tokarczuk
Björnens ögonblick 2014
(Moment niedźwiedzia 2012)
Översättning: Jan Henrik Swahn
Förlag: Ariel