Kategori: Litteratur

Eftersom mina texter för Hufvudstadsbladet sällan publiceras på nätet visar jag då och då upp någon här. Detta är den senaste som väl kom i tidningen för någon vecka sedan:

Vad kan livet ge oss? Jag minns barndomens glupska och äventyrslystna längtan in i alla de djupa hemligheterna, eller den där gången i ungdomen när jag först hörde ordet ”sidenvägen” och som i svindel gled utmed fantasin om denna väg. Om ingen kastar vasst och smutsigt grus in i vårt kött tidigt i livet kanske vi kan bygga upp solida och medmänskliga personligheter. Eller kanske inte, för någon näve av det smutsiga och vassa gruset finns nog i de flesta av oss från början. Gita Lauschmannová föds 1929 i byn Puklice i Tjeckoslovakien. Under den första barndomen lever hon ett skyddat liv under goda ekonomiska omständigheter och hon har sina drömmar och vet något om glädje. Föräldrarna är tysktalande assimilerade judar, modern, konstnärlig och kreativ, som bland annat designar vackra detaljer till huset, fadern, en företagsam man, som sköter sina egendomar på ett framtidsinriktat sätt. I byn verkar man se deras ställning och auktoritet som självklara och Rudolf Lauschmann är mångas arbetsgivare. Gita och syskonen Rozálie och Adolf, även kallad Adin, växer upp i ett stort ljust hus med vackra möbler och väl utformade seder. De lekte och hade livet.

Men så kommer nazismen till Tjeckoslovakien och man ”upptäcker” att familjen Lauschmann är judar och en dag hämtas fadern och sedan resten av familjen och alla utom Gita och Adin dör så småningom i förintelseläger.

Radka Denemarková berättar inte historien kronologiskt utan hon förankrar den i två somrar, den 1945 och den 2005 och låter trådar till Gitas minnen från före och emellan dem löpa hit och dit, ofta i ett hallucinatoriskt virrvarr.

Efter 1945 och Nazi-Tysklands fall fördrevs sudettyskarna – för att de samarbetat med Hitler – från Tjeckoslovakien och med dem också många av de tysktalande judarna. Åtskilliga, både tyskar och judar, dödades eller misshandlades. Adin, Gitas bror, kommer 1945 tillbaka till Puklice från koncentrationslägret. Han försöker återkräva familjens hus, som nu konfiskerats av tjeckerna och delats upp bland byborna. Han blir misshandlad och lämnas att dö av svält i ett uthus. Den döda kroppen huggs upp och begravs i familjen Lauschmanns äppelträdgård. Gita kommer också tillbaka till byn, utmärglad med rakat huvud och inom sig en gammal förstörd kvinnas själ. Och ändå finns en dröm i henne. När hon trycker ner dörrhandtaget till föräldrahemmet hoppas hon att hon ska få se familjen sittande runt matbordet väntande på henne.

Gita får mat och hjälp av kvinnan som nu bor i huset, men allt sker i hemlighet och kvinnan är rädd att bli upptäckt och kanske som straff ihjälslagen och hon behandlar Gita mycket bryskt och hårdhänt och kör till slut iväg henne med en väska med lite mat i och förbjuder henne att någonsin komma tillbaka. Denna hjälpares skröplighet talar skrämmande tydligt till läsaren om vad en människa är.

Byborna anpassar sig till den nya tiden som givit dem mark och egendom och även om de vet att familjen Lauschmann förts till förintelseläger för att de var judar är de nu för dem tyska nazister, fiender till det tjeckiska folket. Puklice-borna intalar sig själva och varandra att det är så och när Gita Lauschmannová kommer tillbaka till byn 2005 blir hon behandlad med fientlighet och ord som ”tyskkäring” och ”nazist” viner genom luften. Många är oroliga för att förlora sin egendom och ändå kommer hon först enbart för att få till stånd att ett minnesmärke över hennes föräldrar sätts upp i byns mitt. Nästan ingen vill tro att hon kan vilja så lite. Och när oron för vad hon egentligen kan vilja tar fart, börjar man ställa frågor om varför just hon överlevt, när alla andra dött. Hon stängs in i en återvändsgränd av feg illvilja. Någon gräver fram en annan av hennes livs tragedier. I mitten av femtiotalet våldtogs hon av tre män som sedan mördade hennes lilla barn inför hennes ögon. Den historien dras nu upp och hon anklagas för att ha ”förlett” männen. Hon kan nästan inte rädda sitt förstånd, ännu en gång pressas hon till den yttersta punkten av sin själskraft, men hon biter sig vidare.

Människornas småskurenhet, hårdhet och egoism är utan gräns – alla är först och främst rädda om sitt. Gita blir allt skörare och minnena allt farligare för henne. Hon pendlar mellan hallucinationer och för henne själv skoningslös klarsyn. Den enda vägen blir att göra sig hård och hon blir så hård att hon mister kontakten med dottern och barnbarnen, för, ja, hon födde ännu ett barn och kämpade sig igenom ett yrkesliv som läkare, men av sina erfarenheter såg hon sig tvingad att inskränka sig till patologin.

Det finns två punkter i boken som i förbindelse med varandra verkar bära fram ett principiellt budskap. Någonstans efter mitten finns meningarna: ”Du har ingen skuld i detta. Tiderna var sådana.” Men mot slutet står det så här: ”Det är inte tiderna utan människorna som bär skuld.”

Översättning: Karin Eriksson
Aspekt förlag

Det är varma dagar och då och då sticker jag till Bundek och simmar lite med svanarna, fast inte för nära. Jag har inte den där riktiga svanvanan som många av Zagrebborna verkar ha eller vara födda med. Ja, och så ligger jag fakiriskt på småstenarna en stund och till sist befinner jag mig alltid under träden som är popplar, körsbärsträd, lindar och kanske valnötsträd, fast nu är jag inte säker.

Och idag är det söndag så det var mycket folk vid korvsjön, fast på bilden ser det ut som om det bara är svanar där, men svanskenet bedrar, tror mig. Jag såg en svart hund på andra sidan vattnet på grässtranden och jag tänkte på Londi, men mest på ett lite praktiskt sätt. Hade hon kunnat komma i där som riktigt gammal eller är det för brant?

Och jag läste för att skölja min hjärna efter en alltför kompakt floskelläsning, plikttexter jag matat igenom mig för att innehållet på något vis ändå var intressant och så där ”användbart”, men språket så helt utan egen ton och äkthet att jag kände mig tungt illamående. Nej, jag är ingen snobb, jag menar förtvivlat allvar! Det jag läste för att nå rening och frid var Sempre caro av Marcello Fois och Minnesburen av Eva Runefelt. Jag hemlighåller vad det står i de här böckerna, jag berättar bara att varje ord känns helt äkta och liksom oundvikligt.

Och badhandduken som böckerna ligger på är sedan några år min bordsduk. Men nog ger den lite strandkänsla ändå. Nu när vi pratar om äkthet…

Jag lever i ett slags bekymrad uppsluppenhet. Vad betyder då det? Jag har en stark underliggande glädje i mig, men jag vet samtidigt att jag har ”tusen” obehagliga saker att klara av eller reda ut. Men nu vill jag tala om något ur glädjen. Jag har på nytt läst den första sidan i Miroslav Krležas roman Povratak Filipa Latinovicza (1932), en gång, två gånger, tre gånger.

Ja, jag har faktiskt läst den andra sidan också, men den är ännu inte erövrad. Den första sidan har jag först läst med den svenska översättningen som ledstång. Den heter helt kort Återkomsten och gjord av Christina Gartz. Jag vill nu läsa den första sidan i originalet för er:

Svitalo je, kada je Filip stigao na kaptolski kolodvor. Dvadeset i tri godine nije ga zapravo bilo u ovom zakutku, a znao je još uvijek sve kako dolazi: i truli slinavi krovovi i jabuka fratarskoga tornja i siva, vjetrom isprana jednokatnica na dnu mračnog drvoreda, Meduzina glava od sadre nad teškim, okovanim hrastovim vratima i hladna kvaka. Dvadeset i tri godine su prošle od onog jutra, kada se dovukao pod ova vrata kao izgubljeni sin: sedmogimnazijalac, koji je ukrao svojoj majci stotinjarku, tri dana i tri noći pio i lumpao sa javnim ženama i kelnericama, a onda se vratio i našao zaključana vrata i ostao na ulici, te otada živi na ulici već mnogo godina, a ništa se nije promijenilo uglavnom. Zastao je pred stranim zaključanim vratima, i kao i onog jutra imao je osjećaj hladnog gvozdenog dodira te teške, masivne kvake u školjci svoga dlana: znao je, kako će ta vrata biti teška pod njegovom rukom, i znao je, kako se lišće miče u krošnjama kestenova, i čuo je jednu lastavicu, kako je prhnula iznad njegove glave, a bilo mu je (onog jutra) kao da sanja: bio je sav čađav, umoran, neispavan, osjećajući kako mu nešto plazi oko okovratnika: po svoj prilici stjenica. Nikada ne će zaboraviti onoga mračnog svitanja i one pijane posljednje, treće noći i onog sivog jutra – dok živi.

Som ni anar är detta ett steg i inträngandet i texten. Att skriva av hela sidan bokstav för bokstav, ord för ord är ett närmande. Nu ska ni få se översättningen som är min livlina och som både närmar och fjärmar till och från originalet.

Morgonen hade börjat gry då Filip anlände till järnvägsstationen i Kaptol. På tjugotre år hade han i själva verket inte varit i den här hålan, men ändå visste han alltjämt i vilken ordning allt skulle visa sig: de ruttna, drypande taken och lökkupolen på munkarnas torn och det gråa, av vind piskade, envåningshuset i slutet av den mörka trädallén. Medusas huvud av gips över den tunga, järnbeslagna ekporten och det kalla dörrhandtaget. Tjugotre år hade gått sedan den morgonen, då han likt den förlorade sonen släpade sig fram till denna port: tredjeringaren som hade stulit en hundralapp från sin mor i tre dygn festat med gatflickor och servitriser och sedan kom hem och fann porten låst och därför stannade kvar på gatan. Han hade hållit till på gatan i många år sedan dess, och ingenting hade just förändrat sig. Han stannade framför den främmande, låsta porten och liksom den morgonen kände han det tunga, massiva järnhandtagets kyla mot handflatan: han visste hur tung porten skulle kännas i hans hand och han visste att löven i kastanjernas kronor rörde sig och han hörde hur en svala flög upp över hans huvud och allt var som en dröm – som då han den där morgonen för tjugotre år sen, trött, nersmutsad och utvakad kände hur något kröp vid kragen: en vägglus troligen. Så länge han levde skulle han inte glömma den dunkla gryningen och supandet den tredje och sista natten och den gråa morgonen.

Ja, de av er som förstår originalet ser ju vilka avvikelser översättaren gjort, men det vill jag inte gräva i nu. Översättningen var räcket jag höll mig i och det tackar jag den eller översättaren för. Jag har nu ”redan” ett närmare förhållande till originalet än till den. Det är originalets formulering som ger mig den där järnsmaken i munnen när Filip griper om dörrhandtaget och ljudet från svalans flykt kommer till mig från ”prhnuti” och inte från ”flyga” och jag fascineras av det så tydligt tyskklingande ”kelnerica” i sin här vackert böjda form (plural instrumentalis) Och denna boksida är så rik på vildhet, smuts och elände och inåtvänd drömskhet. Den bjuder på en helt egen värld och ändå för den mig till det där stället i Thomas Manns Tonio Kröger, där Tonio står utanför Hans Hansens port de där många åren senare. Och minns jag nu lite fel i sak eller detalj, så gör det ingenting alls, för den ensliga känslan minns jag helt och fullt.

Och jag känner en stor glädje över att det är möjligt att skriva riktiga böcker. Eller att det i alla fall en gång varit det. Och att de ännu finns att läsa.

(Den här perioden i mitt liv heter ”tiga är guld”, så när jag ändå känner att jag måste tala tar jag fram något från förr…)

Detaljerna från kriget på Balkan på 1990-talet är nu på väg att glida ut ur det allmänna minnet. Detta krig börjar bli något som man tror sig veta saker om i stora, schematiska drag, något avslutat som främst har en plats i framtidens historieböcker, något som inte längre angår de flesta av oss. Därför är det så betydelsefullt med levande inifrånskildringar från denna sentida europeiska katastrof. Melinda Nadj Abonjis När duvor flyger har inte kriget som huvudtema, men kanske just därför blir det vi får se av krigets elände så påträngande och påtagligt, så svårt att värja sig emot. Kriget tränger in i livet genom en sidodörr och förgiftar och sliter sönder det och tar ifrån de drabbade den trygghet de trott sig ha och gnager på deras framtidstro.

Och ändå är det redan utan denna krigets reva genom livet komplicerat nog för familjen Kocsis, som i två steg immigrerat till Schweiz från den nu serbiska provinsen Vojvodina i det dåvarande Jugoslavien. De hör till den ungersktalande minoriteten där och fadern vantrivs med systemet, som inte ger något utrymme för hans talanger och planer. Hans kreativt rebelliska utfall mot än det ena än det andra löper som en färgstark tråd genom romanen:

Stalin, sänder du oss en hälsning från din sibiriska, underkylda röv, tänker du sabba vårt humör redan nu, innan vi ens kommit fram, Adam och Eva, som fortfarande är oskyldiga och egendomslösa och springer omkring nakna i ditt socialistiska paradis?

Föräldrarna, Miklós och Rózsa, kommer till Schweiz före de båda döttrarna, Ildiko och Nomi, som upplever ett par av sina första år i sin dyrkade farmor Mamikas vård nere i byn i Vojvodina. Separationen skapar sår, som blir särskilt kännbara, när Mamika, efter att slutligen ha fört flickorna till föräldrarna, återvänder till sina hemtrakter: ”nu, när Ni for i väg med tåget, var det som om allt som hittills varit min värld for ifrån mig, Ert hus, Er trädgård, de älskade djuren, dammet och smutsen”, tänker Ildiko och vet att hon ”förlorat allt”. Barnens smärta, som ofta ignoreras bredvid de vuxnas lidanden och svårigheter, ges här ett ögonblicks blixtbelysning, så att vi som läsare vet.

I Schweiz kämpar Miklós och Rózsa dag ut och dag in för att skapa sig en tillvaro och så småningom tar de över det inte oävna Café Mondial och blir också efter att ha tagit sig över en rad hinder – medborgarskapstestet och den groteska folkomröstningen om dem på orten – schweiziska medborgare, men de vet att vägen till att bli ”riktiga schweizare” är lång och egentligen oframkomlig för deras generation, men kanske kan barnbarnen bli det? Döttrarna, som också arbetar på Mondial, vågar vara mer kritiska än föräldrarna mot det nya landet, men för familjens skull vänder de oftast missnöjet inåt.

Berättelsen rör sig fram och tillbaka mellan Schweiz och Vojvodina men löper inte kronologiskt utan ger en rad återblickar in i större och mindre händelser i det förflutna: en överdådig bröllopsfest nere i byn på Balkan, fragment om Papucis, farfaderns, öde – han dog 51 år gammal efter umbäranden i ett fascistiskt arbetsläger – och föräldrarnas första hårda år i Schweiz.

Och så kommer kriget på Balkan och skapar djupa sprickor i historien om familjens kamp för att integreras i Schweiz. I ett av kapitlen i boken blir detta speciellt tydligt. Där varvas på ett virtuost sätt beskrivningar av alla de vardagliga handgreppen i kaféarbetet med bilder och berättelser från kriget och alltsammans kulminerar i en sammanstötning mellan Dragana och Glorija som är anställda på kaféet. De är båda från det just isärfallna Jugoslavien och de tillhör – plötsligt – olika sidor. Efter att de av misstag, mitt i arbetets stress, sprungit ihop skriker de ”Tuđman” och ”Milošević” mot varandra med gälla röster och dagen efter säger den ena av dem upp sig. Och när sedan beskedet att Ildikos och Nomis kusin Béla kallats in når familjen, borrar sig rädslan in i var och en.

Nadj Abonjis rytmiskt böljande språk, som för övrigt finns väl bevarat i den svenska översättningen, ger puls och energi åt händelseförloppen och dialogerna. Meningarnas längd tynger inte, utan bär läsaren framåt, som en flotte på en ringlande flod. Och jag tycker mig se en förbindelse mellan faderns frodiga språk – som kanske kalkerats på författarens egen fars sätt att tala – och romanhelhetens kraftfulla rytmer:

Vänta? på vem? på vad? säger pappa efter en kort paus, han måste få fritt utlopp för sina svordomar, orden, de vulgära, grova, flyger som flinka fiskar ur munnen på honom, och jag har aldrig talat om för honom att det inte finns någonting jag hellre hör än hans förbannelser och svordomar; därför att i dessa stunder, då fars upprörda tunga producerar fjädrande ljud och sätter fart på kommunisterna eller några andra förbrytare i mänsklighetens historia, hoppla, hoppla! då vet jag att det är något med honom som jag förstår, och jag önskar att jag kunde göra fars svordomar hörbara, att jag kunde översätta dem till det andra språket så att de verkligen glänser.

°°
Melinda Nadj Abonji
När duvor flyger (Tauben fliegen auf)
Översättning: Christine Bredenkamp
Förlag: Norstedts

Jag ville skriva en sammanfattande text om poesifestivalen Brutal – 10. Međunarodnog festivala suvremene poezije 2016 – men jag märker att mitt huvud är tomt och jag kan inte, så jag tackar Serena Todesco och Silvestar Vrljić för allt och de sex poeterna också förstås. Och jag hoppas att det inte är sant att Serena och Silvestar aldrig mer kommer att bjuda på något sådant. Sista kvällen var vi på Booksa, som väl bäst kan beskrivas som ett bokkafé. Först intervjuades Ester Naomi Perquin oooh hennes översättare mellan holländska och kroatiska, Romana Perečinec av Silvestar. Jag förtiger innehållet i samtalet och visar en bild, på väggen bakom syns början av den kroatiska översättningen av dikten ”Onderzoek”, ”Ispitivanje” (Undersökning).

Sedan fick alla de tre nordiska poeterna ta plats på soffan. Jag minns inte om de fick några frågor, kanske fick de det. Men mest vet jag att de läste ur sina dikter. Först läste Sigurbjörg Þrastardóttir och ni anar eller minns vilket språk som är hennes. Sedan kom två svensktalande röster, Sanna Hartnor och Sanna Tahvanainen läste på skånska och finlandssvenska.

Förresten måste det ha varit något slags intervju för läsningen, för min väninna Vesna sa efteråt att hon måste leta efter romanen Den lilla svarta på engelska, spanska eller kroatiska. Ja, Sanna Tahvanainen skriver nämligen också romaner. Och finns den inte på kroatiska borde någon (jag?) kanske göra något för att den ska finnas inom snar framtid? För det är väl detta som är steg ett när det gäller översättningars tillkomst? Någon säger något till en förläggare. Och jag har – måste jag tillägga – hört Sanna berätta. För övrigt här på Simpa.

Jag låter Brutal tona bort medan Sannorna samtalar på podiets trappsteg om något vi inte vet något om…

Här är dikterna i original och översättning, en gång till.