Kategori: Litteratur

Det är Festival svjetske književnosti (Världslitteraturfestival) – som det lite pompöst, men ändå så gärna kan tillåta sig, heter – här i Zagreb igen.

Jag hade gjort en liten – oskriven – lista över vad jag ville höra, men en förkylning lade krokben för den första punkten, den slovenske författaren Aleš Šteger. Men idag är jag tillbaka i världen utanför hemmets väggar igen, så jag tog mig till stan och gick till Dvorana Müller på Kino Europa för att lyssna på Thomas Bernhard-biografen Manfred Mittermeyer. Men det berättar jag inget om nu, för jag måste nog tänka efter lite. Det här är ju liksom direktsändning. Efter Mittermeyer slank jag över Cvjetni Trg och in på Knjižnica i čitaonica Bogdana Ogrizovića (biblioteket och läsesalen B.O.), där det pågick en uppläsning av kroatiska, italienska och portugisiska poeter. Klipp. Jag väljer en poet, venetianaren Franco Ferrari Delfino, och tar en bild av honom medan han läser en dikt om Piazza San Marco och ”I Mori della Torre dell’Orologio”.

Detta för att jag fastnade för en rad i dikten: ”Io scolpisco il tempo”. Jag hugger ut tiden. (Eller översätt det gärna bättre!) Efter uppläsningen, eller snarare efter allas uppläsningar, gick jag snabbt fram och högg Ferrari Delfino i ärmen och bad honom upprepa raden. Det gjorde han och så enades vi om att han skulle skicka mig dikten i ett litet urvalshäfte (kanske inte rätt ord, men nu är nu) så snart som möjligt. Kanske kunde jag översätta den till svenska…

Jag tog också en bild på ”i mori” i häftet.

Och här har jag hittat mig i publiken:

Idag är det för varmt för att skriva den där stora texten om Budapest som jag hade tänkt, kanske blir den inte alls av, kanske blir det en rad mindre texter i stället.

I Budapest finns den största synagogan i Europa, den är också världens näststörsta. Jag lyckades inte fånga in hela med min ”kamera”, så jag valde en speciellt vacker vinkel.

Gabriella och jag gick runt den och på ena sidan upptäckte vi ett slags minnesträdgård med bilder på kända ungerska judar som mördats under nazismen. Flera av dem kände jag igen. Jag stannade särskilt hos Miklós Radnóti för jag har ju läst en del av hans dikter, men tyvärr finns de inte i min bokhylla här i Zagreb.

Men jag hittar två dikter i Ove Berglunds översättning bland mina anteckningar och jag väljer en av dem:

Natt

Hjärtat sover, och i hjärtat sover rädslan,

på väggen nära spindelnätet sover flugan,

det är tyst, i huset hörs inte ens musen,

gården sover, och på grenen sover duvan,

i kupan sover bina, och i rosen viveln,

sommaren sover i vart vetekorn, och elden

har gått till ro i månen, himlens kalla skiva.

I natten smyger hösten ut att stjäla.

Och så fick jag syn på minnesmärket över Antal Szerb just dagen efter att en vän till mig sagt att jag måste läsa hans Resa i månljus (översättning Maria Ortman). Så nu vet jag att det är säkert.

Alldeles nyss blev jag påmind om Srečko Kosovel, en av Sloveniens stora poeter. Och nu har jag grävt fram en ”borttappad” översättning av en av hans dikter. Jag tror jag gjorde den 2013. Vilket år dikten skrevs vet jag inte, men det finns ju inte många år att välja på med tanke på hur kort hans liv var (1904-1926). Min översättning har jag gjort från Jozej Strutz’ tyska översättning men samtidigt har jag hållit ett öga på originalet.

Smrt

I.

Mi gremo

proti Kozmosu.

Povsod je Kozmos:

v vsaki dui,

v vsakem srcu.

Ko odpoljubi Smrt

nam vso bolest

in v srcu se ustavi čas,

se umaknemo

v veliki Prostor.

Svetal postane naš obraz.

II.

Kot mrzla, sinja svila

je zašumela jesen.
Zlato v sinjini

je čisto,

kot v solzah oprano.

Vse zakopano
je nekje v globini
srca.

Ko da razkriva

žalni pajčolan,

zaveje veter čez polje.

Rahlo pada mrzli dan.

≈≈≈

Död

I.

Vi går
mot Kosmos.

Överallt är Kosmos:
i varje själ,
i varje hjärta.

När Döden kysser bort
all smärta från oss
och tiden stannar i hjärtat,
viker vi undan
in i det stora Rummet.

Ljust blir vårt ansikte.

II.

Som kallt blått siden
susar hösten.
Guldet i det blåa
är rent
som tvättat i tårar.

Allt är nergrävt
någonstans i hjärtats
djup.

Som om den lyfte
sorgeslöjan på nytt,
far vinden över fältet.

Mjukt sjunker den kalla dagen.

≈≈≈

Tod

I.

Wir gehen

kosmoswärts.

Überall ist Kosmos:

in jeder Seele, 

in jedem Herz.

Wenn der Tod uns wegküßt

alles Weh

die Zeit bleibt im Herzen stehen,

weichen wir zurück

in den großen Raum.

Leuchtend wird unser Gesicht.

II.

Wie kalte, blaue Seide

rauschte der Herbst.

Das Gold in blauer Helle

ist rein

wie in Tränen gewaschen.

Alles vergraben

irgendwo an tiefer Stelle

im Herz.

Als lüfte er

Trauerschleier wieder,

geht der Windstoß übers Feld.

Sanft sinkt kalter Tag hernieder.

Under vildapeln i hörnet av trädgården på Höbacken läser jag Das Buch vom Tee av Kakuzo Okakura i översättning av Horst Hammitzsch. De första stycket i första kapitlet låter läsaren motståndslöst glida in i teets värld:

Medizin war der Tee zuerst, Getränk wurde er danach. Im achten Jahrhundert zog er in China als eine der galanten Spielereien in das Reich der Poesie ein. Im fünfzehnten Jahrhundert erhob ihn Japan zu einer Religion des Ästhetizismus, zum Teeismus. Teeismus ist ein Kult, gegründet auf die Verehrung des Schönen inmitten der schmutzigen Tatsachen des Alltags. Er umschließt Reinheit und Harmonie, das Geheimnis des Mitleidens, die Romantik der gesellschaftlichen Ordnung. Dem Wesen nach ist er eine Verehrung des Unvollkommenen, denn er ist ein zarter Versuch, etwas Mögliches zu vollenden in diesem Unmöglichen, das wir Leben nennen.

Jag gör ett försök att översätta avsnittet till svenska:

Till en början var teet medicin, dryck blev det först senare. I Kina tågade det under 700-talet in i poesins rike som en bland andra galanta förlustelser. Under 1400-talet upphöjde Japan det till en esteticismens religion, till te-ismen. Te-ismen är en kult, som grundar sig på dyrkan av skönheten mitt bland vardagens smutsiga småsaker. Den omsluter renhet och harmoni, medlidandets hemlighet, samhällsordningens romantik. Till sitt väsen är den en dyrkan av det ofullkomliga, ty den är ett milt försök att fullända något möjligt i detta omöjliga som vi kallar liv.

Jag tar struptag på mig själv igen. Jag ska. Sorgen går bredvid mig och jag frågar om och om igen ”var är du Londi?” och mina steg är inte särskilt lätta, men jag orkar kämpa igen. Och det är kroatiskan jag brottas med och det finns alltid nya sätt att utforma denna brottningskamp. Igår på väg till Babylon bytte jag spårvagn vid Glavni kolodvor och medan jag väntade på sexan tittade jag lite bland böckerna i det tillfälliga antikvariatet där. Jag valde en tunn bok: Razgovori sa Geteom av Ekerman, det vill säga Gespräche mit Goethe av Eckermann. Ja, det rör sig alltså om ett urval översatta texter ur det digra verket.

Nu har jag grävt runt lite i boken och samtidigt letat fram Eckermanns bok på Projekt Gutenberg. Det var inte lätt att leta fram de utvalda nålarna i höstacken, men en hittade jag i alla fall och så småningom kommer jag att hitta fler. Det krävs bara lite envishet. Mitt projekt, som är ett annat än Gutenbergs ser ut så här: Jag gräver fram originaltexterna till det ena utvalda citatet efter det andra och läser sedan först texten på tyska och sedan på serbiska, för ja, det här är serbiska och inte kroatiska, det ser jag ju och dessutom är boken tryckt i Belgrad, men det går fint att lära sig kroatiska genom serbiska om man vill. Och natten är ljum när jag skriver detta.

I textfragmentet talar Goethe till Eckermann om Schiller och hans talang för teatern. Jag översätter inte utan överlåter till er att läsa på tyska eller serbiska. Och jag läser den serbiska texten genom den tyska eller tvärtom, hur ska jag veta vilket?

”Schillers Talent war recht fürs Theater geschaffen. Mit jedem Stück schritt er vor und ward er vollendeter; doch war es wunderlich, dass ihm noch von den Räubern her ein gewisser Sinn für das Grausame anklebte, der selbst in seiner schönsten Zeit ihn nie ganz verlassen wollte. So erinnere ich mich noch recht wohl, dass er im Egmont in der Gefängnisszene, wo diesem das Urteil vorgelesen wird, den Alba in einer Maske und in einen Mantel gehüllt im Hintergrunde erscheinen ließ, um sich an dem Effekt zu weiden, den das Todesurteil auf Egmont haben würde. Hiedurch sollte sich der Alba als unersättlich in Rache und Schadenfreude darstellen. Ich protestierte jedoch, und die Figur blieb weg. Er war ein wunderlicher großer Mensch.”

”Šilerov talent bio je stvoren za pozorište. Svaki njegov komad označavao je napredak i usavršavanje; ali bilo je čudno to što je još od Razbojnika sačuvao izvestan smisao za okrutnost koga se čak ni u svoje najlepše vreme nije mogao osloboditi. Tako se još sasvim dobro sećam da u Egmontu, u sceni u zatvoru, gde se ovome čita presuda, prikazuje Albu, sa maskom na licu i sa mantilom, kako stoji u pozadini da bi uživao u efektu koji će na Egmonta izazvati smrtna presuda. Ovim je trebalo da se Alba prikaže kao nezajažljiv u osveti i zluradosti. Ja sam se, međutim, pobunio protiv toga i ta figura je izostavljena. On je bio čudan velik čovek.”