Eftersom mina texter för Hufvudstadsbladet sällan publiceras på nätet visar jag då och då upp någon här. Detta är den senaste som väl kom i tidningen för någon vecka sedan:
Vad kan livet ge oss? Jag minns barndomens glupska och äventyrslystna längtan in i alla de djupa hemligheterna, eller den där gången i ungdomen när jag först hörde ordet ”sidenvägen” och som i svindel gled utmed fantasin om denna väg. Om ingen kastar vasst och smutsigt grus in i vårt kött tidigt i livet kanske vi kan bygga upp solida och medmänskliga personligheter. Eller kanske inte, för någon näve av det smutsiga och vassa gruset finns nog i de flesta av oss från början. Gita Lauschmannová föds 1929 i byn Puklice i Tjeckoslovakien. Under den första barndomen lever hon ett skyddat liv under goda ekonomiska omständigheter och hon har sina drömmar och vet något om glädje. Föräldrarna är tysktalande assimilerade judar, modern, konstnärlig och kreativ, som bland annat designar vackra detaljer till huset, fadern, en företagsam man, som sköter sina egendomar på ett framtidsinriktat sätt. I byn verkar man se deras ställning och auktoritet som självklara och Rudolf Lauschmann är mångas arbetsgivare. Gita och syskonen Rozálie och Adolf, även kallad Adin, växer upp i ett stort ljust hus med vackra möbler och väl utformade seder. De lekte och hade livet.
Men så kommer nazismen till Tjeckoslovakien och man ”upptäcker” att familjen Lauschmann är judar och en dag hämtas fadern och sedan resten av familjen och alla utom Gita och Adin dör så småningom i förintelseläger.
Radka Denemarková berättar inte historien kronologiskt utan hon förankrar den i två somrar, den 1945 och den 2005 och låter trådar till Gitas minnen från före och emellan dem löpa hit och dit, ofta i ett hallucinatoriskt virrvarr.
Efter 1945 och Nazi-Tysklands fall fördrevs sudettyskarna – för att de samarbetat med Hitler – från Tjeckoslovakien och med dem också många av de tysktalande judarna. Åtskilliga, både tyskar och judar, dödades eller misshandlades. Adin, Gitas bror, kommer 1945 tillbaka till Puklice från koncentrationslägret. Han försöker återkräva familjens hus, som nu konfiskerats av tjeckerna och delats upp bland byborna. Han blir misshandlad och lämnas att dö av svält i ett uthus. Den döda kroppen huggs upp och begravs i familjen Lauschmanns äppelträdgård. Gita kommer också tillbaka till byn, utmärglad med rakat huvud och inom sig en gammal förstörd kvinnas själ. Och ändå finns en dröm i henne. När hon trycker ner dörrhandtaget till föräldrahemmet hoppas hon att hon ska få se familjen sittande runt matbordet väntande på henne.
Gita får mat och hjälp av kvinnan som nu bor i huset, men allt sker i hemlighet och kvinnan är rädd att bli upptäckt och kanske som straff ihjälslagen och hon behandlar Gita mycket bryskt och hårdhänt och kör till slut iväg henne med en väska med lite mat i och förbjuder henne att någonsin komma tillbaka. Denna hjälpares skröplighet talar skrämmande tydligt till läsaren om vad en människa är.
Byborna anpassar sig till den nya tiden som givit dem mark och egendom och även om de vet att familjen Lauschmann förts till förintelseläger för att de var judar är de nu för dem tyska nazister, fiender till det tjeckiska folket. Puklice-borna intalar sig själva och varandra att det är så och när Gita Lauschmannová kommer tillbaka till byn 2005 blir hon behandlad med fientlighet och ord som ”tyskkäring” och ”nazist” viner genom luften. Många är oroliga för att förlora sin egendom och ändå kommer hon först enbart för att få till stånd att ett minnesmärke över hennes föräldrar sätts upp i byns mitt. Nästan ingen vill tro att hon kan vilja så lite. Och när oron för vad hon egentligen kan vilja tar fart, börjar man ställa frågor om varför just hon överlevt, när alla andra dött. Hon stängs in i en återvändsgränd av feg illvilja. Någon gräver fram en annan av hennes livs tragedier. I mitten av femtiotalet våldtogs hon av tre män som sedan mördade hennes lilla barn inför hennes ögon. Den historien dras nu upp och hon anklagas för att ha ”förlett” männen. Hon kan nästan inte rädda sitt förstånd, ännu en gång pressas hon till den yttersta punkten av sin själskraft, men hon biter sig vidare.
Människornas småskurenhet, hårdhet och egoism är utan gräns – alla är först och främst rädda om sitt. Gita blir allt skörare och minnena allt farligare för henne. Hon pendlar mellan hallucinationer och för henne själv skoningslös klarsyn. Den enda vägen blir att göra sig hård och hon blir så hård att hon mister kontakten med dottern och barnbarnen, för, ja, hon födde ännu ett barn och kämpade sig igenom ett yrkesliv som läkare, men av sina erfarenheter såg hon sig tvingad att inskränka sig till patologin.
Det finns två punkter i boken som i förbindelse med varandra verkar bära fram ett principiellt budskap. Någonstans efter mitten finns meningarna: ”Du har ingen skuld i detta. Tiderna var sådana.” Men mot slutet står det så här: ”Det är inte tiderna utan människorna som bär skuld.”
Översättning: Karin Eriksson
Aspekt förlag
