Kategori: Litteratur

Kanske kunde det nu vara rätt tid att tala lite om Nobelpriset i litteratur. Nu när vågen är förbi och allt inte längre är så centrerat till det där ögonblicket då någon kommer ut genom en dörr. Jag hoppas alltid att Zagajewski får priset, men jag hoppas också alltid att få fortsätta att hoppas att han får det. Han är min framtids pristagare. De som redan fått det flyter bort i det som varit och aldrig mer kan bli. De faller ner i glömskan eller det motvilliga uppräkningsminnet.

För en kort tid sedan, innan priset hunnit falla, fällas eller tillfalla någon, fick jag i uppdrag att motivera varför den jag tyckte skulle få det skulle få det. För allt han har skrivit, tänkte jag först, lite milt trotsigt. Men så såg jag en otydlig eller egentligen nästan osynlig liten häst framför mig, en häst som skrattade inuti sig själv på en sank äng inne i ett grönt skimmer. Ungefär som på den här bilden men ändå inte, för inte ser man den här hästens inre skratt och benen verkar, måste jag säga, för vardagligt långa.

Ett slag smet jag ur den här hästigheten och läste dikten ”Persefone” och skrev de tre sista raderna på en liten papperslapp:

På nytt går Persefone under jorden,
och på nytt drar samma känslokyla
åt sin rem kring mitt fågelhjärta.

Men hästen eller kanske hästarna kom tillbaka och bad om att bli sedda eller anade, så jag letade igenom Zagajewskis diktsamlingar, ja, dem jag har här, och fann i dikten ”Postumt opus” några rader om de här hästarnas platser:

Vi visste inte om vi var kvar i Holland
eller redan i Belgien. Det gick på ett ut.
Det var en tidig vinterkväll och marken hade gömt sig
i skymningsvecken; man kunde ana
närheten till svart kanalvatten,

Men jag varken hörde eller såg några hästar i den bilden, så jag letade vidare. Och så plötsligt var de sökta djuren där:

Och en gång på promenad vid midnatt, i skogen på landet,
hejdades vi av ett underligt ljud: ett frustande och gnäggande
från osynliga hästar på bete. Det var som om
natten skrattade för sig själv, överlycklig.

Ja, därför ville jag att Zagajewski skulle få Nobelpriset. Och nej, jag glömmer inte att säga att det är Anders Bodegård som gjort översättningen.

Men så gör min tanke sig fri från alla uppgifter och jag minns några rader i en annan dikt, av en annan poet:

Som svävande reflexer
betar de kortväxta hästarna
de ljusa poldrarnas gröna vatten
Djuren försvinner och uppstår
i det vinklade ljuset, hjärnljuset
Tyngdlösa

Här är det Eva Runefelt som talar, men för mig är det samma hästar.

Som så ofta annars läser jag nu flera böcker samtidigt. Överst bland dem ligger Plocka din dag av Horatius (oden i urval och nyöversättning av Gunnar Harding och Tore Janson) och L’espansione coloniale dei sardi nuragici av Massimo Pittau. Båda böckerna är gåvor, välkomna gåvor. Och båda kretsar kring eller snuddar då och då vid det Tyrrenska havet. Enligt Pittau är tyrrenerna desamma som nuraghebyggartidens sarder som är identiska med eller i alla fall nära besläktade med etruskerna. Namnet ”tyrren” har med torn att göra och nuragher är ju de mest tornlika tornen om man vill följa Pittaus tankegångar. Även om han kanske inte säger just så.

Jag går tillbaka till Horatius och gör det kanske mest självklara valet bland odena eller vad säger ni?

Fråga inte om när jag eller du skall nå vår levnads gräns.
Ingen astrologi, Leukonoë, röjer en guds beslut.
Bättre är det att lugnt finna sig i vad som skall bli ens lott.
Kanske Jupiter ger vintrar i mängd; kanske det blott blir den
som nu, stormande in mot stenig kust, krossar Tyrrhenos hav.
Var förnuftig och klok, sila ditt vin, hoppas ej mer på det
som en framtid kan ge. Timmarna går. Medan vi talas vid
har vår tid redan flytt. Plocka din dag, tro ej på ännu en.

Och där kunde jag ha stannat, men det gör jag inte för jag måste också berätta detta från boken om den forntida sardiska expansionen innan jag lämnar er för ikväll (en kväll som kan vara den sista). Från en liten utläggning om mufflonfåret på Sardinien och i Algeriet hoppar han till Vintergatan. Den heter ju något med ”mjölk” på många språk, men på sardiska och berberspråk heter den något som motsvarar Halmvägen – det är kanske det starka solljuset som gör att bilden av halmen kan få lysa så! På en variant av sardiska blir det bia dessa bádza. Välkomna in i min trassliga tankevärld! Eller: Frid!

Ja, jag skulle tänka efter innan jag skrev något om kvällen med Thomas Bernhard-biografen Manfred Mittermeyer. Så sa jag när jag inte skrev direkt. Men nu vet jag inte om jag har tänkt efter, nya saker har i stället hopats, så jag får skynda mig att rädda spillrorna från det upplevda. Jag minns att Mittermayer lagt upp sitt anförande – som väl egentligen var en intervju, men som snabbt slet sig ur den formen – efter några utvalda bilder på Bernhard i olika livsfaser och ett par bilder på platser där han hade bott. Vi tittade ganska länge på bilden av Bernhard hans ”Lebensmensch” och Mittermeyer talade om Bernhards isolering, hans hårda uppväxt och om hur han vid någon punkt långt fram i livet fann denna ”Lebensmensch” som han äntligen kunde stödja sig mot och hon antagligen mot honom. Eller så var hon bara stark.

Vi fick tänka oss Bernhard på landet, i Salzburg, i Wien, bland människor och ensam. Två Bernhard-citat fångade jag upp. Det första var: ”Meine Krankhet ist die Distanz”. Och det andra var: ”Ich erfriere von innen heraus.” Jag fastnade också för bilden med den sjuke Bernhard, den sedan länge dödssjuke.

Nej, jag kan tydligen inte komma åt mer av det jag upplevde. Men det finns mer i mitt undermedvetna, men idag talar det inte med mig.

Och Världslitteraturfestivalen fortsätter. Igår lyssnade jag på László Végel, ungerskspråkig författare från Vojvodina. Ja, han talade serbiska och jag förstod inte allt. Nej, jag hade inte förstått mer om han talat kroatiska, men jag vet att jag måste finna hans essäsamling om Novi Sad. Den finns på tyska och heter då Neoplanta – Eine Stadt am Rande Europas. Och ni kan se min uppmärksamma nacke i ljusmörkret för det tas mycket bilder hela tiden.

Det är Festival svjetske književnosti (Världslitteraturfestival) – som det lite pompöst, men ändå så gärna kan tillåta sig, heter – här i Zagreb igen.

Jag hade gjort en liten – oskriven – lista över vad jag ville höra, men en förkylning lade krokben för den första punkten, den slovenske författaren Aleš Šteger. Men idag är jag tillbaka i världen utanför hemmets väggar igen, så jag tog mig till stan och gick till Dvorana Müller på Kino Europa för att lyssna på Thomas Bernhard-biografen Manfred Mittermeyer. Men det berättar jag inget om nu, för jag måste nog tänka efter lite. Det här är ju liksom direktsändning. Efter Mittermeyer slank jag över Cvjetni Trg och in på Knjižnica i čitaonica Bogdana Ogrizovića (biblioteket och läsesalen B.O.), där det pågick en uppläsning av kroatiska, italienska och portugisiska poeter. Klipp. Jag väljer en poet, venetianaren Franco Ferrari Delfino, och tar en bild av honom medan han läser en dikt om Piazza San Marco och ”I Mori della Torre dell’Orologio”.

Detta för att jag fastnade för en rad i dikten: ”Io scolpisco il tempo”. Jag hugger ut tiden. (Eller översätt det gärna bättre!) Efter uppläsningen, eller snarare efter allas uppläsningar, gick jag snabbt fram och högg Ferrari Delfino i ärmen och bad honom upprepa raden. Det gjorde han och så enades vi om att han skulle skicka mig dikten i ett litet urvalshäfte (kanske inte rätt ord, men nu är nu) så snart som möjligt. Kanske kunde jag översätta den till svenska…

Jag tog också en bild på ”i mori” i häftet.

Och här har jag hittat mig i publiken:

Idag är det för varmt för att skriva den där stora texten om Budapest som jag hade tänkt, kanske blir den inte alls av, kanske blir det en rad mindre texter i stället.

I Budapest finns den största synagogan i Europa, den är också världens näststörsta. Jag lyckades inte fånga in hela med min ”kamera”, så jag valde en speciellt vacker vinkel.

Gabriella och jag gick runt den och på ena sidan upptäckte vi ett slags minnesträdgård med bilder på kända ungerska judar som mördats under nazismen. Flera av dem kände jag igen. Jag stannade särskilt hos Miklós Radnóti för jag har ju läst en del av hans dikter, men tyvärr finns de inte i min bokhylla här i Zagreb.

Men jag hittar två dikter i Ove Berglunds översättning bland mina anteckningar och jag väljer en av dem:

Natt

Hjärtat sover, och i hjärtat sover rädslan,

på väggen nära spindelnätet sover flugan,

det är tyst, i huset hörs inte ens musen,

gården sover, och på grenen sover duvan,

i kupan sover bina, och i rosen viveln,

sommaren sover i vart vetekorn, och elden

har gått till ro i månen, himlens kalla skiva.

I natten smyger hösten ut att stjäla.

Och så fick jag syn på minnesmärket över Antal Szerb just dagen efter att en vän till mig sagt att jag måste läsa hans Resa i månljus (översättning Maria Ortman). Så nu vet jag att det är säkert.