Kategori: Litteratur

På eller svävande ovanför mitt bord ser ni här Lutan och ärren av Danilo Kiš, Resa i månljus av Antal Szerb, mitt tysk-kroatiska lexikon och ett hörn av en karta över Brda.

Allting gungar betänkligt – det ser ni på bilden! – och jag vet ännu inte hur jag ska uttrycka det jag känner angående gungningen, så jag går en liten omväg och säger att jag märker att jag kände rätt om den här skoningslösheten och vildheten hos Kiš. Han är mycket farlig och skriver skrattande vid en avgrund. Jag rycker loss ett citat från begravningen av Jurij Golec, där berättaren betraktar en död råtta invid gravstenen:

Då kom jag ihåg: ”Några råttor, liknande tunga stridsvagnar, återvänder till sina hangarer.” Alltså, tänkte jag, detta är en råtta från en av hans liknelser, en som kommit direkt ur hans roman till begravningsplatsen på Montparnasse.

Jag gör också en liten omväg in i Resa i månljus, bilden på utsidan släpper in mig på det silvrigaste stället och jag läser där jag hamnar:

Det är apokalyptiska tider. Jag vet inte ens om vi var nyktra när vi satte oss ner för att dricka. Jag minns det som att jag var berusad från första ögonblicket. Tamás drack knappt något, men den där allmänna undergångsstämningen rimmade så väl med hans själstillstånd att han rörde sig ovanligt hemtamt bland deltagarna och zigenarmusikerna. Jag pratade mycket med Tamás den natten, inte med så många ord, men orden vi uttalade hade ett oerhört känslomässigt perspektiv, och på nytt förstod vi varandra storartat väl, vi förstod varandra i förgängligheten.

”Vi förstod varandra i förgängligheten” – känn på de orden. Här kommer något i rullning och bruset blir allt starkare i färden vi gör med orden.

Men stopp. Nu till mitt trista underliggande tema. Vad händer när något går fel i översättningen av sådana här förunderliga texter? Låt oss stanna upp och i stillhet fundera över det. Och låt oss gör allt som står i vår makt för att skapa förutsättningar för att något sådant inte ska kunna ske.

Då och då när jag vill avbryta mitt tal om ljusets vandring över tingen publicerar jag någon av de recensioner jag skriver. Den här är som de flesta av mina texter av det här slaget skriven för Hufvudstadsbladet. Och jag tror att den kom till för ungefär ett halvår sedan. När eller ens om den publicerats, vet jag inte.

”Ferdydurke” är Witold Gombrowicz’ första roman och den skrevs bland annat som ett svar på den kritik för ”omognad” hans första verk fick av sin samtids litteraturkritiker – ”kulturmostrarna” – i Polen. I ”Ferdydurke” låter Gombrowicz mänsklighetens stora Omognad fylla varje tomrum mellan de övriga komponenterna. Här finns ett händelseförlopp, om än uppbrutet och styckat, och vi följer (gör vi det?) en författare i trettioårsåldern som plötsligt i samband med att han stöter på eller infångas av sin gamle gymnasielärare, professor Pimko, förvandlas till en skolpojke och återförs till en mycket omogen skolmiljö bland idel pubertalpojkar och inkrökta skolfuxar. Han förses med en barnslig rumpa och stängs därmed in i en barnrumpevärld. Och ”rumpan” är ett ord som ska följa oss genom sidorna: symbol, cymbal, lek och allval. Språket vittrar och substantiven faller sönder i diminutiver och allt blir smått och småttigt och gröngölingsgrön är färgen med en vingbredd så stor att den sträcker sig till Dantes skog i ”Divina Commedia”. Skolkamraterna ägnar sig åt att hela tiden smita undan från det som skolfuxarna vill eller låtsas vilja av dem, fast ibland är de på ett komiskt sätt mycket allvarliga och koncentrerade som i den festligt groteska grimasduellen mellan Idealisten och Realisten.

Ett annat handlingssegment är huvudpersonen Josefs liv som inackorderad i den mycket moderna familjen Ungmark och i mötena med den ultramoderna dottern Zuta. ”Sexton år, jumper, kjol, sportskor av gummi, sportig, ledig, slät, smidig, vig och fräck!” Hon spelar tennis och har ungdomligt starka vader och Josef försöker närma sig henne.

En annan händelsesträng för oss bort från staden ut till den polska landsbygden. Tillsammans med skolkamraten Mjentus, som känner en stark längtan efter bonddrängarnas äkthet, hamnar Josef på en stor lantegendom. Mjentus ”fraterniserar” med en av drängarna där och det väcker i godsägarfamiljen vid ett tillfälle en reaktion som denna:

»Jag ser att det härjar bolsjevikiska strömningar bland skolungdomen«, sa han, som om Mjentus var en revolutionär student och inte en fullblodsälskare. »Smäll på rumpan ska de ha!« skrattade han.

Men romanen är så mycket annat än sin handling. Jag minns att Michal Pawel Markowski i sin bok ”Svart ström” om Gombrowicz och hans författarskap gång på gång kommer tillbaka till det ”kusliga” och ”demoniska” hos honom. Och kanske ännu oftare till det ”grumliga”. Också ”Ferdydurke” är sina sprittande krumsprång till trots grumlig och kuslig. Som i andra böcker av Gombrowicz – de berömda dagböckerna till exempel – finns här något mardrömslikt, något som skulle kunna beskrivas som ”alltings sönderfall”. Så fort någon rör vid ett ting eller begrepp löses det upp i allt mindre fragment eller småäckliga klumpar. På bokens första sida får vi uppleva detta på ett obehagligt närgånget sätt:

”Jag låg där i det grumliga ljuset och min kropp var outhärdligt rädd. Den tryckte på själen med sin rädsla, själen tryckte i sin tur på kroppen och varenda fiber drog krampaktigt ihop sig i väntan på att inget skulle hända, inget förändras, inget någonsin ske och vad man än gjorde skulle inget, inget ta sin början. Det var skräcken för ickeexistens, rädslan för ickevara, oron för ickeliv, ängslan för ickeverklighet, alla cellers biologiska skrik inför att jag invärtes skulle slitas isär, styckas upp och skingras. Ångesten för det oanständigt småttiga och futtiga, skräcken för sönderdelning, bråkdelspaniken, rädslan för våldtäkten som jag hade inom mig och våldtäkten som hotade utifrån. Men framför allt följde något mig ständigt hack i häl, något jag skulle kunna kalla känslan av ett spefullt invärtes härmande och gycklande, mellan mina beståndsdelar – ett hånskratt inuti mig, mellan min kropps övermodiga delar och motsvarande delar av min själ.”

Sekvensen påminner mig om min barndoms mardröm om ”ojämnt”. Ja, den sannaste beskrivningen är just ordet ”ojämnt” även om det inte låter särskilt begripligt. Jag minns att det var så jag som barn försökte beskriva drömmen för mamma eller för en av mina bröder. Jag tror inte de förstod ett dugg. Den otäcka drömmen förföljde mig under år. Ofta började den med att jag drömde att jag låg i min säng och sov. En ändlös rad av underliga varelser vandrade över min kudde allt medan de löstes upp och föll sönder, det rann ur dem, kanske bajs och kiss, men också själva deras substans, de rann sönder, men vandrade ändå. Fasansfullt äckligt. Drömmen kunde egentligen börja med vad som helst: en människa, ett djur, en stad, ett landskap, en grupp människor. En stund var allt ”normalt” med händelser, ord, förflyttningar. Sedan började något hörn lösas upp och falla sönder. Upplösningen spred sig och allt blev en enda trögflytande materiesörja. Och allt var fyllt av solkig hopplöshet och äckel. Något liknande finns som en underström i ”Ferdydurke” även om romanen har många komiska och ibland också ystra moment, men det komiska eller det ystra fräts oväntat sönder och avgrunden blottas.

”Ferdydurke” är en föreställning om existensen som formlöshet. Och formen(!) står mycket nära drömmens inte minst när drömmen kantrar och blir till mardröm. Inte för inte gav Markovski namnet ”Svart ström” till sin bok om Gombrowicz. Men också leken och det glada hånet som sticker hål på all inbillad klokskap bor i den här boken. Och den slutar med att lekfullt men ändå hårt smiska till läsaren i rumpan med orden:

Snipp, snapp, snut,
den som läste är en strut!

°°

Witold Gombrowicz
Ferdydurke, 1937
Ferdydurke, 2016
Översättning: David Szybek
Förlag: Modernista

Kanske kunde det nu vara rätt tid att tala lite om Nobelpriset i litteratur. Nu när vågen är förbi och allt inte längre är så centrerat till det där ögonblicket då någon kommer ut genom en dörr. Jag hoppas alltid att Zagajewski får priset, men jag hoppas också alltid att få fortsätta att hoppas att han får det. Han är min framtids pristagare. De som redan fått det flyter bort i det som varit och aldrig mer kan bli. De faller ner i glömskan eller det motvilliga uppräkningsminnet.

För en kort tid sedan, innan priset hunnit falla, fällas eller tillfalla någon, fick jag i uppdrag att motivera varför den jag tyckte skulle få det skulle få det. För allt han har skrivit, tänkte jag först, lite milt trotsigt. Men så såg jag en otydlig eller egentligen nästan osynlig liten häst framför mig, en häst som skrattade inuti sig själv på en sank äng inne i ett grönt skimmer. Ungefär som på den här bilden men ändå inte, för inte ser man den här hästens inre skratt och benen verkar, måste jag säga, för vardagligt långa.

Ett slag smet jag ur den här hästigheten och läste dikten ”Persefone” och skrev de tre sista raderna på en liten papperslapp:

På nytt går Persefone under jorden,
och på nytt drar samma känslokyla
åt sin rem kring mitt fågelhjärta.

Men hästen eller kanske hästarna kom tillbaka och bad om att bli sedda eller anade, så jag letade igenom Zagajewskis diktsamlingar, ja, dem jag har här, och fann i dikten ”Postumt opus” några rader om de här hästarnas platser:

Vi visste inte om vi var kvar i Holland
eller redan i Belgien. Det gick på ett ut.
Det var en tidig vinterkväll och marken hade gömt sig
i skymningsvecken; man kunde ana
närheten till svart kanalvatten,

Men jag varken hörde eller såg några hästar i den bilden, så jag letade vidare. Och så plötsligt var de sökta djuren där:

Och en gång på promenad vid midnatt, i skogen på landet,
hejdades vi av ett underligt ljud: ett frustande och gnäggande
från osynliga hästar på bete. Det var som om
natten skrattade för sig själv, överlycklig.

Ja, därför ville jag att Zagajewski skulle få Nobelpriset. Och nej, jag glömmer inte att säga att det är Anders Bodegård som gjort översättningen.

Men så gör min tanke sig fri från alla uppgifter och jag minns några rader i en annan dikt, av en annan poet:

Som svävande reflexer
betar de kortväxta hästarna
de ljusa poldrarnas gröna vatten
Djuren försvinner och uppstår
i det vinklade ljuset, hjärnljuset
Tyngdlösa

Här är det Eva Runefelt som talar, men för mig är det samma hästar.

Som så ofta annars läser jag nu flera böcker samtidigt. Överst bland dem ligger Plocka din dag av Horatius (oden i urval och nyöversättning av Gunnar Harding och Tore Janson) och L’espansione coloniale dei sardi nuragici av Massimo Pittau. Båda böckerna är gåvor, välkomna gåvor. Och båda kretsar kring eller snuddar då och då vid det Tyrrenska havet. Enligt Pittau är tyrrenerna desamma som nuraghebyggartidens sarder som är identiska med eller i alla fall nära besläktade med etruskerna. Namnet ”tyrren” har med torn att göra och nuragher är ju de mest tornlika tornen om man vill följa Pittaus tankegångar. Även om han kanske inte säger just så.

Jag går tillbaka till Horatius och gör det kanske mest självklara valet bland odena eller vad säger ni?

Fråga inte om när jag eller du skall nå vår levnads gräns.
Ingen astrologi, Leukonoë, röjer en guds beslut.
Bättre är det att lugnt finna sig i vad som skall bli ens lott.
Kanske Jupiter ger vintrar i mängd; kanske det blott blir den
som nu, stormande in mot stenig kust, krossar Tyrrhenos hav.
Var förnuftig och klok, sila ditt vin, hoppas ej mer på det
som en framtid kan ge. Timmarna går. Medan vi talas vid
har vår tid redan flytt. Plocka din dag, tro ej på ännu en.

Och där kunde jag ha stannat, men det gör jag inte för jag måste också berätta detta från boken om den forntida sardiska expansionen innan jag lämnar er för ikväll (en kväll som kan vara den sista). Från en liten utläggning om mufflonfåret på Sardinien och i Algeriet hoppar han till Vintergatan. Den heter ju något med ”mjölk” på många språk, men på sardiska och berberspråk heter den något som motsvarar Halmvägen – det är kanske det starka solljuset som gör att bilden av halmen kan få lysa så! På en variant av sardiska blir det bia dessa bádza. Välkomna in i min trassliga tankevärld! Eller: Frid!

Ja, jag skulle tänka efter innan jag skrev något om kvällen med Thomas Bernhard-biografen Manfred Mittermeyer. Så sa jag när jag inte skrev direkt. Men nu vet jag inte om jag har tänkt efter, nya saker har i stället hopats, så jag får skynda mig att rädda spillrorna från det upplevda. Jag minns att Mittermayer lagt upp sitt anförande – som väl egentligen var en intervju, men som snabbt slet sig ur den formen – efter några utvalda bilder på Bernhard i olika livsfaser och ett par bilder på platser där han hade bott. Vi tittade ganska länge på bilden av Bernhard hans ”Lebensmensch” och Mittermeyer talade om Bernhards isolering, hans hårda uppväxt och om hur han vid någon punkt långt fram i livet fann denna ”Lebensmensch” som han äntligen kunde stödja sig mot och hon antagligen mot honom. Eller så var hon bara stark.

Vi fick tänka oss Bernhard på landet, i Salzburg, i Wien, bland människor och ensam. Två Bernhard-citat fångade jag upp. Det första var: ”Meine Krankhet ist die Distanz”. Och det andra var: ”Ich erfriere von innen heraus.” Jag fastnade också för bilden med den sjuke Bernhard, den sedan länge dödssjuke.

Nej, jag kan tydligen inte komma åt mer av det jag upplevde. Men det finns mer i mitt undermedvetna, men idag talar det inte med mig.

Och Världslitteraturfestivalen fortsätter. Igår lyssnade jag på László Végel, ungerskspråkig författare från Vojvodina. Ja, han talade serbiska och jag förstod inte allt. Nej, jag hade inte förstått mer om han talat kroatiska, men jag vet att jag måste finna hans essäsamling om Novi Sad. Den finns på tyska och heter då Neoplanta – Eine Stadt am Rande Europas. Och ni kan se min uppmärksamma nacke i ljusmörkret för det tas mycket bilder hela tiden.