På eller svävande ovanför mitt bord ser ni här Lutan och ärren av Danilo Kiš, Resa i månljus av Antal Szerb, mitt tysk-kroatiska lexikon och ett hörn av en karta över Brda.
Allting gungar betänkligt – det ser ni på bilden! – och jag vet ännu inte hur jag ska uttrycka det jag känner angående gungningen, så jag går en liten omväg och säger att jag märker att jag kände rätt om den här skoningslösheten och vildheten hos Kiš. Han är mycket farlig och skriver skrattande vid en avgrund. Jag rycker loss ett citat från begravningen av Jurij Golec, där berättaren betraktar en död råtta invid gravstenen:
Då kom jag ihåg: ”Några råttor, liknande tunga stridsvagnar, återvänder till sina hangarer.” Alltså, tänkte jag, detta är en råtta från en av hans liknelser, en som kommit direkt ur hans roman till begravningsplatsen på Montparnasse.
Jag gör också en liten omväg in i Resa i månljus, bilden på utsidan släpper in mig på det silvrigaste stället och jag läser där jag hamnar:
Det är apokalyptiska tider. Jag vet inte ens om vi var nyktra när vi satte oss ner för att dricka. Jag minns det som att jag var berusad från första ögonblicket. Tamás drack knappt något, men den där allmänna undergångsstämningen rimmade så väl med hans själstillstånd att han rörde sig ovanligt hemtamt bland deltagarna och zigenarmusikerna. Jag pratade mycket med Tamás den natten, inte med så många ord, men orden vi uttalade hade ett oerhört känslomässigt perspektiv, och på nytt förstod vi varandra storartat väl, vi förstod varandra i förgängligheten.
”Vi förstod varandra i förgängligheten” – känn på de orden. Här kommer något i rullning och bruset blir allt starkare i färden vi gör med orden.
Men stopp. Nu till mitt trista underliggande tema. Vad händer när något går fel i översättningen av sådana här förunderliga texter? Låt oss stanna upp och i stillhet fundera över det. Och låt oss gör allt som står i vår makt för att skapa förutsättningar för att något sådant inte ska kunna ske.