Om Nobelpris i litteratur

Kanske kunde det nu vara rätt tid att tala lite om Nobelpriset i litteratur. Nu när vågen är förbi och allt inte längre är så centrerat till det där ögonblicket då någon kommer ut genom en dörr. Jag hoppas alltid att Zagajewski får priset, men jag hoppas också alltid att få fortsätta att hoppas att han får det. Han är min framtids pristagare. De som redan fått det flyter bort i det som varit och aldrig mer kan bli. De faller ner i glömskan eller det motvilliga uppräkningsminnet.

För en kort tid sedan, innan priset hunnit falla, fällas eller tillfalla någon, fick jag i uppdrag att motivera varför den jag tyckte skulle få det skulle få det. För allt han har skrivit, tänkte jag först, lite milt trotsigt. Men så såg jag en otydlig eller egentligen nästan osynlig liten häst framför mig, en häst som skrattade inuti sig själv på en sank äng inne i ett grönt skimmer. Ungefär som på den här bilden men ändå inte, för inte ser man den här hästens inre skratt och benen verkar, måste jag säga, för vardagligt långa.

1p1050674

Ett slag smet jag ur den här hästigheten och läste dikten ”Persefone” och skrev de tre sista raderna på en liten papperslapp:

På nytt går Persefone under jorden,
och på nytt drar samma känslokyla
åt sin rem kring mitt fågelhjärta.

Men hästen eller kanske hästarna kom tillbaka och bad om att bli sedda eller anade, så jag letade igenom Zagajewskis diktsamlingar, ja, dem jag har här, och fann i dikten ”Postumt opus” några rader om de här hästarnas platser:

Vi visste inte om vi var kvar i Holland
eller redan i Belgien. Det gick på ett ut.
Det var en tidig vinterkväll och marken hade gömt sig
i skymningsvecken; man kunde ana
närheten till svart kanalvatten,

Men jag varken hörde eller såg några hästar i den bilden, så jag letade vidare. Och så plötsligt var de sökta djuren där:

Och en gång på promenad vid midnatt, i skogen på landet,
hejdades vi av ett underligt ljud: ett frustande och gnäggande
från osynliga hästar på bete. Det var som om
natten skrattade för sig själv, överlycklig.

Ja, därför ville jag att Zagajewski skulle få Nobelpriset. Och nej, jag glömmer inte att säga att det är Anders Bodegård som gjort översättningen.

Men så gör min tanke sig fri från alla uppgifter och jag minns några rader i en annan dikt, av en annan poet:

Som svävande reflexer
betar de kortväxta hästarna
de ljusa poldrarnas gröna vatten
Djuren försvinner och uppstår
i det vinklade ljuset, hjärnljuset
Tyngdlösa

Här är det Eva Runefelt som talar, men för mig är det samma hästar.

2 tankar om “Om Nobelpris i litteratur

  1. Tack för Zagajewski. Din argumentation är den Zagajewskisk? Spännande. Jag gillar också årets val. Han säger att konsten kan humanisera konversationen vi har om politik. Kanske inte så poetisk men ändå. Hälsar Anders

  2. Zagajewski är alltid värd att läsas och för dem som läser bäst på svenska finns ju en fantastisk väg in tack vare Anders Bodegårds översättningar…

Kommentera