Cirkeln är bruten

Efter Londis död har jag aktat mig mycket noga för att ge mig ut på stan eller någon annanstans för att bara flanera omkring. Ett sådant strövande riskerar att komma alltför nära det som Londi och jag hade tillsammans. Numera brukar jag se till att ha ett mål – människor jag ska träffa eller bestämda saker jag ska göra. Men så idag – jag tänkte mig visst inte för och solen sken så vackert – klev jag bara på spårvagnen mot centrum utan att veta något särskilt om vart jag skulle.

När jag så fann mig gående längs Opatovina märkte jag att jag var ensam, ensam på det där förlorade sättet, ingen Londi gick bredvid mig. Jag kände att en cirkel brutits, för med Londi levde jag i den cirkulära tiden, där man inte behöver ha något mål, där allting står och är. Husen omkring mig var vackert och mjukt solbelysta, men världen stupade brant strax utanför mitt synfält.

1.IMG_8476

Jag insåg att jag numera är tvingad att ha mål för mitt gående. Fast vad är det för mål jag pratar om – framför mig finns en väg som för bort.

Kommentera