Så, nu är det höst här i Zagreb på det där avklarnade sättet, då jag inte längre kan undra vart sommaren tagit vägen. Den ligger nu bakom mig fint paketerad och inrullad i sina vackra band. Nu är den här sommaren minnen av alla resorna och av heta dagar och veckor i Zagreb i augustis mitt. Resornas band från maj eller juni och framåt till sommarens slut heter Trieste (alltid Trieste!), Vojvodina med de underbara husen i Subotica/Szabadka och vallmons ungerska namn ”pipacs”, Trieste, Feltre under Dolomiterna, trädgården i Varberg och havet utanför, Budapest med sina broar (ibland fem och då säger man ”öt hit”) och där utanför den stora rödflammande tomatkokningen i Érd, Idrija vid floderna, Brda med sina guldgrönglänsande kullar och vingårdar och lavendelträdgårdar, Cormons – staden som hänger på berget och gränsen mellan Italien och Slovenien, Sardinien – denna kontinent som blir större ju länge in i den man kommer – nuragherna som talar med stjärnbilderna sedan årtusenden och fiskarna jag mötte bland klipporna i havet. Och nu senast Sarajevo, fast det var efter sommaren, det var det.
Nu är Zagreb dränkt i ljus men inte i hetta. Jag flanerar i staden med två vänner på besök från Stockholm och London. Det märkliga är att vi egentligen aldrig träffats förr, men ändå är vi helt säkert vänner. Vi äter lignje na žaru bland de vilda damerna på Amfora i ena hörnet av Dolac, vi går på teceremoni på Živi ateljé, den levande ateljén, och vi smiter in i den hemliga världen bakom domkyrkan. Och vi åker spårvagn längs Ilica och känner i det kollektiva minnet den sedan länge försvunna eller undanrunna flodens rörelser. (Kanske gör jag nu en hemlighet av att terminen håller på att ros igång…)