Då och då när jag vill avbryta mitt tal om ljusets vandring över tingen publicerar jag någon av de recensioner jag skriver. Den här är som de flesta av mina texter av det här slaget skriven för Hufvudstadsbladet. Och jag tror att den kom till för ungefär ett halvår sedan. När eller ens om den publicerats, vet jag inte.
”Ferdydurke” är Witold Gombrowicz’ första roman och den skrevs bland annat som ett svar på den kritik för ”omognad” hans första verk fick av sin samtids litteraturkritiker – ”kulturmostrarna” – i Polen. I ”Ferdydurke” låter Gombrowicz mänsklighetens stora Omognad fylla varje tomrum mellan de övriga komponenterna. Här finns ett händelseförlopp, om än uppbrutet och styckat, och vi följer (gör vi det?) en författare i trettioårsåldern som plötsligt i samband med att han stöter på eller infångas av sin gamle gymnasielärare, professor Pimko, förvandlas till en skolpojke och återförs till en mycket omogen skolmiljö bland idel pubertalpojkar och inkrökta skolfuxar. Han förses med en barnslig rumpa och stängs därmed in i en barnrumpevärld. Och ”rumpan” är ett ord som ska följa oss genom sidorna: symbol, cymbal, lek och allval. Språket vittrar och substantiven faller sönder i diminutiver och allt blir smått och småttigt och gröngölingsgrön är färgen med en vingbredd så stor att den sträcker sig till Dantes skog i ”Divina Commedia”. Skolkamraterna ägnar sig åt att hela tiden smita undan från det som skolfuxarna vill eller låtsas vilja av dem, fast ibland är de på ett komiskt sätt mycket allvarliga och koncentrerade som i den festligt groteska grimasduellen mellan Idealisten och Realisten.
Ett annat handlingssegment är huvudpersonen Josefs liv som inackorderad i den mycket moderna familjen Ungmark och i mötena med den ultramoderna dottern Zuta. ”Sexton år, jumper, kjol, sportskor av gummi, sportig, ledig, slät, smidig, vig och fräck!” Hon spelar tennis och har ungdomligt starka vader och Josef försöker närma sig henne.
En annan händelsesträng för oss bort från staden ut till den polska landsbygden. Tillsammans med skolkamraten Mjentus, som känner en stark längtan efter bonddrängarnas äkthet, hamnar Josef på en stor lantegendom. Mjentus ”fraterniserar” med en av drängarna där och det väcker i godsägarfamiljen vid ett tillfälle en reaktion som denna:
»Jag ser att det härjar bolsjevikiska strömningar bland skolungdomen«, sa han, som om Mjentus var en revolutionär student och inte en fullblodsälskare. »Smäll på rumpan ska de ha!« skrattade han.
Men romanen är så mycket annat än sin handling. Jag minns att Michal Pawel Markowski i sin bok ”Svart ström” om Gombrowicz och hans författarskap gång på gång kommer tillbaka till det ”kusliga” och ”demoniska” hos honom. Och kanske ännu oftare till det ”grumliga”. Också ”Ferdydurke” är sina sprittande krumsprång till trots grumlig och kuslig. Som i andra böcker av Gombrowicz – de berömda dagböckerna till exempel – finns här något mardrömslikt, något som skulle kunna beskrivas som ”alltings sönderfall”. Så fort någon rör vid ett ting eller begrepp löses det upp i allt mindre fragment eller småäckliga klumpar. På bokens första sida får vi uppleva detta på ett obehagligt närgånget sätt:
”Jag låg där i det grumliga ljuset och min kropp var outhärdligt rädd. Den tryckte på själen med sin rädsla, själen tryckte i sin tur på kroppen och varenda fiber drog krampaktigt ihop sig i väntan på att inget skulle hända, inget förändras, inget någonsin ske och vad man än gjorde skulle inget, inget ta sin början. Det var skräcken för ickeexistens, rädslan för ickevara, oron för ickeliv, ängslan för ickeverklighet, alla cellers biologiska skrik inför att jag invärtes skulle slitas isär, styckas upp och skingras. Ångesten för det oanständigt småttiga och futtiga, skräcken för sönderdelning, bråkdelspaniken, rädslan för våldtäkten som jag hade inom mig och våldtäkten som hotade utifrån. Men framför allt följde något mig ständigt hack i häl, något jag skulle kunna kalla känslan av ett spefullt invärtes härmande och gycklande, mellan mina beståndsdelar – ett hånskratt inuti mig, mellan min kropps övermodiga delar och motsvarande delar av min själ.”
Sekvensen påminner mig om min barndoms mardröm om ”ojämnt”. Ja, den sannaste beskrivningen är just ordet ”ojämnt” även om det inte låter särskilt begripligt. Jag minns att det var så jag som barn försökte beskriva drömmen för mamma eller för en av mina bröder. Jag tror inte de förstod ett dugg. Den otäcka drömmen förföljde mig under år. Ofta började den med att jag drömde att jag låg i min säng och sov. En ändlös rad av underliga varelser vandrade över min kudde allt medan de löstes upp och föll sönder, det rann ur dem, kanske bajs och kiss, men också själva deras substans, de rann sönder, men vandrade ändå. Fasansfullt äckligt. Drömmen kunde egentligen börja med vad som helst: en människa, ett djur, en stad, ett landskap, en grupp människor. En stund var allt ”normalt” med händelser, ord, förflyttningar. Sedan började något hörn lösas upp och falla sönder. Upplösningen spred sig och allt blev en enda trögflytande materiesörja. Och allt var fyllt av solkig hopplöshet och äckel. Något liknande finns som en underström i ”Ferdydurke” även om romanen har många komiska och ibland också ystra moment, men det komiska eller det ystra fräts oväntat sönder och avgrunden blottas.
”Ferdydurke” är en föreställning om existensen som formlöshet. Och formen(!) står mycket nära drömmens inte minst när drömmen kantrar och blir till mardröm. Inte för inte gav Markovski namnet ”Svart ström” till sin bok om Gombrowicz. Men också leken och det glada hånet som sticker hål på all inbillad klokskap bor i den här boken. Och den slutar med att lekfullt men ändå hårt smiska till läsaren i rumpan med orden:
Snipp, snapp, snut,
den som läste är en strut!
°°
Witold Gombrowicz
Ferdydurke, 1937
Ferdydurke, 2016
Översättning: David Szybek
Förlag: Modernista