Kategori: Litteratur

I förrgår publicerades min text om Thomas Bernhards Gå i Hufvudstadsbladet och jag passar nu på att lägga ut den under pausträdet också.

Thomas Bernhard inbjuder aldrig till någon lättfångad njutning och ännu mindre bjuder han på avkoppling eller underhållning och det bör vi vara honom tacksamma för. Han skriver så att det skrapar mot nervändarna på läsaren, men den som uthärdar och framhärdar belönas rikligen.

Romanen *Gå’ berättar om två män eller tre och vid sidan om dessa också om en fjärde. Jagberättaren och Oehler är ute och går tillsammans på onsdagar och måndagar. Tidigare promenerade Oehler med Karrer på måndagar, men sedan Karrer blev galen, slutgiltigt galen, går Oehler med berättaren två dagar i veckan. De två kvarvarande samtalar längs vägen om tänkandet och gåendet och om hur dessa i människan befinner sig i kamp om att vara den starkare.

”Det är faktiskt inte möjligt att gå och tänka med samma intensitet en längre tid. Ibland går vi intensivare men tänker inte lika intensivt, sedan tänker vi intensivt och går inte lika intensivt som vi tänker.”

De talar om tänkandets faror och gräver ner sig i tänkandet på dessa tänkandets faror, som också involverar gåendet och dess bräckliga och av tanken hotade existens:

”Vi får inte tänka på varför vi går, säger Oehler, för då skulle det snart inte längre vara möjligt för oss att gå och som ytterligare konsekvens skulle snart inte något alls vara möjligt för oss, liksom även om vi tänker på varför vi inte får tänka på varför vi går och så vidare, liksom vi inte heller får tänka på hur vi går, hur vi inte går, alltså står stilla, liksom vi inte får tänka på hur vi tänker när vi inte går utan står stilla och så vidare.”

Och de talar om Karrers galenskap, om hur han blev slutgiltigt och oåterkalleligt galen. Det skedde i den rustenschacherska byxbutiken och här händer något med läsaren eller i alla fall med mig som läsare. Det förfärliga galopperande tragikomiska förlopp som tar fart där får mig att gripas av ett extatiskt euforiskt rus. Karrer låter expediten hålla det ena byxparet efter det andra mot ljuset för att avslöja tunna partier som visar på tygets sekunda kvalitet. Karrer ropar upprört att byxorna är ”tjeckoslovakiska utskottsvaror” och expediten kontrar med att de är av ”förstklassigaste engelska tyg”. Rösterna ökar i styrka och glider upp i falsett, Karrer slår med käppen på disken. I mig bubblar och skriker det och jag vet inte om det Karrer eller jag som är galen. Och detta upphör aldrig förrän möjligen efter bokens slut. Gång på gång står vi inför det ohjälpligt tunna byxtyget i Rustenschachers butik.

Då och då dyker också den framstående kemisten Hollensteiner som i förtvivlan begått självmord upp i samtalen. Han begick självmord för att den österrikiska staten tog ifrån honom alla möjligheter att få anslag just när han stod på höjden av sin bana. Och dessa saker – självmordet och den österrikiska statens nesliga handlande – framstår i boken som helt självklara. I nästan vilket annat land som helst hade det funnits möjligheter för Hollensteiner, men han kan inte förmå sig att lämna sitt hemland. Hollensteiner – och Bernhard – hatar staten Österrike, men älskar landet.

Bernhards text består av hårt flätade upprepningar och omtagningar som nästan kväver eller tar musten ur läsaren och tär på förståndet. Men kanske kan man också beskriva texten som ett musikstycke med teman och variationer, där lika på ett oregelbundet sätt studsar mellan liknande och likadant, så att texten hålls levande och farlig. Själva språkets originalitet plockas in på bara skinnet, inget äkta finns, allt är citat eller citat av citat eller bara något någon redan har sagt till någon:

”Oehler säger ofta många från Karrer härstammande meningar och tänker mycket ofta en av Karrer tänkt tanke, tänker jag, utan att uttryckligen säga att det som jag säger nu är från Karrer, det som jag tänker nu är från Karrer. I grund och botten är allt som sägs citerat är också en mening från Karrer, som jag kom på i det här sammanhanget och som Oehler mycket ofta har använt när det passat honom.”

Men på bokens sidor glimmar för den som vill se det också platsnamnens poesi. Namnet Klosterneuburgerstraße har en hemlighetsfull, mycket wiensk, skönhet och det är lätt att tro att man själv går längs denna gata varje gång – och det är ofta – namnet dyker upp. Och Oehler säger till oss: ”Vi äger ingen som helst förmåga att komma bort från Klosterneuburgerstraße.” Steinhof, mentalsjukhuset där Karrer är instängd för alltid, är ett ädelstensvackert och slutet namn. Ännu vackrare blir det om man känner till platsens verkliga skönhet och har sett den omgivande lummiga parken och Kirche am Steinhofs rika ornament och gyllene kupol. Och det har ju Bernhard. Detta är också en bok om en dunkel kärlek till Wien.

°°
Thomas Bernhard
Gehen, 1971
Gå, 2017
Översättning: Jan Erik Bornlid
Bokförlaget Tranan

I dagarna är jag lite ungersk, dels för att jag träffar Gabi rätt ofta, dels för att jag läser Antal Szerb (Szerb Antal borde jag ha skrivit, men är visst ändå inte tillräckligt ungersk). Ja, och igår kväll var jag på Café u Dvorištu och lyssnade på en intervju med den ungerska författarinnan Edina Szvoren. Språken var ungerska och kroatiska utom att Gabi gav mig en och annan ledtråd på engelska innan den kroatiska översättningen nådde mig, förstådd, oförstådd eller missförstådd.

Vägen dit gick genom lyckligt och mjukt pulserande halvmörker som här och där visade upp knubbiga rundningar. Var kommer värmen ifrån?

Ja, och sedan satt jag där vid ett bord inne i en ring av ungerska röster. Och så kom det tvåspråkiga samtalet på scenen igång. Jag märkte eller trodde mig märka hur Edina Szvoren slingrade sig ur en del lite konventionella frågor. Hennes blick sänktes och hon blev nästan omöjlig att fotografera och jag tog det som en bild av hennes glidningar ur frågornas grepp.

Som vanligt vid sådana här tillfällen byggde jag min egen historia av de fragment som nådde fram till mig. Szvoren svarade på en fråga om något kanske helt annat att barndomen – oberoende av allt annat – var det som gått henne djupast. Och hon sade att titeln till den novellsamling, som presenterades denna kväll för att den kroatiska översättningen nyss kommit ut, var hämtad från en sida i en dagbok som hennes mamma skrivit som elvaåring. På ungerska heter boken ”Nincs, és ne is legyen”, på kroatiska ”Nema, neka i ne bude” och på italienska ”Non c’è, e non deve esserci”. Och på engelska – så jag slipper kränga fram någon svensk översättning – ”There Is None, Nor Let There Be”. Den kroatiska titeln ligger nog bäst både i munnen och i minnet.

Medan jag satt där och lyssnade tänkte jag att jag förstod vad hon tänkte och jag drog in det jag förstod i min dunkla rävlya och tuggade nogsamt sönder alltsammans och gjorde det till mitt, till en sida i ”boken” som ni nu läser ett av de tusen kapitlen ur. Ja, detta självsvåld! Vem ska förlåta mig?

Inatt kom höstrusket och jag hörde regnet piska mot rutan och vinden rycka i något som satt löst. Och morgonen är våt och grå och verkar inte gömma på någon verklig dag, så jag vänder blicken mot annat, mot en bok jag läste vid sommarens början, det var "Sempre caro" av Marcello Fois. Texten skrev jag i juni och jag antar att den publicerats i Hufvudstadsbladet. Det är ingen riktig recension och jag hade tänkt mig att den kunde få placeras under tidningens rubrik ”Plock&Fynd”, men om det blev så vet jag inte.

Är en roman som kom ut 1999 gammal? Inte om den är bra. Och vad betyder förresten ”gammal”? Marcello Fois’ roman ”Sempre caro” kom 1999 och översattes till svenska 2001 av Helena Monti och fick av någon titeln ”Den försvunne fåraherden”. I recensionerna beskrivs den som en kriminalroman. En fåraherde i det inre av Sardinien anklagas för att ha stulit sju lamm. Han är oskyldig men tiden är slutet av 1800-talet och rätten till rättvisan är nästan helt i händerna på de rika och besuttna. Zenobi Sanna väljer att fly ut i vildmarken trots att han inte begått något brott. Men i denna värld finns också advokaten, poeten och poesiälskaren Bustianu Satta och det är egentligen han som är romanens huvudperson och då inte främst för det han gör utan för den han är. Det inträffar två mord och misstankarna tätnar kring Zenobi men Bustianu kämpar med stor ihärdighet för honom och i slutet bestraffas de skyldiga och Zenobi kan gifta sig med sin Sisinnia. Zenobi och Sisinnia är tecknade som ett slags nästan genomskinliga änglagestalter, överjordiskt vackra, medan Bustianu är en människa som kommer nära oss och som vi vill vara med, även om han kanske inte alltid skulle vilja vara med oss. Han är ädel men också lurig och tjurig när det faller sig så i hans själ. Han är en enstöring som ofta söker avskildheten ute under himlen, sommar som vinter, och han vandrar gärna längs stigarna med blicken riktad mot de omgivande karga sluttningarna och han kallar sina ensamma promenader för ”sempre caro” som ju är de första orden i poeten Giacomo Leopardis dikt ”L’infinito” som på svenska har fått titeln ”Det oändliga” och som i Anders Österlings översättning lyder så här:

Kär var mig alltid denna öde kulle

och denna häck, som delvis utestänger

min blick från landets horisont i fjärran.

Men då jag sitter där i lugn betraktan

det händer stundom, att min tanke skapar

gränslösa rymder på den andra sidan,

ett djup av övermänsklig ro och tystnad,

i vilket hjärtat snart ej mer förfäras.

Och hör jag vinden susa där i snåret,

jag jämför nu oändlighetens stillhet

med denna röst: då minns jag evigheten

och döda tider och den tid som lever

i suset av ett ögonblick. På så vis

i det omätliga min tanke drunknar,

och i det havet kan jag ljuvt förlisa.

Romanen är ett porträtt av Bustianu, ett porträtt som hela tiden växer och vinner nya nyanser. Den är också en beskrivning av det sardiska landskapet: torkan, hettan och kölden på en klippig ö som vänder sig inåt och inte utåt mot havet, en uråldrig kontinent. Men ovanför och bortom allt detta är romanen en hyllning till Leopardi genom dikten ”Det oändliga” som finns som en till hälften dold underström i varje kapitel utom i det första och det sista där diktens röst blir tydlig. På första sidan finns ett citat av diktens första rad och de sista orden i boken är hämtade ur slutraden i dikten. Med den här romanen visar Fois att Leopardi lever än, fastän många av oss trott att han slutade leva i början av 1800-talet.

På eller svävande ovanför mitt bord ser ni här Lutan och ärren av Danilo Kiš, Resa i månljus av Antal Szerb, mitt tysk-kroatiska lexikon och ett hörn av en karta över Brda.

Allting gungar betänkligt – det ser ni på bilden! – och jag vet ännu inte hur jag ska uttrycka det jag känner angående gungningen, så jag går en liten omväg och säger att jag märker att jag kände rätt om den här skoningslösheten och vildheten hos Kiš. Han är mycket farlig och skriver skrattande vid en avgrund. Jag rycker loss ett citat från begravningen av Jurij Golec, där berättaren betraktar en död råtta invid gravstenen:

Då kom jag ihåg: ”Några råttor, liknande tunga stridsvagnar, återvänder till sina hangarer.” Alltså, tänkte jag, detta är en råtta från en av hans liknelser, en som kommit direkt ur hans roman till begravningsplatsen på Montparnasse.

Jag gör också en liten omväg in i Resa i månljus, bilden på utsidan släpper in mig på det silvrigaste stället och jag läser där jag hamnar:

Det är apokalyptiska tider. Jag vet inte ens om vi var nyktra när vi satte oss ner för att dricka. Jag minns det som att jag var berusad från första ögonblicket. Tamás drack knappt något, men den där allmänna undergångsstämningen rimmade så väl med hans själstillstånd att han rörde sig ovanligt hemtamt bland deltagarna och zigenarmusikerna. Jag pratade mycket med Tamás den natten, inte med så många ord, men orden vi uttalade hade ett oerhört känslomässigt perspektiv, och på nytt förstod vi varandra storartat väl, vi förstod varandra i förgängligheten.

”Vi förstod varandra i förgängligheten” – känn på de orden. Här kommer något i rullning och bruset blir allt starkare i färden vi gör med orden.

Men stopp. Nu till mitt trista underliggande tema. Vad händer när något går fel i översättningen av sådana här förunderliga texter? Låt oss stanna upp och i stillhet fundera över det. Och låt oss gör allt som står i vår makt för att skapa förutsättningar för att något sådant inte ska kunna ske.

Då och då när jag vill avbryta mitt tal om ljusets vandring över tingen publicerar jag någon av de recensioner jag skriver. Den här är som de flesta av mina texter av det här slaget skriven för Hufvudstadsbladet. Och jag tror att den kom till för ungefär ett halvår sedan. När eller ens om den publicerats, vet jag inte.

”Ferdydurke” är Witold Gombrowicz’ första roman och den skrevs bland annat som ett svar på den kritik för ”omognad” hans första verk fick av sin samtids litteraturkritiker – ”kulturmostrarna” – i Polen. I ”Ferdydurke” låter Gombrowicz mänsklighetens stora Omognad fylla varje tomrum mellan de övriga komponenterna. Här finns ett händelseförlopp, om än uppbrutet och styckat, och vi följer (gör vi det?) en författare i trettioårsåldern som plötsligt i samband med att han stöter på eller infångas av sin gamle gymnasielärare, professor Pimko, förvandlas till en skolpojke och återförs till en mycket omogen skolmiljö bland idel pubertalpojkar och inkrökta skolfuxar. Han förses med en barnslig rumpa och stängs därmed in i en barnrumpevärld. Och ”rumpan” är ett ord som ska följa oss genom sidorna: symbol, cymbal, lek och allval. Språket vittrar och substantiven faller sönder i diminutiver och allt blir smått och småttigt och gröngölingsgrön är färgen med en vingbredd så stor att den sträcker sig till Dantes skog i ”Divina Commedia”. Skolkamraterna ägnar sig åt att hela tiden smita undan från det som skolfuxarna vill eller låtsas vilja av dem, fast ibland är de på ett komiskt sätt mycket allvarliga och koncentrerade som i den festligt groteska grimasduellen mellan Idealisten och Realisten.

Ett annat handlingssegment är huvudpersonen Josefs liv som inackorderad i den mycket moderna familjen Ungmark och i mötena med den ultramoderna dottern Zuta. ”Sexton år, jumper, kjol, sportskor av gummi, sportig, ledig, slät, smidig, vig och fräck!” Hon spelar tennis och har ungdomligt starka vader och Josef försöker närma sig henne.

En annan händelsesträng för oss bort från staden ut till den polska landsbygden. Tillsammans med skolkamraten Mjentus, som känner en stark längtan efter bonddrängarnas äkthet, hamnar Josef på en stor lantegendom. Mjentus ”fraterniserar” med en av drängarna där och det väcker i godsägarfamiljen vid ett tillfälle en reaktion som denna:

»Jag ser att det härjar bolsjevikiska strömningar bland skolungdomen«, sa han, som om Mjentus var en revolutionär student och inte en fullblodsälskare. »Smäll på rumpan ska de ha!« skrattade han.

Men romanen är så mycket annat än sin handling. Jag minns att Michal Pawel Markowski i sin bok ”Svart ström” om Gombrowicz och hans författarskap gång på gång kommer tillbaka till det ”kusliga” och ”demoniska” hos honom. Och kanske ännu oftare till det ”grumliga”. Också ”Ferdydurke” är sina sprittande krumsprång till trots grumlig och kuslig. Som i andra böcker av Gombrowicz – de berömda dagböckerna till exempel – finns här något mardrömslikt, något som skulle kunna beskrivas som ”alltings sönderfall”. Så fort någon rör vid ett ting eller begrepp löses det upp i allt mindre fragment eller småäckliga klumpar. På bokens första sida får vi uppleva detta på ett obehagligt närgånget sätt:

”Jag låg där i det grumliga ljuset och min kropp var outhärdligt rädd. Den tryckte på själen med sin rädsla, själen tryckte i sin tur på kroppen och varenda fiber drog krampaktigt ihop sig i väntan på att inget skulle hända, inget förändras, inget någonsin ske och vad man än gjorde skulle inget, inget ta sin början. Det var skräcken för ickeexistens, rädslan för ickevara, oron för ickeliv, ängslan för ickeverklighet, alla cellers biologiska skrik inför att jag invärtes skulle slitas isär, styckas upp och skingras. Ångesten för det oanständigt småttiga och futtiga, skräcken för sönderdelning, bråkdelspaniken, rädslan för våldtäkten som jag hade inom mig och våldtäkten som hotade utifrån. Men framför allt följde något mig ständigt hack i häl, något jag skulle kunna kalla känslan av ett spefullt invärtes härmande och gycklande, mellan mina beståndsdelar – ett hånskratt inuti mig, mellan min kropps övermodiga delar och motsvarande delar av min själ.”

Sekvensen påminner mig om min barndoms mardröm om ”ojämnt”. Ja, den sannaste beskrivningen är just ordet ”ojämnt” även om det inte låter särskilt begripligt. Jag minns att det var så jag som barn försökte beskriva drömmen för mamma eller för en av mina bröder. Jag tror inte de förstod ett dugg. Den otäcka drömmen förföljde mig under år. Ofta började den med att jag drömde att jag låg i min säng och sov. En ändlös rad av underliga varelser vandrade över min kudde allt medan de löstes upp och föll sönder, det rann ur dem, kanske bajs och kiss, men också själva deras substans, de rann sönder, men vandrade ändå. Fasansfullt äckligt. Drömmen kunde egentligen börja med vad som helst: en människa, ett djur, en stad, ett landskap, en grupp människor. En stund var allt ”normalt” med händelser, ord, förflyttningar. Sedan började något hörn lösas upp och falla sönder. Upplösningen spred sig och allt blev en enda trögflytande materiesörja. Och allt var fyllt av solkig hopplöshet och äckel. Något liknande finns som en underström i ”Ferdydurke” även om romanen har många komiska och ibland också ystra moment, men det komiska eller det ystra fräts oväntat sönder och avgrunden blottas.

”Ferdydurke” är en föreställning om existensen som formlöshet. Och formen(!) står mycket nära drömmens inte minst när drömmen kantrar och blir till mardröm. Inte för inte gav Markovski namnet ”Svart ström” till sin bok om Gombrowicz. Men också leken och det glada hånet som sticker hål på all inbillad klokskap bor i den här boken. Och den slutar med att lekfullt men ändå hårt smiska till läsaren i rumpan med orden:

Snipp, snapp, snut,
den som läste är en strut!

°°

Witold Gombrowicz
Ferdydurke, 1937
Ferdydurke, 2016
Översättning: David Szybek
Förlag: Modernista