Srečko Kosovel: Smrt

Alldeles nyss blev jag påmind om Srečko Kosovel, en av Sloveniens stora poeter. Och nu har jag grävt fram en ”borttappad” översättning av en av hans dikter. Jag tror jag gjorde den 2013. Vilket år dikten skrevs vet jag inte, men det finns ju inte många år att välja på med tanke på hur kort hans liv var (1904-1926). Min översättning har jag gjort från Jozej Strutz’ tyska översättning men samtidigt har jag hållit ett öga på originalet.

bild-76

Smrt

I.

Mi gremo

proti Kozmosu.

Povsod je Kozmos:

v vsaki dui,

v vsakem srcu.

Ko odpoljubi Smrt

nam vso bolest

in v srcu se ustavi čas,

se umaknemo

v veliki Prostor.

Svetal postane naš obraz.

II.

Kot mrzla, sinja svila

je zašumela jesen.
Zlato v sinjini

je čisto,

kot v solzah oprano.

Vse zakopano
je nekje v globini
srca.

Ko da razkriva

žalni pajčolan,

zaveje veter čez polje.

Rahlo pada mrzli dan.

≈≈≈

Död

I.

Vi går
mot Kosmos.

Överallt är Kosmos:
i varje själ,
i varje hjärta.

När Döden kysser bort
all smärta från oss
och tiden stannar i hjärtat,
viker vi undan
in i det stora Rummet.

Ljust blir vårt ansikte.

II.

Som kallt blått siden
susar hösten.
Guldet i det blåa
är rent
som tvättat i tårar.

Allt är nergrävt
någonstans i hjärtats
djup.

Som om den lyfte
sorgeslöjan på nytt,
far vinden över fältet.

Mjukt sjunker den kalla dagen.

≈≈≈

Tod

I.

Wir gehen

kosmoswärts.

Überall ist Kosmos:

in jeder Seele, 

in jedem Herz.

Wenn der Tod uns wegküßt

alles Weh

die Zeit bleibt im Herzen stehen,

weichen wir zurück

in den großen Raum.

Leuchtend wird unser Gesicht.

II.

Wie kalte, blaue Seide

rauschte der Herbst.

Das Gold in blauer Helle

ist rein

wie in Tränen gewaschen.

Alles vergraben

irgendwo an tiefer Stelle

im Herz.

Als lüfte er

Trauerschleier wieder,

geht der Windstoß übers Feld.

Sanft sinkt kalter Tag hernieder.

Kommentera