Jag läser på nytt första sidan i ”Povratak Filipa Latinovicza”

Jag lever i ett slags bekymrad uppsluppenhet. Vad betyder då det? Jag har en stark underliggande glädje i mig, men jag vet samtidigt att jag har ”tusen” obehagliga saker att klara av eller reda ut. Men nu vill jag tala om något ur glädjen. Jag har på nytt läst den första sidan i Miroslav Krležas roman Povratak Filipa Latinovicza (1932), en gång, två gånger, tre gånger.

bild-70

Ja, jag har faktiskt läst den andra sidan också, men den är ännu inte erövrad. Den första sidan har jag först läst med den svenska översättningen som ledstång. Den heter helt kort Återkomsten och gjord av Christina Gartz. Jag vill nu läsa den första sidan i originalet för er:

Svitalo je, kada je Filip stigao na kaptolski kolodvor. Dvadeset i tri godine nije ga zapravo bilo u ovom zakutku, a znao je još uvijek sve kako dolazi: i truli slinavi krovovi i jabuka fratarskoga tornja i siva, vjetrom isprana jednokatnica na dnu mračnog drvoreda, Meduzina glava od sadre nad teškim, okovanim hrastovim vratima i hladna kvaka. Dvadeset i tri godine su prošle od onog jutra, kada se dovukao pod ova vrata kao izgubljeni sin: sedmogimnazijalac, koji je ukrao svojoj majci stotinjarku, tri dana i tri noći pio i lumpao sa javnim ženama i kelnericama, a onda se vratio i našao zaključana vrata i ostao na ulici, te otada živi na ulici već mnogo godina, a ništa se nije promijenilo uglavnom. Zastao je pred stranim zaključanim vratima, i kao i onog jutra imao je osjećaj hladnog gvozdenog dodira te teške, masivne kvake u školjci svoga dlana: znao je, kako će ta vrata biti teška pod njegovom rukom, i znao je, kako se lišće miče u krošnjama kestenova, i čuo je jednu lastavicu, kako je prhnula iznad njegove glave, a bilo mu je (onog jutra) kao da sanja: bio je sav čađav, umoran, neispavan, osjećajući kako mu nešto plazi oko okovratnika: po svoj prilici stjenica. Nikada ne će zaboraviti onoga mračnog svitanja i one pijane posljednje, treće noći i onog sivog jutra – dok živi.

Som ni anar är detta ett steg i inträngandet i texten. Att skriva av hela sidan bokstav för bokstav, ord för ord är ett närmande. Nu ska ni få se översättningen som är min livlina och som både närmar och fjärmar till och från originalet.

Morgonen hade börjat gry då Filip anlände till järnvägsstationen i Kaptol. På tjugotre år hade han i själva verket inte varit i den här hålan, men ändå visste han alltjämt i vilken ordning allt skulle visa sig: de ruttna, drypande taken och lökkupolen på munkarnas torn och det gråa, av vind piskade, envåningshuset i slutet av den mörka trädallén. Medusas huvud av gips över den tunga, järnbeslagna ekporten och det kalla dörrhandtaget. Tjugotre år hade gått sedan den morgonen, då han likt den förlorade sonen släpade sig fram till denna port: tredjeringaren som hade stulit en hundralapp från sin mor i tre dygn festat med gatflickor och servitriser och sedan kom hem och fann porten låst och därför stannade kvar på gatan. Han hade hållit till på gatan i många år sedan dess, och ingenting hade just förändrat sig. Han stannade framför den främmande, låsta porten och liksom den morgonen kände han det tunga, massiva järnhandtagets kyla mot handflatan: han visste hur tung porten skulle kännas i hans hand och han visste att löven i kastanjernas kronor rörde sig och han hörde hur en svala flög upp över hans huvud och allt var som en dröm – som då han den där morgonen för tjugotre år sen, trött, nersmutsad och utvakad kände hur något kröp vid kragen: en vägglus troligen. Så länge han levde skulle han inte glömma den dunkla gryningen och supandet den tredje och sista natten och den gråa morgonen.

Ja, de av er som förstår originalet ser ju vilka avvikelser översättaren gjort, men det vill jag inte gräva i nu. Översättningen var räcket jag höll mig i och det tackar jag den eller översättaren för. Jag har nu ”redan” ett närmare förhållande till originalet än till den. Det är originalets formulering som ger mig den där järnsmaken i munnen när Filip griper om dörrhandtaget och ljudet från svalans flykt kommer till mig från ”prhnuti” och inte från ”flyga” och jag fascineras av det så tydligt tyskklingande ”kelnerica” i sin här vackert böjda form (plural instrumentalis) Och denna boksida är så rik på vildhet, smuts och elände och inåtvänd drömskhet. Den bjuder på en helt egen värld och ändå för den mig till det där stället i Thomas Manns Tonio Kröger, där Tonio står utanför Hans Hansens port de där många åren senare. Och minns jag nu lite fel i sak eller detalj, så gör det ingenting alls, för den ensliga känslan minns jag helt och fullt.

Och jag känner en stor glädje över att det är möjligt att skriva riktiga böcker. Eller att det i alla fall en gång varit det. Och att de ännu finns att läsa.

En tanke om “Jag läser på nytt första sidan i ”Povratak Filipa Latinovicza”

  1. Liebe Bodil,

    Jag har den svenska utgåvan här hemma i bokhyllan, en fin volym i anrika Panacheserien. (På omslaget pläderar Artur Lundkvist för att författaren är ”en modernare Strindberg”). Romanen har stått här i åratal, men jag har aldrig kommit mig för att läsa den – trots att bosniska vänner bedyrat att man måste det, läsa den här specifika romanen alltså och helst allt av författaren… Men med ”Tonio Kröger” ger du ett slags nyckel som jag kanske kan använda för att ta mig in. Det är fint att ”smuts” och ”inåtvänd drömskhet” kan existera sida vid sida. Tack för inspirationen!

Kommentera