(Jag plockar upp ännu en text som ramlat emellan annat men ändå finns kvar.)
Något halvår innan boken kom ut på svenska hade jag redan sett dess titel: På vägen till Babadag. Och där började min resa, för Babadag låter som namnet på den plats jag söker. Nu har jag fullbordat denna färd hela tiden smygande som ett töcken bakom Andrzej Stasiuk. Kom Stasiuk till Babadag? Ja, kanske, fast egentligen passerade han väl snarare förbi denna gudsförgätna håla i Donaudeltat. Mer än en gång, men det var svårt att hålla kvar platsen. Stasiuk reser på ett sätt som är fjärran från all turism och också från det vanliga resandet från en punkt till en annan. Han färdas på avigan eller baksidan av allt. Konkret befinner han sig oftast på små leriga vägar i östra Ungern gång på gång korsande gränsen till Slovakien eller Ukraina, i Rumäniens lågländer, där Donauarmarna tömmer sig i Svarta Havet eller så är han i Albanien, där svarta uråldriga berg på ett farligt sätt lutar sig över havet. Eller i Moldavien. Han flyr centrum och allt välkänt och beundrat:
Inte omöjligt att min böjelse för periferierna, min dragning till provinsen, min perversa kärlek till allt som försvinner, förflyktigas och förstörs hade fått sitt lystmäte här i Sfîntu Gheorghe.
Sfîntu Gheorghe ligger inte långt från Babadag, men det går egentligen inte att ta sig från den ena hålan till den andra. Eller det är lättare att åka från någon av dem till Paris. Hur svårt än detta skulle vara.
Stasiuk talar i den här boken som alltid om ljusets vandring över varelserna och tingen, över levande och dött. Jag känner så väl igen den här ibland hisnande kosmiska dimensionen från Världen bortom Dukla eller någon annan av hans romaner. Och han drar i tidens och rummets trådar, rullar dem mellan fingrarna och söker deras förbindelseknutar medan han går eller åker genom byar som står till knäna i leran och dammet. Ofta stannar han upp för att begrunda djuren och deras uttryck, för att genom dem se in i tillvarons mysterier:
Korna var varma, uppsvällda och likgiltiga. De tittade rakt framför sig, långt in i fjärran, för varken sakerna, föremålen eller landskapet hade någon särskild betydelse för dem. De såg helt enkelt rakt igenom allt sådant. Och inne i byn Rozpucie upplevde jag hela världens väldighet och obrutna kontinuitet.
Människorna vi möter är oftast fattiga och slitna bybor, människor med enkla och tunga liv fjärran från den moderna världen, utom denna världs avfall. Det rasslar och prasslar av gamla plastpåsar och petflaskor bland de förfallna bondstugorna. Men så finns zigenarna och det är dem som Stasiuk alltid söker, för de har för honom andra nycklar till tillvaron: ”Deras geografi är rörlig och ogripbar. Mycket möjligt att den överlever vår.”
Landskapet har en betydelsefull och ofta ödesmättad roll i boken och ibland kan det få demoniska drag. På en resa i Moldavien färdas vi längs floden Răut och kommer till en krök och jag vet inte hur detta kan hända, men jag blir skräckslagen inför lanskapet så som Stasiuk beskriver det. Det svindlar både i rum och tid när jag läser:
Ett ursprungligt land. En ofärdig skiss eller första idé till hur jorden skulle se ut, en abstraktion nästan, en syntes av de enklaste former. Ett lodrätt stup, en dalbotten platt som en bordsskiva och en långsam flod som sökte sig fram bland de tektoniska lagren. Precis som för hundratusen år sedan.
Stasiuk gör om och om igen samma eller liknande resor längs landskapens och ländernas frånsidor. Han älskar det som går under, löses upp och skingras och tycker sig ibland finna platser som rymmer passager till andra dimensioner. Han säger att det är länge sedan han slutade bry sig om framtiden och att han längtar till ”platser som påminner om begynnelse, eller där i varje fall sorgen är lika stark som ödet.” När jag läser detta slår tanken en volt i mitt huvud och jag ser i ett blixtsken att begynnelse hör ihop med framtid. Tidsstråden går plötsligt i en cirkel. Och så tittar jag halvt skamset ner på boksidorna framför mig. Har jag verkligen strukit under varje rad?
Den här resan leder in under huden genom dödsriket och upp igen och ut i en förlorad bygd, där ”de stillastående tågen värmer sig som snokar under den höga himlen i det hemsökta Buzica”.
Detta är en sång om jorden – en mycket jordig sång – som talar om det som ligger vid sidan av det vi brukar kalla historien, en sång som sjunger om de minsta tingen och om det som snuddar vid evigheten och stjärnfallen. På vägen till Babadag utspelar sig livet.
°°
Andrzej Stasiuk
På vägen till Babadag, 2015
(Jadąc do Babadag, 2004)
Översättning: Tomas Håkanson
Förlag: Ersatz