Poesifestivalen Brutal befann sig denna kväll på Italienska kulturinstitutet och de två italienska poeterna – som ni minns från igår – Sara Ventroni och Laura Accerboni läste ur sina dikter och svarade på frågor från moderatorn och översättaren Serena Todesco. Alla tre sitter här lugnt vackra i institutets soffa.
Sara Ventroni chockade mig alldeles i början med de här raderna:
Adesso che si rompono le cose esistono.
L’ordine sconosciuto danza dentro la frattura:
Ja, jag klipper rått av den andra raden för just här tog det som jag ville visa slut. Jag hade så starkt de här raderna av Sigurbjörg Þrastardóttir inpräntade i mitt huvud:
– allt sem heyrir
saman
skriður sundur, annars væri gaman að lifa
Sigurbjörgs ord går i rakt motsatt riktning mot Saras, men tillsammans bildar de ett slags evighetsloop: sönderfall – samhörighet – mening – meningslöshet ∞ Och deras texter talar med varandra – sålunda.
Laura Accerboni började med den dikt som jag citerade här igår, men som hon inte läste då. Jag tog det som ett tecken – människan är ju teckentydare.
Il freddo
è poco piacevole.
Se si trema
la credibilità
diventa niente.
Per questo ho imparato
a piantare chiodi
nelle mani.
Ora sono
una persona ferma.
Laura stod mycket stilla medan hon läste och dikten och hon höll sig inom det smala område hon bestämt för den.
Annat lästes av båda, men här är det jag som väljer och jag har skurit till en tunn remsa. Och jag tar ännu en bild, en sådan man väl kallar misslyckad, men Sara säger att ur bristerna och felen växer det oväntade och större fram och jag tror henne.
En sladd ler på väggen, Sara läser i fladdrande papper, Serena tycks uppföra en dans, Laura skär ut bilden med blicken och på andra sidan fönstren och gatan utspelar sig något otänkbart.