Brutalt snitt genom Brutal

Kväll på Café u Dvorištu, poesifestivalen Brutals startpunkt. Fullt med folk, rök i luften, öl, vin och te på borden.

bild-65

Silvestar Vrljić och Serena Todesco spänner trådarna och släpper efter lite och så säger Silvestar några inledande ord varpå vi får uppleva festivalens sex poeter läsa två dikter var från det lilla podiet. Jag sitter i en för fotografering dum vinkel, av tanklöshet. Så det blir lite platta helprofiler, men det är ju inte bilderna utan orden…

Fast hur ska jag göra med orden? Jag har ett texthäfte, så jag bestämmer mig för att helt brutalt skära ut några rader för var och en och jag tänker behålla originalspråket. Kanske tigger jag stryk. Vi får se. Detta är mer eller mindre direktsändning.

Först ut är Laura Accerboni.

bild1-63

Hon läser inte just den här dikten, men jag ger er dess hela samlade försök till hårdhet:

Il freddo
è poco piacevole.
Se si trema
la credibilità
diventa niente.
Per questo ho imparato
a piantare chiodi
nelle mani.
Ora sono
una persona ferma.

Sedan kommer Sanna Hartnor.

bild2-64

Hon får bara några rader ur den första dikten hon läser här. Jag kommer att höra henne igen och jag tänker visa henne och hennes dikter mina kvarter.

de boende får instruktioner om
att gå försiktigt
över cykelstigen
tills den vant sig
vid att vara cykelstig

Ester Naomi Perquin är nummer tre.

bild3-65

Här hamnar vi utanför mitt språkområde. Jag har en engelsk och en kroatisk översättning som vägledning. Jag sliter rått ut det här partiet ur ensligheten:

Dus u woonde op plaatsen waar geen kijkers kwamen,
geen hond verlaten rondliep, neus dicht bij de grond,
u kwam nooit in verleiding iemand
duidelijk zichtbaar te aaien.

(Jag lärde mig bestämt lite holländska här.)

Ja, och så är vi hos Sanna Tahvanainen.

bild4-65

Du skriver med stora bokstäver och får lust att citera slutet av den första dikten du läser.

JAG HÖR DIG SÄGA:
EN KNIV SOM SLUTS VARSAMT LEVER LÄNGE

Och hela den andra – faktiskt.

NÅGONTING VÄXER
UR MÖRKRET OM NATTEN

NÅGON ÖPPNAR ETUIET
BOMULLEN TAS BORT
OCH ALLT LJUS RINNER UT

JAG LIGGER KVAR ÄNDÅ

Och nu: Sigurbjörg Þrastardóttir. Jag måste låna bokstäver.

bild5-65

Jag hugger loss slutraderna från dikten med det långa namnet ”Trúlofunarpartí eða Nobody knows where my Johnny has gone” för att både det och det. Sorgligt och lätt-ironiskt.

– allt sem heyrir
saman
skriður sundur, annars væri gaman að lifa

Till sist lyssnar vi på Sara Ventroni:

bild6-65

Jag väljer och klipper ut början av den andra dikten hon läser, kanske tar jag den lilla bilden just här.

A marzo si aggregano le molecole.
Sonnolenza ad aprile, un sospetto a maggio.
Giugno è chiaro e presuntuoso
(tu non volevi, ma poi hai capito).
Luglio il terrore cresce sotto l’ombelico.
Agosto e settembre qualche vertigine.
A ottobre mangiavi le castagne.
Novembre era tardi per tornare indietro.
Dicembre quali cellule compongono
il venire al mondo, il nostro comune
procedere al finito.

Jag tycker om att det börjar i mars och din röst är ett spännande instrument.

Och för er som vill veta vad som verkligen står i häftet, här en vink eller länk:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *