När jag var i Wien i maj – för det var väl i maj? – slank jag den ena dagen in i en bokhandel vid Schottengasse och köpte den gamla klassikern Jugend ohne Gott av Ödön von Horváth. Varför? Ja, för att jag aldrig har läst den och för att jag då och då genom åren har tänkt på den, inte så sällan faktiskt. Och för ögonen som såg på mig från bokens omslag. Denna illusionslösa, nervöst intelligenta blick som för mig är så österrikisk – ja, Österrike är inte det där alpina skidlandet som man ofta vill tänka på i Sverige – Österrike är Wien och ironisk dödsnärhet, prunkande elegans och skitiga bakgårdar. Och så mycket tvivlande vetande.
Igår regnade det här och jag drack kaffe med en vän och gick sedan igenom en rad studenttexter. Någon gång på kvällen fick jag syn på Jugend ohne Gott, så jag grep boken och läste det första korta kapitlet, ”Die Neger” heter det och på dess fyra sidor möter vi en ung – eller nej, han känner sig inte särskilt ung – lärare som omväxlande är försjunken i tankar, omväxlande ägnar sig åt att rätta eller läsa igenom sina elevers texter. Han kommer fram till att han egentligen inte är nöjd – som hans föräldrar önskat honom att han skulle vara i födelsedagsbrevet som ligger framför honom på bordet. Han har just fyllt 34. Men så letar hans tanke sig vidare förbi missnöjet och tar den här formen:
Du hast doch eine sichere Stellung mit Pensionsberechtigung und das ist in der heutigen Zeit, wo niemand weiß, ob sich morgen die Erde noch drehen wird, allerhand!
Och så går han över till arbetet som består i att läsa elevtexter på det av hans överordnade föreskrivna temat ”Warum müssen wir Kolonien haben?” Hans elever är fjortonåriga pojkar. Utan större övertygelse eller lust tar han itu med uppgiften. Mycket av vad pojkarna skriver låter han passera som acceptabelt, men så stöter han på en rad som han först inte vill eller kan godta. ”Alle Neger sind hinterlistig, feig und faul.” Hans första impuls är att stryka frasen och skriva något i stil med ”meningslös generalisering” i kanten, men så hejdar han sig för han kommer att tänka på att han alldeles nyligen hört just den frasen på radion. Och så bestämmer han sig för att låta frasen stå kvar ”denn was einer im Radio redet, darf kein Lehrer im Schulheft streichen.”
Jag bläddrar lite i boken och läser till sist lite i översikten över Ödön von Horváths liv. Jag läser att han föddes i Sušak i utkanten av dagens Rijeka och att han vid något tillfälle som svar på en fråga beskrev sin härkomst så här:
Sie fragen mich nach meiner Heimat, ich antworte: ich wurde in Fiume geboren, bin in Belgrad, Budapest, Preßburg, Wien und München aufgewachsen und habe einen ungarischen Paß – aber ”Heimat”? Kenn ich nicht. Ich bin eine typisch alt-österreichisch-ungarische Mischung: magyarisch, kroatisch, deutsch, tschechisch – mein Name ist magyarisch, meine Muttersprache ist deutsch.
Intressant hållning. Tänkvärt!
Vem har skrivit följande rader? Vet du? Det är något som förföljt mig sedan skoltiden som inträffade under sen bronsålder och blivit aktuellt skrämmande i dag. Stavningen kanske inte är helt korrekt?
Immer weiter geht die Reise
niemand kan es sagen wie
wir werden alt wir werden greise
doch wissende und weise nie.
Ja, jag ser fram emot fortsättningen av ”Jugend ohne Gott”, hoppas inte för mycket annat tränger sig emellan nu… Nej, jag vet inte vems de här raderna är, men kanske kommer någon som vet förbi här en dag.
ja, man är väl österrikare. ’ ”Heimat”, kenn ich nicht’ den raden lägger jag i bakhuvet för vidare användning. Tack För Horvath.
Hej Anneli! Nu läser vi Ödön von Horváth!
Kan inte låta bli att upprepa (förmodligen, sorry) att jag var scenarbetare och statist i von Horvaths pjäs ”An den schönen blauen Donau” på Folkteatern i Gbg för en miljon år sedan. En riktigt bra pjäs, var det.
Jag försökte hitta ”An der schönen blauen Donau” av von Horváth på nätet nu, men misslyckades. Är det kanske en del ur ”Geschichten sus dem Wiener Wald”? Eller fick det heta så ”på svenska”?
Tror att G. och jag diskuterat detta för mycket länge sedan sedan och då i samband med ”GADWW”.Det är nog fråga av ”svenskifiering”.
Hej Bengt,
tack för denna upplysning som visserligen är lite kryptisk för mig, men då har jag ju något att bita i och det skadar inte.
Tänkte förresten på dig för en liten stund sedan när jag drack mitt morgonkaffe med Londi på Simpa här i bottenvåningen.
Ja, precis så var det, Bodil! Originalet hette så men den ”svenska” översättningen ”An den schönen…” Bengt, jag har också ett svagt minne av att vi talat om detta förut.