Ingen sommar har jag gått så ofta längs Sava som den här, ingen sommar har jag varit så ofta vid Bundek. Ja, och ingen sommar har jag läst Edith Södergran så intensivt, fast ”intensivt” är kanske fel ord, så jag byter ut det mot ”mycket”. Jag har läst och läst, men hållit ganska löst i texten och låtit den leva sitt eget liv och blanda sig med livet här, med solskenet över flodstenarna och det gröna vattnet och med det varma lugnet under popplarna och platanerna.
Jag har läst dikterna om och om, varv efter varv, just i den ordning de står i boken, en tidsordning som börjar 1916 och slutar 1922. Och jag har sett Edith – ja, jag måste nog kalla henne vid förnamn nu – förvandlas från ivrigt klarögd och liksom glatt risktagande till gripande efter det gränslösa, härskarinna över allt till vemodig och ännu starkare men helt stilla och synsk bortom alla horisonter. Ja, som ni märker säger jag vad jag vill. Egentligen vet jag ingenting om Edith Södergrans författarskap på det där vet-sättet. Jag har inte fört något studium och om jag har det så har jag glömt vad det lärde mig. Nu vet jag bara vad som händer i mig när jag läser dikterna och vilka rader som går mig särskilt djupt.
Jag läser första strofen ur ”Vägen till lyckan” i ”Dikter” (1916):
Det skall vara obegripligt
hur det underbara sker, –
ingen väg till lyckan finnes,
ingen lycklig stigen minnes
som till lyckans lönndörr för.
Jag läser två rader ur ”Orfeus” i ”Septemberlyran” (1918):
Jag är Orfeus. Jag kan sjunga hur jag vill.
Mig är allt förlåtligt.
Tre rader ur ”Mina konstgjorda blommor” i ”Rosenaltaret” (1919):
Själv sitter jag nere på trappan –
en borttappad österländsk pärla
i storstadens brusande hav.
Och till sist en rad – den känner ni så väl – ur ”Min barndoms trädgård” (juni 1922) i ”Landet som icke är”:
nyckeln till alla hemligheter ligger i gräset i hallonbacken.
Ja, och så går jag här längs nasip och tänker på detta med hallonbacken. Och på hemligheterna som ju ingen kommer åt.