Den här sommaren har sin egen form, fast vilken sommar har inte det? Ingenting upprepar sig någonsin vad vi än hittar på att säga. Den här sommaren rör sig för mig fram och tillbaka mellan Bundek och Simpa, ja, och till några andra ställen. Igår kväll satt hunddamgänget länge på Simpa, vi passerade genom både den blå och den mörkblå timmen in i den svarta. Genom plastskynket – det sitter ännu lite kyla kvar i luften efter regnet – tittade vi upp mot himlaprakten.
En stund skämtade vi lite halvrått om olika balkanska identiteter, särskilt om de där tre som är så lika och ändå så helt olika, fast lika ju eller olika kanske. Vesna sa något om åren i Argentina. Och jag sa något om Bosanski brod. Vad är man där? Vi skålade och så började vi smida planer. En plan är att vi ska gå med i den zigenska föreningen, det hade ju Braco sagt när vi var på hans Romski restoran och åt ciganski gulaš och burek. Han sa att vem som helst får vara med för hundra kuna om året. Då får man vara med på alla fester. ”Där kan man kanske också dansa, utan att alla andra är småbarn eller allt bara är tango eller sådant”, sa Vesna. Det gör vi. ”Och till Amfora vid Dolac måste vi en dag”, tyckte jag, ”ni måste träffa mina underbara servitriser och så ska vi äta lignje na žaru och blitva.” Det blir också. Och så kom jag att tänka på vårens favoritbar ”Goran”, dit måste vi ju också. Så nu har vi ett program.
Och för att visa mig själv att inte allt bara varit prat tog jag denna morgon Londi med mig längs Brijunska för att undersöka om ”Goran” fortfarande fanns, man vet ju aldrig. Saker går under och återuppstår eller inte.
När ”Goran” kommit inom gott synhåll, märkte jag att det var något som inte stämde. Inga stolar och inga bord på den trånga lilla ytan innanför det gröna staketet. På dörrens glasruta fanns en lapp som berättade att man håller ”ljetni odmor” (”sommarvila”) till och med den femtonde augusti. Bra, från och med måndag då, tänkte jag. Och så svängde vi in på Paška och gick hemåt igen.