Kära vänner! Det här blir en upprepning – upprepningar finns inte, skrev jag nyss någonstans – för jag vill ännu en gång säga att jag tycker om åsnor, att jag är gripen och fascinerad av åsnor. Nej, jag har inte träffat någon åsna nu, men jag har sett ett tv-program med åsnor i. Som en del av er vet tittar jag egentligen bara på nyhetsprogram – till min sjuminuters morgongympa för kroatiskans skull – men någon gång gör jag ett undantag. Härom dagen såg jag ett program om några märkliga sjöar någonstans vid Imotski i Dalmatiens smala inland. Och igår såg jag ett åsneprogram. Det handlade mycket om åsnemjölkens välsignelser och jag stod – nej, jag satt inte – fastklistrad framför tv:n och beundrade och fotograferade åsnorna och deras stillsamma förflyttningar genom landskapet. Jag lyssnade till kommentatorn och tänkte att jag ju kände till allt han berättade, visste allt. Först tänkte jag att det berodde på att jag är så intresserad av åsnor och kanske vet en del, men när jag efter programmets slut tittade igenom bilderna jag hade tagit, slog det mig att jag måste ha sett samma program en gång tidigare. Och ja, jag hittade en pausträdstext om istriska och dalmatiska åsnor från januari i år och på bilderna fanns samma åsnor som på den tredje bilden här! Och jag stannade i tanken inför att åsna heter ”magarac” i det här landet och att denna åsnefilm är svindlande vacker. Åsnans vandring över karga marker skapar band mellan mig och historiens djupaste lager, med urtid. Magarac. Magi.
Och här – för den som eventuellt tvivlar på mina ord – en länk till åsnor i januari.
Ser du min lilla åsnebild till dig?
Nej, den är nog dold.