Vi sa ju härom kvällen, Vesna, Đurđica och jag, att vi skulle gå med i den zigenska föreningen eller klubben, men det har visat sig att det är mer än ett steg dit. Nå, igår kväll satt vi i alla fall på ”Romski restoran” och lät oss serveras sarma och burek av Vesna. Vi åt kungligt som man gör där. Sedan kom Vesna (inte restaurangens Vesna utan ”vår” Vesna) i samtal med Braco (som är gift med restaurangens Vesna) för han hade problem med att få igång sin bil och Vesna hade kanske någon utrustning i sin som kunde vara till hjälp. Det hade hon inte, men han kom iväg ändå – till Sabor, parlamentet, där han skulle försöka skaffa sig en plats som representant för ett knippe olika minoriteter, minns inte vilka nu. I farten hann Vesna säga att vi ville bli medlemmar i klubben och han sa att javisst, nästa gång, och så försvann han i ett moln av vägdamm eller lätta jordpartiklar. Och vi sa till varandra att ja, nästa gång. Och så åt vi och pratade om resor och vilda bergsvandringar, om att leva i bil med hundar. En söt flicka i nedre tonåren, barnbarn till Vesna och Braco torkade av borden och Đurđica och Vesna ställde frågor till henne och gav henne beröm och Vesna sa att ett sådant barnbarn skulle hon vilja ha. Ja, och så vände vi lite på den kroatiska politiken och till sist var vi hos Aida Hadžialić och hennes två glas vin och avgång. Den nyheten hade nått Kroatien blixtsnabbt. Och så funderade vi på om vi ska ses på Amfora eller hos Goran nästa gång. Eller helt enkelt hos mig på Simpa. Vi lät frågan ligga i luften. Under tiden blev solens strålar allt mer horisontella, men värmen fanns ännu kvar. En lätt och torr värme. Rätt värme.