Igår kom min vän Igor ner från Ljubljana och hämtade upp Londi och mig för en dag vid Krka. Tanken eller en av tankarna var att ge Londi en riktigt härlig dag. Hon är ju nu så gammal, så det är svårt att komma på något som ger henne glädje utan att det blir för ansträngande. Vi människor tänkte också ge oss en skön dag, så det var inte fråga om några uppoffringar, vi måste bara finna den rätta balansen åt dagen. Ja, och så gav vi oss av och snart passerade vi den slovenska gränsen vid Mokrice. Strax intill den lilla staden Brežice for vi förbi den punkt där Krka rinner in i Sava. Vi tog vägen längs Krka och kom så småningom till byn Krška vas. Där parkerade vi vid en vacker gostilna (värdshus) som heter Prah.
Vi klev ur bilen och satte oss vid ett litet bord i halvskuggan på flodsidan. Själva värdshuset ligger tvärs över vägen. Vi beställde kaffe, Londi fick sitt vatten och så blev vi sittande där. Solen sken starkt men luften var torr och lätt. Det var inte dags för mat, men det var inte heller egentligen tid att göra något annat emellan. Vi pratade om turkar och avarer, om ord och språk och livet och Londi fick besök under bordet av en taxvalp. Två grönklädda män, kanske skogvaktare, satt vid bordet intill och drack alkoholfritt citronöl. De hade tre taxar i sitt sällskap och det var den yngste av dem som smet iväg till Londi en stund.
Så blev det så småningom ändå matdags och vi travade över vägen och satte oss vid ett stort träbord i skuggan under balkongen.
Vi beställde in varsin komplett söndagsmiddag med tre sorters kött, en härlig sallad och ett spännande kornigt potatismos. Ja, nu glömde jag, först var det soppa, svampsoppa med stora kantareller. Och efteråt štrudla. Till det drack vi det lilla lokala mycket oskuldsfulla vinet cviček, som man enligt Igor kan dricka hinkvis av utan att bli full. Efter ett tag beställde vi in en karaff till. Londi under bordet fick köttbitar av tre slag nedräckta till sig. Vi pratade om Bosnien och om de olika balkanfolkens förhållanden till varandra och om Viktor Klemperer, Thomas Mann och Miroslav Krleža, men också om traktens byar och historia och Igor passade på att fråga ut en av kyparna om värdshusets ägarförhållanden. Och så frågade han både den ena och den andra om var man bäst kunde bada i floden med en sådan här gammal och lite stel hund som Londi och vi fick flera förslag och så bröt vi upp. Vi for i ett grönt landskap längs en flod som ibland var grön ibland blå, mest grön kanske. Efter ett tag hade vi hittat den bästa platsen och jag lovar att en bättre plats kan inte finnas.
Vi slog oss ner på en grässlänt vid en liten sandig bukt av floden. Strax ovanför oss hördes musik, någon hade ställt till med en stor familjefest till sin fyrtioårsdag. Det dansades långdans och ringdans och starka röster sjöng och barn och hundar skuttade ystert omkring. Vi simmade i floden, ja, inte bara Igor och jag utan även Londi vågade sig ut i vattnet och tog flera simtag fastän ryggen är stel och jag först inte trott att hon skulle klara det. Men hon gjorde det och efteråt rullade hon sig njutningsfullt i gräset.
Och timmarna gick. Vi simmade, låg i gräset, tittade på Krkas gröna vatten och så började solens strålar luta mot uppbrott…