Och vi lämnade vår gröna strand vid den gröna Krka ännu inte mätta på flodäventyret. Jag hade fått idén att Londi och jag skulle kunna bo några dagar vid floden någonstans, i en stuga, ett ”Gartenhaus” eller ett rum på någon bondgård. Så där tjugo eller möjligen trettio meter från vattnet på ett ställe där Londi lätt kunde komma i. Vi gav oss därför ut på en liten rekognoscering och Igor frågade den ena bondmoran eller bonden efter den andra om de visste någon som hyrde ut stuga eller rum, men nej, alla hade de fullt upp med sina odlingar och sina djur, så de hade inte tid för turism. Till slut bestämde vi oss för att åka till byn Čatež ob Savi och till termerna där, som ju är väldigt turistiska, för att fråga. Vi kom in i termalområdet och hamnade bland blåa bassänger, vattenlekplatser med plastpalmer och strida strömmar av människor i likfärgade badrockar som såg ut att vara fördjupade i något hälsoäventyr. Vi rös lite inför det otäcka vimlet och kom fram till att nog ingen där kunde svara på en fråga efter ett ensligt hundrum vid floden. Igor fattade ett djärvt beslut och körde plötsligt rakt in i en grön urskog, ja, någon riktig urskog var det väl inte utan snarare en modern förvildad skog, men tät var den och vi visste inte om eller var vi skulle komma ut. Bilens undersida blev i all fall välborstad, tänkte vi. Men så plötsligt ljusnade det och vi kom ut på en vanlig liten väg som förde mot floden, denna gång Sava. Turister gick till fots fram mot ett slags färjeläge. Igor stannade bilen och vi gick av för att titta.
Vi gick ner mot Sava och såg ett slags trappa som förde ner mot platsen där färjan stannade för att plocka upp sina passagerare. Vi funderade ett ögonblick över om också bilar kunde färdas med den över floden, men slog strax den absurda tanken ur hågen. Skulle man köra nerför trappan kanske? Så stod vi en stund och följde överfärden med blicken.
Ja, vackert egentligen och vad bred Sava är, särskilt om man jämför med Krka. Men Krka är nog mycket bättre för mig och Londi, tänkte jag. Och så klev vi in i bilen igen och mitt framför ögonen på ett litet italienskt sällskap svängde Igor med en knyck in i urskogen igen. Vi hann via backspegeln uppfatta några förvånade blickar och vi sa att italienarna nog tänkte något om ”vilda slaver” som inte ens behöver vägar för sina bilar.