I Trieste

I Trieste är gatstenarna hav. Kanske är detta inte helt sant, men Trieste är en plats som talar om det jag längtar till.

Den här gången hände bland annat detta vanliga och speciella att jag gick till mannen med boklådan på Piazza Hortis. Ja, han har sitt stånd alldeles intill den där tunna lätta Svevo-statyn där. Bokmannen har allt som man vill ha om man bara låter bli att vilja ha allt. Jag valde en enda bok den här gången. Jag valde La persuasione e la rettorica av Carlo Michelstaedter. Hur valde jag? Jag såg författarnamnet och tänkte: Carlo Michelstaedter har jag läst om hos Magris. Det var länge sedan, kanske tjugofem år sedan eller trettio? Jag hade fått romanen Un altro mare av min väninna Daniela (hon i Parma, måste jag tillägga, jag har tre väninnor som heter Daniela) och läst den och i minnet hade just Michelstaedter fastnat. ”Il grande Michelstaedter” som Magris så suggestivt skriver. Varför jag tycker det är suggestivt? Jag vet inte eller: för att det är det. Den sekvensen har jag burit med mig sedan dess som ett slags förebud om den här dagen – i förrgår? – i Trieste. Jag grep boken och mannen som har boklådan – jag kommer inte på hans namn nu – log och sa ungefär: ”Ni vill inte göra det för lätt för er. För det här måste ni kunna grekiska”. Jag log tillbaka och svarade: ”Jag har mycket lätt för att inte förstå.” Och så pratade vi lite om Michelstaedter, att han dog så ung, att han hade sett tillvaron på ett så komprimerat sätt, ”i förkortningen” och så sa vi något om Magris, jag vet inte vad. Och jag sa att jag ofta kommer dit och han sa att han visste.