Jag förstår att detta inte låter särskilt upphetsande: Igår var jag vid Bundek igen. Spännande? Nå, lite annorlunda var det. Jag kom dit först på eftermiddagen, eftersom dagen trasslade till sig lite i början. Jag tog spårvagnen som vanligt och gick som vanligt den vita vägen längs nasip och jag nådde fram till min korvsjö och slog mig ner på min vanliga fläck nära vattnet. Solen sken och himlen var mycket blå med små tunna molndekorationer här och där. Det var varmt men inte för varmt och det gick bra att läsa. Jag läste och småslumrade om vartannat tills min uppmärksamhets fångades av ett påfallande kraftigt plaskljud i vattnet strax nedanför mig. Jag såg en mycket brunbränd liksom pyramidformad man i knallgula högt uppdragna badbyxor sitta på en handduk ett inte särskilt långt stycke ifrån mig. Han kastade med en viss aggressivitet sten efter sten efter sten i vattnet. Han kastade mycket hårt. Jag kände en oro komma över mig och samtidigt märkte jag att vi var ensamma på den delen av stranden. Snart kastar han en sten i huvudet på mig, tänkte jag och grep mig instinktivt om huvudet. Vad skulle jag göra? Jag tänkte på det där jag lärt mig om älgar under min tid i Onsjöskogarna. Man får varken fly rakt iväg hals över huvud eller gå emot älgen utan man ska lämna platsen på ett lugnt sätt i ett slags båge bort från djuret eller djuren. Jag tänkte på detta och flyttade försiktigt min handduk lite snett uppåt bortåt och la mig ner igen. Mannen hade – slumpvis? – slutat med stenkastande och lagt sig ner. Tillfälligt?
När jag vände mig åt andra hållet märkte jag att vi inte alls var så ensamma som jag nyss hade trott. Från andra hållet närmade sig nu svinfamiljen, ja, ni känner den: pappa, mamma och fyra barn. En av de vita vuxna ställde sig upp på vattnet och visade vingbredden.
Jag vred lite på mig och försökte att inte vara för synlig. Under tiden hade pyramiden börjat kasta sten igen, fort och hårt. Ja, en baddag. Och jag kom hem hel, tro det eller ej.