Augustis sista tredjedel. Det här är tiden när de utländska vännerna börjar återvända till staden mellan Medvednica och Sava. Härom dagen kom Paolo tillbaka från sina sardiska hemtrakter och han hade lite på skoj, lite på allvar med sig den här flaggan till mig:
Vi satt på Mali medo vid Tkalčićeva en eftermiddag och åt diverse korvar, köttstycken och grillade grönsaker och berättade för varandra om sommaren, ja, den bit av den som har gått. Jag sa något om Varberg, om Käringhålan och om Bundek här och om det sorglösa tidlösa Simpa-livet. Och Paolo berättade om glada dagar med syskonbarnen men också om hårda stunder. Han berättade om strider mellan bröder om markerna – i terreni – hur han satt ut hörnstolparna till sina delar och om sin ovilja att strida inom familjen. Han berättade om faderns ord till honom på dödsbädden: Non ti arrendere (Ge dig inte)! Non ti arrendere mai! Och jag såg och förstod att Paolo är en son av dessa hårda karga jordar och människor och att han inte kan frigöra sig från deras makt. Jag vet hur rättskaffens han är och vad det kostar honom. Och jag tänkte att Sardinien är mycket äldre än det fladdriga och ombytliga Europa. Sardinien fanns före allt annat här. Och den som har sina rötter där vet om detta och måste leva med detta.