Jordbävningen är Kleists rätta element

Jordbävningen är Kleists rätta element. Först i jordbävningen ser vi det sanna porträttet av hans själ såsom den uttrycker sig i hans skrivkonst.

Igår kväll läste jag första hälften av Das Erbeben in Chili (Jordbävningen i Chile). Ja, egentligen ska berättelsen läsas i ett drag, men jag ville inte ha det förfärliga slutet på näthinnan inför natten. Knappt tjugo sidor lång är denna helveteshimlahelvetesfärd. Den handlar om en stor kärlek, förfärliga katastrofer, kort svindlande lycka och avgrundsdjup grymhet. Fast jag vet att jag egentligen inte kan ska jag kanske ändå försöka berätta historien den här gången, för Kleist är minsann ingen abstraktion:

Året är 1647 och den unge spanjoren Jeronimo är informator för Josephe, dotter till en rik chilensk adelsman. De båda unga förälskar sig i varandra, men deras förbjudna kärlek upptäcks och Jeronimo skickas bort och Josephe placeras i ett karmeliterkloster. Och så är de åtskilda genom andras beslut och makt, men här fogar Kleist in en av sina sällsynt glimrande pärlor i den mörka väven:

Durch einen glücklichen Zufall hatte Jeronimo die Verbindung von neuem anzuknüpfen gewußt, und in einer verschwiegenen Nacht den Klostergarten zum Schauplatze seines vollen Glückes gemacht.

Nej, jag översätter inte utan jag ber i stället er som inte kan tyska eller inte anser er kunna tyska att läsa det korta stycket just som det står, tills ni förstår.

Nio månader senare – vi antar att det är nio månader – föder den unga novisen Josephe barnet och kastas i fängelse. Hon döms till att brännas på bål, men straffet mildras till halshuggning, eftersom abedissan vill henne väl. Adelsfröknar och matronor samlas vid fönster och på balkonger för att avnjuta hennes väg till stupstocken. Samtidigt befinner sig Jeronimo i fängelse och i berättelsens öppningsscen är han just i färd med att vid en pelare binda fast ett rep som han vill hänga sig med.

Det har bara gått en dryg sida och vi har fått förhistorien och vi hör kyrkklockorna hotfullt dåna och vi ser Josephe drivas mot avrättningsplatsen och vi ser Jeronimo fästa repet som han ska hänga sig med i en järnögla vid en pelare i fängelseväggen. Då utbryter från ett ögonblick till ett annat den stora jordbävningen i Santiago (den har Kleist hämtat ur verkligheten) och marken reser sig under byggnaderna och skakar dem av sig. Väggarna i Jeronimos fängelse faller och Josephes plågoandar uppslukas av jorden. Luften är fylld av dån och skrik av förtvivlan och nöd. Människor och djur omkommer i stora massor, bränder flammar upp och sprider sig, vägarna reser sig mot himlen eller stupar ner i avgrunden, husen böljar och faller, vattnen stiger och drar med sig allt levande som kommer i dess väg. Världen är vertikal och fylld av flammande eld och piskande vatten och den talar med Kleists röst.

Nej, jag ska inte berätta hela historien, Kleist ska man inte berätta, Kleist ska man läsa. Man måste ge sig åt det våld han själv alltid är tvingad att störta sig in i! Men jag ska ändå – lite tamt – dra upp huvudlinjerna för resten av den här historien:

Skalven avtar och man ser människor bland ruiner och i busksnår, hur de försöker hjälpa och trösta varandra, hur de begråter sina döda och tar hand om sina skadade. Kleist målar upp korta scener av mänsklig samvaro helt i det godas tecken. Så här är människorna, innan… Och Jeronimo finner Josephe med den lille sonen Philipp vid en källa och vi får uppleva den djupaste mänskliga lycka. Kleist vet att tala om dess innerlighet.

Så kommer andra människor, människor som Josephe känner och hon får ta hand om och amma också en annan liten pojke, Juan, vars mor skadats i jordbävningen. Och berättelsen balanserar ännu några sidor framåt i ett tillstånd av mänsklig värme och omtanke. Men så brusar religionen in och man pratar om att samlas till en stor tacksägelsegudstjänst i en dominikanerkyrka, den enda som jordbävningen inte krossat. Fler och fler människor drar iväg dit och snart är Jeronimo och Josephe också på väg. Kleist lägger ut små tecken av oro och läsaren fylls med aningar. En hög präst håller en predikan där han först tackar Gud för räddningen, men steg för steg och egentligen väldigt snabbt blir predikan till en straffpedikan över människornas ondska och sedesfördärv och vi känner hur allting rusar mot Josephe och Jeronimo:

Aber wie dem Dolche gleich fuhr es durch die von dieser Predigt schon ganz zerrissenen Herzen unserer beiden Unglücklichen, als der Chorherr bei dieser Gelegenheit umständlich des Frevels erwähnte, der in dem Klostergarten der Karmeliterinnen verübt worden war; die Schonung, die er bei der Welt gefunden hatte, gottlos nannte, und in einer von Verwünschungen erfüllten Seitenwendung, die Seelen der Täter, wörtlich genannt, allen Fürsten der Hölle übergab!

Ja, en förbannelse utslungas över Jeronimo och Josephe och sedan är fältet fritt för mänsklig ondska. Efter ett kort tumult med förväxlingar blir både Josephe och Jeronimo ihjälslagna och det ena lilla barnet, Juan, får skallen krossad mot kyrkväggen. Grymheten sitter i högsätet och människorna är ett kallt, blodtörstigt och skrämmande kollektiv.

Men alldeles i slutet, när allt egentligen är förstört och förlorat, släpper Kleist in en tunn ljusstråle och låter Josephes och Jeronimos lille son Philipp överleva och bli som en son för det föräldrapar som förlorat den lille Juan. Textens slutackord skimrar tvetydigt märkligt:

Don Fernando und Donna Elvire nahmen hierauf den kleinen Fremdling zum Pflegesohn an; und wenn Don Fernando Philippen mit Juan verglich, und wie er beide erworben hatte, so war es ihm fast, als müßt er sich freuen.

°°°°°°°°°°

Kleists texter har detta stora gemensamt med livet att allt är oförutsebart och oförutsägbart, särskilt djupaste lycka och olycka. De går i par och brister in i varandra.