Eftersom jag nu fått veta att min text om Péter Esterházys roman Markusversionen har publicerats i Hufvudstadsbladet, kan jag med lugnt sinne lägga ut den här under pausträdet. Ingen stöld, inget fuffens.
När jag fick Péter Esterházys miniroman Markusversionen i mina händer letade jag i minnet efter Markusevangeliet, men jag kom bara fram till att det är en rätt vardagligt konkret text om Jesu jordevandring och förkunnelse precis som Matteus- och Lukasevengelierna, till skillnad från det vilda Johannesevangeliet. Jag slog sedan upp någonstans att Markusevengeliet anses vara det äldsta bland evengelierna. Samtidigt hände det märkliga att jag började se små scener ur Jesu liv framför mig. När jag sedan läst ungefär halva boken började begreppet ”version” få eget liv. Dels är Markusevangeliet i sig en version av berättelsen om Jesus, dels ger romanen oss en version eller en tolkning av detta evangelium och för det tredje går det att i sin tur ge denna tolkning ett stort antal tolkningsversioner. Så på ett sätt kan man säga att den här boken anknyter till det mångfacetterade i det mänskliga berättandet.
Av en tillfällighet visades en film baserad på en (annan) roman av Esterházy just i dessa dagar här i Zagreb. En anteckning om filmen ser ut så här. ”Det går inte att göra filmer av Esterházys romaner eller snarare är det så att man kan göra vilken film som helst med en Esterházyroman som utgångspunkt.” Esterházy öppnar.
Skelettet som romanens kött är häftat vid kan beskrivas så här: Familjen Esterházys öden efter andra världskrigets slut. I början av romanen deporteras en adlig familj från Budapest till en gård på den ungerska landsbygden, där de blir lantarbetare. Anledningen är både klar och oklar: Familjen har av kommunistregimen utsetts till ”folkets fiender”, men varför just de och inte vissa andra, ägarna till de stora fabrikerna till exempel?
Huvudpersonerna i boken är två pojkar som är halvbröder och den ene av dem försöker genom ett träget läsande och egensinnigt tolkande av Markusevengeliet hitta förklaringar till livets orättvisor, mysterier och grymheter. Den yngre brodern beskriver sig på bokens andra sida så här: ”På väggen ovanför mig hängde Jesusbarnet. Han liknade mig. Ett mulligt barn, leende, starkt.” Min tanke gör en kort utflykt till Péter Esterházys ansikte idag.
Men kärnan i romanen är nog livets mening eller brist på mening, våra försök att skapa mening och sammanhang. Farmodern till den yngre pojken är djupt, ja, stenhårt troende och talar ofta om Gud och hans närvaro, men ibland säger hon saker som ställer allt på huvudet. I kriget hade hon förlorat en son och hennes föreställningsvärld kapsejsar och tar nya gestalter medan hon slår hjärnan mot denna vetskaps klippor. ”Det fanns ögonblick då hon ansåg att om hennes son var död, inte existerade, hade dött, då var Herren Gud också död”. Vi får också veta något om rummet där den deporterade familjen bor. ”Rummet verkade nästan som ett dockskåpsrum. Trots att det som pågick där inte var någon lek.” Om evigheten eller det eviga livet kan vi läsa: ”Men det eviga livet betydde inte att det varade i evighet, utan att i det livet existerade inte någon tid, den gick inte heller att mäta, alltså fanns det inte heller något liv.” Vi står i boken gång på gång ansikte mot ansikte med de stora frågorna: ”Och varför grät vi egentligen så mycket här på Jorden när han var så god?” Ofta formulerade med ett barnsligt tonfall. Men barnet är mycket klokt och vet att tala om de stora tingen: ”Om det inte fanns tid fanns det heller ingen historia.” Ibland ramlar politiken och historien ner på bordet. Pojkarnas mor till svärmodern: ”Är mor inte ursinnig på Stalin? frågade min mor insmickrande, han är trots allt en mördare.” Och ibland vardagsvisdomen som när tant Róza, ”fru Kulak”, apropå vikten av städning säger: ”Damm är en stor herre”. Eller så här från annat håll: ”Jorden snurrade, fadern söp sig full.” Och vi får en sammanfattning av hur föräldrarnas kärlek var byggd: ”Du kommer att inse att du älskar mig! skrek han. Men jag älskar dig ju, skrattade min mor tankspritt och vände sig mot väggen.” Och mitt i allt finns hela tiden Gud. Vem är Gud? ”Gud var rätt underlig. Förbluffande. Omöjlig att utforska, sa min bror. Men jag fortsatte ändå mitt utforskande.”
(Jag vägrar att läsa kapitlet om kycklingarna. Jag studsar över det. Nej, fråga mig inget.)
Att den yngre brodern, berättaren är stum eller hemligt stum, gör inte berättelsen mindre berättad. Ibland tror jag att han är båda bröderna, men inte alltid. I den äldre broderns anteckningar läser vi om hur Jesus våndas i Getsemane, hur Judas förråder honom, hur Petrus förnekar honom, hur Pilatus frågar om han är judarnas konung, hur Pilatus ger Barabbas lös, hur Simon från Cyrene bär korset, om korsfästelsen. Men han vill inte tro på alla undren: ”Jag vet inte om han verkligen gick på vattnet, sa han plötsligt. För det går inte.” Fast i slutscenen i den äldre broderns liv är det han som går på vattnet.
Något som stannar kvar hos mig efter läsningen är Esterházys sätt att tala om platser. Om berättarens far säger han: ”Han hade ett sätt att vara på ett ställe som om han aldrig hade varit någon annanstans.” Och om pojkarna: ”Om vi blundade blev förstås allting till ett gömställe.”
.
Péter Esterházy
Markusversionen – en enkel historia komma hundra sidor, 2015
(Egyszerü történet vesszö száz oldal – a Márk-változat, 2014)
Översättning: Ildikó Márky och Gunnar D Hansson
Förlag: Weyler