Jag har just börjat läsa Andrzej Stasiuks På vägen till Babadag och jag tänker att jag sedan alltid är på väg till Babadag. Babadag låter som namnet på den plats jag söker.
Jag läser lite för er, så att ni kan följa med:
Karpaternas avlägsna skugga vid horisonten avgränsade ljuset, stängde in det, och vi körde genom en tjock glittrande emulsion. Hästkärror rullade fram på landsvägen. Djuren glänste av svett. En urgammal bil fraktade en pyramid av proppfulla säckar med fårull på taket. Människorna hade mörka glänsande kroppar. Det blåste. Kanske var det därför deras hus såg så eländiga och obeständiga ut på den stora slätten.
Stasiuk talar alltid om ljuset och om jorden. Detta känner jag igen, fastän det gått år sedan jag läste något av honom.
(Översättningen från polskan är gjord av Tomas Håkanson. Förlaget är Ersatz.)