Goranovo Proljeće

Gårkvällen fortsatte från portugisisk poesi (dikter av Florabela Espanca) i original och i kroatisk översättning några gator bort till Goranovo Proljeće (Gorans Vår) eller rättare sagt 52. Goranovo Proljeće, ett dynamiskt mångspråkigt evenemang. Jag kan inte bakgrunden och tänker inte ta reda på den nu, men jag tror att man på detta storslagna sätt firar en poet som hette Goran i förnamn, en poet som dog för kanske 52 år sedan. Moderator var poeten Marko Pogačar, vars dikt Lijepo je jag faktiskt tänkt rätt mycket på de senaste dagarna (”av en tillfällighet” kallas det kanske, men man kan också säga ”eftersom allt hänger ihop”).

bild-6

Marko Pogačar – jag tog bara dåliga bilder, den här är den bästa av dem alla!

Vi satt där i det susande mörkret bland allt folket, Soraia, Nuno, Christine, Franko och jag och från scenen framför oss strömmade dikter på språk efter språk: kroatiska, grekiska, slovenska, isländska, spanska, tjeckiska, rumänska, albanska, italienska, serbiska, litauiska och engelska. På en vit duk kunde man läsa de kroatiska översättningarna. Jag befann mig på ett förvildat och lustfyllt sätt i en ström av ord, det mesta förstod jag inte och ingen detalj minns jag. Allt var ett stort brusande nu, en vårflod som blev till vår flod, vår ordflod. Fast på flodbotten hittar jag nu, när jag sitter för mig själv, en blänkande sten: den litauiske poeten Eugenijus Ališanka har jag ju läst för länge sedan! Men allt annat var vårflod och ett minneslöst nu…

°°

PS Hittade en bild på publiken på Goranovo Proljećes facebooksida. Jag har vårgrön tröja och pratar tydligen intensivt:

11046447_429401353885109_4747392079023267910_o

2 tankar om “Goranovo Proljeće

  1. Den osannolika blandningen av språk och kulturer är väl något av det mest fascinerande med Centraleuropa. Att befinna sig i ”ett förvildat och lustfyllt sätt i en ström av ord” som du skriver. Av en slump såg jag just på TV att man i dagarna i en liten liten ort nära Salzburg organiserar ”Literaturtage” där författare som skriver på och talar minst två olika språk läser och diskuterar sina verk. Jag tar mig friheten att komma med ett långt citat ur programmet eftersom jag tycker texten är relevant i sammanhanget:

    Wenn uns die „eigene“ Sprache nur vordergründig Sicherheit gibt, so stellt eine neue Sprache unsere Welt auf den Kopf. „In jeder Sprache sitzen andere Augen“, schreibt Herta Müller. Und Esther Kinsky nennt das Erlernen einer Fremdsprache ein „Fremdsprechen“ der Welt, „denn mit dem neuen Namen, den man ausspricht, assoziiert sich auch ein neuer Anblick der Welt, ein neuer Aspekt der Dinge, der Farben, der Wahrnehmung von Zeit“.

    När man lever i eller med olika språk skiftar också ens uppfattning av omvärlden inbillar jag mig. Säg ”Brot”, ”pain” eller ”bread” och vad det nu kan heta på kroatiska och nog är det olika bilder som dyker upp, halvt medvetet.

  2. Hej Bengt,
    tack för tankarna och citatet. Ja, av de tolv språk jag hörde från scenen den kvällen, var det väl bara spanska, isländska, engelska och litauiska som kom från längre bort. Sedan var det också så att det talades både svenska och portugisiska vid vårt bord, förutom engelska och kroatiska, som ju fanns på scenen.

    Bröd heter ”kruh” här och det ger förstås en särskild väg in till brödet. Lika speciell som de andra vägarna.

Kommentera