Lite tom i bollen, har visserligen upplevt en del märkligt men saknar väg och lust att berätta om just detta, så jag lägger ytterligare en recension för Hufvudstadsbaldet här i stället. Publicerad där någon gång under hösten.
Yoko Tawada ser sedan några decennier med österländsk blick på Västerlandet. Oftast i sina böcker har hon med sina japanska ögon skärskådat Tyskland, där hon lever och skriver mest på tyska, men någon gång också på japanska. I Det nakna ögat har emellertid perspektivet förskjutits något. Tawada betraktar Paris undre världar med vietnamesiska ögon och samtidigt ser hon på kapitalismen från en kommunistisk horisont. Och lutar man sig lite längre bakåt i huvudpersonens huvud ser världen ut som en främmande planet och det går att förundras över allt, över hemmafrun som likt en insekt är försedd med ”osynliga känselspröt som ständigt spårar nya uppgifter i luften” eller över oss människor i allmänhet som ibland förvandlar ”oss själva till möbler för att göra livet mer uthärdligt”.
Det nakna ögat är en roman och har en handling som i korthet kan beskrivas så här: En vietnamesisk gymnasist kommer till en ungdomskongress i Östberlin under ett av DDR:s sista år. Där träffar hon en ung västtysk som med våld för henne till sin hemstad Bochum. Hon lever där en tid med honom i ett monotont och själlöst förhållande och hon längtar hem till Vietnam, så en natt hoppar hon på ett tåg som hon tror går till Moskva, fast det visar sig snart att det i stället går till Paris. Hon blir kvar i Paris under ett antal år, lever ett underjordiskt liv hos en prostituerad och hos andra vietnameser och fyller tiden med att gå på bio. I ordet ”cinéma” finner hon ”Kina” och ”ma”, som båda ger henne ett slags fiktiv trygghet.
Min cinéma var en "ma", hon packade in mig i sin slemhinna. Hon skyddade mig från solen, synlighetens makt. På filmduken spelades livet upp, ett liv före döden. Där slogs människorna mot varandra eller låg med varandra. De grät och svettades, men filmduken förblev hela tiden torr.
I alla filmer hon väljer att se spelar den vackra Catherine Deneuve och denna skådespelerska blir hennes närmaste, närmare henne än hon är sig själv. Och i bakgrunden finns också den gamla koloniala förbindelsen mellan Vietnam och Frankrike.
Den namnlösa huvudpersonen saknar inte bara ett namn utan också rätten att vara där hon är – inget visum – och möjligheten att ta sig dit hon en gång kommit ifrån finns inte utan pengar. Hon lever i limbo och håller sig fast i biografens bilder och gräver sig in i ordlösheten. Inte ens vietnamesiskan är för henne någon väg till andra människor längre.
Ute i världen har under tiden Berlinmuren fallit och gränserna till det gamla Östeuropa är öppna. Men inget av detta berör romanens huvudperson. Hon hankar sig fram med att utsätta sig för experiment med sin hud på en obskyr klinik och på annat i livets skuggvärldar. Hon börjar som en ödets ironi dricka en vodka av märket Gorbatschow. ”Jag blev lycklig när jag drack, och insåg att betydelsen av ordet lycka var kemisk.” Och det verkliga livet tappar alltmera mark för filmen:
Varje gång jag gick ned för trapporna till metron förlorade människorna som gick förbi mig sina färger. Även pelarna och affischerna drog sig tillbaka till stämningen i en svartvit film.
Som ett strukturerande element i denna identitetsupplösande och neråt- och bortåtglidande skapelse finns de tretton kapitlen, vart och ett benämnt efter en film med Catherine Deneuve. Det sista kapitlet heter Dancer in the Dark och där är vi plötsligt i Berlin och huvudpersonen har nu blivit en svåridentifierad skuggvarelse. Det talas om blindhet och kanske är det hon som är blind. Eller osynlig för oss som blivit blinda.
Vet ni att synen är en spricka, inte så att man ser ut genom en spricka, utan själva synen är en spricka, just där kan man inte se någonting.
Och som blind fortsätter hon eller läsaren att gå på bio: ”I en film utan bilder är de flesta människor rena fotsteg.”
°°
Yoko Tawada
Det nakna ögat (2013)
(Das nackte Auge 2004)
Översättning: Sofia Stenström
Förlag: Sadura