Ivan Bunin: Arsenjevs liv

Det har gått ungefär en vecka sedan Hufvudstadsbladet publicerade min recension av Ivan Bunins roman Arsenjevs liv, så nu tror jag att jag kan få lägga ut den här också:

bild5

Den klassiska ryska romanens värld är olik andra fiktiva världar. Illusionerna är djärvare och drömmarnas tält högre och skildringen av förfall och tilvarons mörka skrymslen mer oroväckande och gåtfullt lockande. Ivan Bunin (1870-1953) är en av den ryska romanens stora. Hans röst är en i en lång tradition och hans självbiografiskt orienterade roman ”Arsenjevs liv” låter sig väl mätas med sina föregångare. 1933 fick Bunin som förste ryske författare nobelpriset i litteratur, men trots detta och trots den till svenska översatta novellsamlingen ”Mörka alléer” som kom 2008 är han ännu relativt okänd bland svenskspråkiga läsare. Fast kanske börjar nu en annan tid i och med att denna första del av romansviten ”Arsenjevs liv”, den om barndomen och ungdomen, når läsarna i nyöversättning.

Pojken Aleksej kommer till världen på ett gods i centrala Ryssland. Vi får ta del av hans tidiga minnen och intensiva upplevelser av de grundläggande fenomenen:

Solen står redan bakom huset, bakom trädgården; den tomma, stora gårdsplanen befinner sig i skugga, och jag (alldeles, alldeles ensam i världen) ligger på det gröna, svalnande gräset och tittar in i den bråddjupa blåa himlen, som i någons underbara och innerliga ögon, i min faders sköte. I denna välvda blåa avgrund seglar ett högt, högt vitt moln omkring, det blir runt, ändrar långsamt sina konturer, krymper ihop… Åh, en sådan smärtsam skönhet!

Bunin ger oss bilder av föräldrarna i deras djupa inbördes olikhet, av syskonen, av systern som dog som barn och sörjdes intensivt men överraskande kort. Döden kommer flera gånger nära i barndomsskildringen och de dödas kroppar skildras noggrant med skräckblandad fascination.

Ganska snart i berättelsen står det klart att godset, där Aleksej och syskonen växer upp är statt i förfall. Fadern slösar i sorglöshet och hjälplöshet steg för steg bort allt de äger. Och som en klangbotten i hela boken, redan under de första sidornas barndomsskildring, finns medvetandet om alltings ändlighet och om kommande undergång. Detta gör himlen ännu högre och blåare, vetefältens guld ännu ymnigare och den vidsträckta körsbärsträdgården ter sig därigenom ännu rikare och hemlighetsfullare. Man förnimmer något lustfyllt i beskrivningarna av själva sönderfallet och Bunin frågar sig: ”Hur kommer det sig att den ryska själen finner sådant behag och sådan glädje i förödelsen, ödsliga trakter, upplösning, sönderfall?”

Och landskapet i alla dess gestalter, i snöstorm eller dallrande hetta är mer betydelsefullt än i de flesta romaner:

Jag är född och uppväxt, som jag sagt, i ett sådant alldeles öppet landskap, som en europeisk människa inte ens kan föreställa sig. Storslagna vidder utan några hinder eller gränser omgav mig: var tog egentligen vår egendom slut och var började de oändliga fält som den var förenad med? Men jag såg ju ändå bara fält och himmel.

Detta är också en roman om Ryssland, dess fattiga bönder, dess livströtta lantadel och dess historia. Men också Ukraina – som del av Ryssland men ändå som något eget – har en inte obetydlig plats i boken inklusive den ryska lite paternalistiska kärleken till landet:

Det finns inget vackrare land i världen än Ukraina. Och det viktigaste är att det inte har någon historia längre – dess historiska liv är slut sedan länge och en gång för alltid. Det finns bara det förflutna, sånger och legender om det – en slags tidlöshet. Det är det som fascinerar mig mest av allt.

En annan tråd som löper genom hela romanväven är den ryska litteraturen. Pusjkin, Gogol, Lermontov, Tolstoj, Tjechov och många andra kommer direkt till tals i texten, men vi möter också rader av Goethe, Schiller och Heine. Och ett tema är den unge Aleksejs egna litterära försök med hans pendlade mellan tvivel och självtillit.

Ungdomsåren är en vild blandning av ett lidelsefullt och förvirrat sökande efter en väg, kärleksäventyr och kärlekssorger. Boken mynnar ut i hans stora ungdomskärleks tragedi. Kärleken tappas bort genom sorglöshet och genom ett hektiskt sökande efter lyckan i föreställningen om att den alltid finns någon annanstans.

Aleksej är en orolig passionerad själ, så rastlös att han gång på gång gör våld på sig själv och dem som står honom nära. Hans liv är fyllt av stormiga och mot hästarna ofta skoningslösa ritter och slädturer, tågfärder genom ändlösa skrämmande vackra snölandskap. Hans hjärta klappar intensivt men flyktigt för än det ena än det andra. Och mitt i detta söker han stundom stöd och finner det i den ortodoxa ritens mysterier. Men allt han finner förlorar han snart igen.

Detta är en roman om en ungdom full av förvirring, stormande glädje och djupaste smärta. Detta är en bok om tillvarons svindlande skönhet och gapande avgrunder och om alltings förgänglighet.

°°

Översättning: Per-Olof Andersson

Förlag: Akvilon

Kommentera