Nu när det är alldeles tydligt och oemotsägligt att sommaren givit sig av, så söker sig min tanke då och då liksom i hemlighet till minnena av den. Ja, det går att tänka på den men det blir lätt aningen abstrakt, dess verklighet är ”unvorstellbar”, ofattbar. Med bilder kan man komma lite närmare den direkta upplevelsen, men samtidigt visar bilderna på gapet mellan nu och då, på att det jag ser inte är nu. Det är detta som är saknad och känsla av förlust. För mig är sommaren tillvarons mitt. Jag kan aldrig känna samma längtan efter en vinter, hur vackra vissa vita vinterdagar än kan vara.
Det här är Kalksee i Brandenburg, den översta eller bortersta av de fem sjöar som radar upp sig i nordlig riktning från Neuruppin, den vildaste och kanske vackraste, en släkting till Fontanes Stechlin. En mörk sjö i en mytisk trakt.
Blick över Kalksee från Binenwalde (ja, Bine, platsen är benämnd efter en flicka och inte efter något bi):
Och Londi förstod sig på att bada i sjöns vatten:
Kalchsee är verkligen underbar. En pärla när man jämför med Berlins andra sjöar.
Ja, fast inte är väl Stechlin sämre?
Här är förresten en liten presentation av Kalksee som jag just hittade.
Stechlin känner jag inte till. Liksom du har jag ingen bil och måste förlita mig på vänner och kollegor. Nästa sommar ska jag ta mig dit.
Stechlin nästa sommar låter som en fin idé. Jag har vänner som brukar vandra runt sjön i slutet av varje sommar.