Stechlin: Fontane igen

Jag kommer ju aldrig ifrån Fontane – hur skulle jag kunna det? – och igår satt jag och blädderläste lite i ”Der Stechlin”, den roman som han avslutade bara några månader före sin död. Minnen från en resa i trakten av sjön Stechlin som jag gjorde för två vårar sedan fick färg och liv igen:

Monica, hennes hund Barry och jag är på väg till Stechlin, den sägenomspunna sjön som kanske är den egentliga huvudpersonen i Theodor Fontanes roman ”Der Stechlin”:

I norra delen av grevskapet Ruppin alldeles intill gränsen mot Mecklenburg sträcker sig från den lilla staden Gransee till Rheinsberg (och ännu längre bort) en flera mil lång kedja av sjöar genom ett nästan obebott skogsområde, bara här och där finns en gammal by, annars är det mest skogvaktarboställen, små glashyttor och tjärugnar. En av sjöarna i kedjan heter Stechlin.

Stechlin 1

I Neuglobsow stannar vi, Monica är inte riktigt säker på den sista biten av vägen. Några grönklädda ungdomar i grova svarta stövlar står tätt ihop i en busskur. Vi frågar dem, men först låtsas de inte höra och sedan mumlar de något fientligt och till sist skriker en av dem åt oss att sticka därifrån. Vi ångrar vårt tilltag och fortsätter snabbt vidare. Konstigt, Monicas bil har ju den lokala bokstavkombinationen OPR för Ostprignitz på sin nummerplåt.

Vi kommer in på en liten skogsväg och vi ser på avstånd vatten blänka fram här och där mellan trädstammarna. Här är det nog. Monica parkerar i en liten glänta och vi fortsätter till fots. Barry skuttar glatt iväg bland löven, hittar en pinne och pilar med den i munnen ner mot sjön. ”Ja, det är Stechlin”, säger Monica. Ett vidsträckt vatten omgivet av mörka skogar ligger framför oss. Ljuset reflekteras på ett sällsamt sätt av vattenytan.

Nere vid sjön ligger ett litet värdshus som heter ”Roter Hahn”. I Fontanes roman är Stechlin en förtrollad sjö och när det händer ovanliga och dramatiska saker ute i världen, blir sjön levande – på en bestämd plats sprutar en hög vattenstråle upp ur sjön och när det är någonting alldeles särskilt märkligt som sker någonstans i världen, då kommer den röda tuppen, der rote Hahn, upp ur djupet:

När det händer något stort ute i världen, som för hundra år sedan i Lissabon, då inte bara sjuder och bubblar och porlar det här, då stiger i stället för vattenstrålen en röd tupp upp ur vattnet och gal högt över vidderna.

Vi sätter oss på en bänk vid ett tungt träbord nära vattnet. Det är lite kyligt för det är bara början av april, men vi vill sitta ute. Servitrisen kommer ner från värdshuset med en bricka med varsin öl till oss. Vi spanar ut över sjön och jag söker efter dess hemlighet, men sjöns ansikte döljer sitt uttryck. Barry springer i vattenbrynet så att det skummar om honom.

Stechlin 2

På vägen upp stannar Monica till framför ett litet hus. På trappan sitter en gammal man med lurvigt skägg, bredvid honom sitter en stor lurvig katt – de är så lika varandra. ”Får jag ta en bild?” frågar Monica. Det får hon. ”Jag kommer tillbaka till sommaren med bilden”, säger Monica till avsked.

• • •

”Der Stechlin” är ett slags filosofisk samtalsroman utan någon egentlig handlingstråd. Romantexten skildrar en serie möten mellan människor, tankar över livets villkor, dess korthet. Och mitt i allt detta finns sjön Stechlin som en lite immig spegel som livet ibland lutar sig över.

Det finns ingen svensk översättning av romanen.

2 tankar om “Stechlin: Fontane igen

Kommentera