Det låter ju inge hyvä alls

drakarna

Någon gång efter jul läste jag ”Drakarna över Helsingfors” av Kjell Westö. Och som jag skrev när jag var i början av läsningen, så gav mig boken en hel del spännande inblickar i finlandssvenskt liv och språk. Här är ett förstruket stycke som jag läste om idag. Det rör sig om liten dialog mellan en far och hans son:

”Titta pappa!” tjöt Raj entusiastiskt, ”titta så långa våra skuggor är.”

”Ja”, sa jag utan att titta, ”dom är det.”

”Men titta nu”, tjatade han, ”titta på din så emälång den är!”

Jag hade det på tungan: jag tänkte säga att det vi hunnit göra samlas i våra skuggor, jag tänkte säga att det är vad människans skugga är.

”Vad är det riktigt för språk du talar?”, sa jag i stället strängt.

”Svenska förstås”, sa Raj.

”Och vem är Jonttu då?”

”Han är Vickes bror.”

”Jaha. Och vem är Vicke då”, frågade jag.

”Nå Vicke på dagis ju”, sa Raj förtörnat. ”Men Jonttu går i skolan ren”, fortsatte han sedan och viftade åt Bangatans håll.

”Jaja”, sa jag ointresserat. ”Men jag tycker du ska säga mycket lång eller jättelång i stället för emälång.”

”Ääh”, sa Raj. ”Det låter ju inge hyvä alls.”

En tanke om “Det låter ju inge hyvä alls

Kommentera