Den här sommaren packade jag ner mina saker från huset i Sverige i 19 kartonger som jag placerade hos en väninna och i en före detta grannes förråd. (Tack!) Medan jag packade blickade jag i små oordnade kast tillbaka på mitt liv eller i alla fall på stora avsnitt av det. Mest tänkte jag på när barnen var små och några av deras teckningar och texter från den tiden fick följa med mig till Zagreb i stället för att hamna i lådor. I min mobil antecknade jag den del av min skönlitteratur som jag hade haft uppställd i bokstavsordning, resten av böckerna fick gå ner i lådorna onoterade. Vissa packningsdagar var jag ganska nedstämd och jag kände mig som om jag såg på mitt liv från en punkt efteråt, utanför livet. Andra dagar var jag närmast euforisk och det hela tedde sig som en befrielse eller en lek. Då och då stannade jag upp i ordnandet och läste halvt förstrött i böcker jag glömt att jag ägde. Jag bläddrade i dagböcker från unga år och tittade på fotografier från avlägsna tider. Några gånger varje dag gick jag tillsammans med Londi ut i skogen för att se om jag ännu kände landskapet, om jag ännu visste stigarnas sträckning. Lite hade kanske redan blivit suddigt. Jag gick runt i trädgården, mindes stunder och årstider. Och inne i huset betraktade jag ibland noggrant en vägg eller vinkel och såg åren passera förbi där. Jag fotograferade ett och annat, men ganska sparsamt och utan någon egentlig målmedvetenhet. Jag tog bland annat en bild av en bild som föreställer mig själv som kanske tjuotreåring eller tjugofyraåring. Var den ursprungliga bilden är tagen vet jag inte, men jag vet vem som höll i kameran. Det var min dåvarande pojkvän Claes. Vi bodde nog i Stockholm då men jag vet inte om bilden är tagen där. Det finns inget mer än jag, eller en bit av mig, på den. Bakgrunden är abstrakt, fast det verkar vara utomhus. Vem var jag då och vad tänkte jag när bilden togs? Jag ser ganska fridfull ut, inget verkar tynga mig, men skenet kanske bedrar. Vad kan man veta?

Vintern är vacker och solig nu och Londi och jag strövar omkring och halkar hit och dit i de isiga gångarna i djupsnön och spanar och vädrar och tar varje dag på nytt reda på vad som är vad i vår värld.

Snön tog björkarna med överraskning. Guldlöven sitter kvar eller faller endast sakta ner på det vita täcket. Silver och guld vid vår husknut.

Barnen åker kälke nerför slänterna som finns utmed genomfartslederna. Har ni sett vilka kälkar de har? Riktiga kälkar av trä, sådana som man hade när jag var barn.

”Sittgrupperna” mellan hyreshusen har stora vita kuddar på både bänkar och bord. Här satt gummorna om hösten och knäckte högar av valnötter med hammare och drack kaffe ur termos. Och gubbarna drack öl eller rakija. (Ja, det finns säkert gummor som dricker det också.) Och ungdomsgängen satt här på både bord och bänkar och rökte – och drack öl.

Hyreshusen från den jugoslaviska tiden ser ofta trista och risiga ut (fast kanske inte det röda här på bilden, inte från det här hållet i alla fall), men de är nästan alla omgivna av stora gräsplaner med ”sittgrupper” av trä och bordtennisbord av betong fastgjutna i marken. Nu bygger man kanske vackrare (nja) och stabilare, men husen står mycket tätare och det finns inga bord att knäcka nötter på.

Londi ser extra svart ut mot det vita, även om vitheten väl inte längre är helt på topp.

Stormen visslar runt knutarna och snön yr och yr. Det vågiga vita täcket där ute är minst knähögt. Londi och jag gick mitt på gatorna eller genom trånga uppskottade gångar. Vi stretade på till fruktaffären för att köpa grönkål, äpplen och clementiner. Londi hann bli vit medan hon väntade vid dörren och ändå rafsade jag åt mig sakerna så snabbt jag kunde och betalade med en bred gest. Efteråt märkte jag att jag tappat 50 kuna någonstans. Hemåt gick vi en omväg för att komma undan de hårdaste vindkasten, en omväg genom långa slingrande gångar.

Hvarska

Vukovarska

gång

Medan vi gick tänkte jag med sorg på hunden Buba som levde sin sista dag igår. Och jag tänkte på Draženka som miste honom och på alla våra gemensamma vandringar och promenader. I vår och sommar och höst och vinter såg jag för min inre blick oss fyra gå i parken vid moskén, nere på Savas flodbankar, i Savicas djungler, runt den lilla sjön Bundek, uppe på kammarna under Japetićs topp, på stigarna upp mot ruinen Lipovec grad, på alla de olika stigarna på Medvednicas (eller Sljemes) sluttningar, längs den gröna sköna Mrežnica, under träden på stranden vid Omišalj, på torget i Samobor och i bergen ovanför staden, längs stigarna vid borgen Ozalj. Ännu i söndags gick vi tillsammans vid Brestovac…

Hundar vet mycket om vägar.

Vi kom aldrig till Jarun tillsammans.

Jag stannar lite i det förflutna och tittar på regnets tecken på en vägg i Piran. Jag står kvar i fönstret den där eftermiddagen i början av september och tänker på ingenting särskilt eller kanske lite på hur Alex, Londi och jag nyss suttit i den där utomhusserveringen, som på ett luftigt skepp. Vi åt bläckfisk och drack vitt vin och skrattade och tittade på människor som gick förbi med uppfällda paraplyer. Höga träd, kanske lindar, gav en grön nyans åt ljuset. Och bakom husraden mittemot hördes ett svagt brus från havet.

Igår var det regn och dimma här nere Zagreb. Uppe på Medvednica, Zagrebs ”husberg”, var det också dimma men snö i stället för regn. Draženka, Buba, Londi och jag for upp på berget längs slingrande vägar höljda i ett dunkelt ljus till avtagsvägen mot Brestovac, alltså mot ruinerna efter det övergivna sanatoriet Lječilište Brestovac, som nu är en plats där man spelar paintball (färgboll). När vi stigit ur bilen och gått några steg hörde vi ett svagt sorl blandat med spridda smällar från ruinhållet. Vi valde en annan väg, tänkte inte bli färgskjutna. Vi gick uppför en svagt sluttande backe in i det drömlika ljusmörkret. Vi gick inte inte långt och inte länge men det märkliga luddiga dunklet gjorde att tiden och sträckan blev andra och hemlighetsfullare och liksom utan bestämd längd.