Kategori: Berättelser ur livet

Brasklapp: Läs inte det här om du avskyr grävande i det förflutna och nostalgiska drömmar.

För ungefär fyra år sedan fick jag av en slump veta att Sandro, min första make, är död sedan någon gång i mitten av åttiotalet. Jag blev inte förvånad, egentligen visste jag ju att han satt fast i heroinet, att han inte hade det slags vilja eller själsstyrka som krävs för att ta sig loss ur något sådant. Att det bara kunde gå utför då och att utför sannolikt skulle sluta med en tidig död. Blev han trettio? Jag vet inte.

Jag var alltså varken chockad eller förvånad av budskapet. Det stod bara stilla inne i huvudet och jag letade efter minnen. Och efter någon att dela dem med. Under några dagar grubblade jag över det här mer än tjugo år försenade meddelandet. Sedan la jag tanken åt sidan – på ett särskilt ställe. Under åren som följde snuddade jag då och då vid den.

I förrgår snubblade jag – kan inte rekonstruera hur – över en sång av Jim Croce, en sång som Sandro och jag sjungit tillsammans. Den här. Hastigt föll jag genom åren och såg mig och Sandro sittande där på sängkanten på Via de Raimondi i Domodossola, han med gitarren stödd mot högra låret. Och vi sjöng ”These Dreams” och sedan ”Alabama Rain” och sedan… Och här i min nutid betraktar jag stilla detta. Först nu förstår jag att jag saknar Sandro på det viset att jag behöver prata med honom. Nu skulle jag plötsligt igen ha massor att berätta för honom, om oss från förr, om hur det kunde bli som det blev, om det liv jag levt sedan dess. Jag vet inte vad jag ska göra med allt som kommer upp, jag känner inte längre någon av dem som kände oss båda på riktigt. Ja, så nu lägger jag lite av detta här. För den som kommer förbi och inte tar till sig brasklappen.

Jim Croce kom in i våra liv en regnig eftermiddag på en kassett. Vi lyssnade på hans röst, hans ord, hans sånger och sjöng med. Jag tittade på hans ansikte på den lilla bilden. Ja, vacker på det där sättet. Och en dröm för oss. Jag visste inte då att han var död. Han dog 1973 i flygolycka trettio år gammal och vi hörde honom för första gången 1975. Och Sandro lärde sig spela alla sångerna som fanns på kassetten och kanske köpte vi flera, jag minns inte så exakt. Annars var det ju alltid italienska cantautori i vårt sångliv: Fabrizio de André, Francesco Guccini, Lucio Dalla, Francesco de Gregori, Gino Paoli, Edoardo Bennato, Antonello Venditti, Angelo Branduardi… Jim Croce blev vårt Amerika, fastän ingen av oss ville till Amerika egentligen, men som dröm lockade det oss.

Och nu i denna moderna tid med datorer och internet – Sandro, och inte Jim heller förstås, upplevde aldrig den här tidens märkliga kommunikationsvägar – får jag för första gången se Jim Croce medan han sjunger. Och jag blir både glad och sorgsen inför hans oerhört uttrycksfulla ansikte, hans varma närvaro. Och jag blir förälskad tvärs genom tiden.

New York’s Not My Home eller någon annan Jim Croce-sång… som den här: It Doesn’t Have To Be That Way som vi sjöng i hejdlös föregripande nostalgi, så där som man kan göra när man är tjugo och föreställer sig livet som en väg av ändlös ibland ljuvt smärtsam skönhet.

Från husväggarna längs Lopudska glittrar och blinkar det här och där från små lampor i olika färger. Bilen och den hopsjunkna snösäcken gör sitt bästa för att verka vita. Jugen blåser svagt men oavlåtligt, luften är varm och marken andas ut sin jordlukt. Londi ”står väska” och väntar tålmodigt. Det röda repet hänger i en lös krök över ryggen. I mörkret utanför gatlyktans sken står bananplantorna tysta i sina regnrockar. Julnatt. Runt omkring oss susar och sprakar raketerna.

Himlen är högre över taken igen. Det gråa locket har lyfts, men ändå har ingen kyla strömmat in. Jag tror bestämt att det är ”öppet mot söder”. Kanske kommer varma dagar. Jag ser att man spår 12-13° vid jultid. Inte mig emot.

Vår morgonrunda – här mest utmed Čiovska:

Om ni inte skulle känna igen bildernas detaljer, så är nog ändå det mesta bekant. Jag tror ni vet ganska mycket om de här kvarteren vid det här laget.

Nu är den gråkallaste tiden och vi är långt från varje aldrig så svävande löfte om vår. Nyss pulsade vi fram i knädjup gnistrande vit snö. Nu är allt det vita borta och kvar finns bara enstaka gråa hårdfrysta klumpar. Det är den tid då fulheten firar segrar. Fulheten, råheten och gråheten.

Jag far genom stan efter att ha lämnat ett blodprov från Londi på ett ”externt laboratorium”. Denna färd har jag gjort förr men jag är ändå lite ovan vid just den här spårvagnslinjens sträckning. Detta är inte mina trakter. Efter att ha stigit på vid Mašićeva åker jag till Kvaternikov trg och spanar nyfiket ut genom rutan. Jag vill förstå var jag är.

Kvaternikov trg:

Strax därefter stryker spårvagnen förbi Tržnica Kvatrić, en av Zagrebs många marknadsplatser, en plats som vid vackra årstider lockar besökare också från andra delar av staden:

Några minuter senare når vi nästa hållplats Šubićeva och min blick fastnar på en sådan där smutsklump av före detta snö:

Så öppnas vyn och vi är vid Trg kralja Petra Krešimira IV och jag fascineras för ett ögonblick av kunganamnet samtidigt som jag börjar känna igen mig.

Vi passerar förbi ”mitt torg”, Branimirova Tržnica (till höger och osynligt på bilden), och strax ska spårvagnen fara söderut under järnvägen:

På hållplatsen Autobusni kolodvor stiger jag av för att byta till tvåan som ska föra mig hem:

Jag överraskar mig själv med en känsla av djupt välbefinnande och en stark hemkänsla: Här.

När försvann egentligen postkontoren i Sverige? Kan det vara tio år sedan nu? Den första tiden efter nedläggningen minns jag som irriterande med många löjliga situationer då man inte visste vad som gällde. Första julen var det ett helt företag att få iväg ett paket till Australien, ingen i mataffären som plötsligt fått hand om denna uppgift visste hur man skulle göra. Skulle det vara en tulldeklaration? Vad kunde kalaset kosta? Vem kunde tänka sig att ta emot paketet? Idag kanske detta fungerar väl, jag vet inte. Det är möjligt att posten vid nedläggningen var en föråldrad institution. Jag minns situationer några år dessförinnan då jag fick en känsla av kliva bakåt in i det förgångna när jag gick in på ett postkontor, allt detta klistrande och stämplande verkade främmande och lite exotiskt i den inmarscherande dataåldern. Tanterna – ja, det var mest tanter – som satt bakom diskarna och plockade med frimärken och kuvert och då och då reste sig för att hämta paket från hyllorna bakom dem verkade liksom kvarlämnade.

Här i Zagreb finns postkontoren kvar och det finns rätt många. Det närmaste ligger väl tio minuter till fots hemfrån mig. Atmosfären därinne är egentligen densamma som jag minns från postkontoren i Sverige, fast kanske stämplas det med lite mer brio här. Men annars ger ett besök där just den där känslan av tidsresa. Jag vacklar mellan att tycka att postkontoren här borde bevaras och att tänka ”vad är de egentligen bra för?”. När jag stod där i kön idag, tänkte jag på namn som ”Hotel zur Post” och på ljudet från posthornet när postskjutsen for genom landskapet i Eichendorffs Aus dem Leben eines Taugenichts. Och vad är det med den gula färgen? Och Thurn und Taxis…