These Dreams

Brasklapp: Läs inte det här om du avskyr grävande i det förflutna och nostalgiska drömmar.

För ungefär fyra år sedan fick jag av en slump veta att Sandro, min första make, är död sedan någon gång i mitten av åttiotalet. Jag blev inte förvånad, egentligen visste jag ju att han satt fast i heroinet, att han inte hade det slags vilja eller själsstyrka som krävs för att ta sig loss ur något sådant. Att det bara kunde gå utför då och att utför sannolikt skulle sluta med en tidig död. Blev han trettio? Jag vet inte.

Jag var alltså varken chockad eller förvånad av budskapet. Det stod bara stilla inne i huvudet och jag letade efter minnen. Och efter någon att dela dem med. Under några dagar grubblade jag över det här mer än tjugo år försenade meddelandet. Sedan la jag tanken åt sidan – på ett särskilt ställe. Under åren som följde snuddade jag då och då vid den.

I förrgår snubblade jag – kan inte rekonstruera hur – över en sång av Jim Croce, en sång som Sandro och jag sjungit tillsammans. Den här. Hastigt föll jag genom åren och såg mig och Sandro sittande där på sängkanten på Via de Raimondi i Domodossola, han med gitarren stödd mot högra låret. Och vi sjöng ”These Dreams” och sedan ”Alabama Rain” och sedan… Och här i min nutid betraktar jag stilla detta. Först nu förstår jag att jag saknar Sandro på det viset att jag behöver prata med honom. Nu skulle jag plötsligt igen ha massor att berätta för honom, om oss från förr, om hur det kunde bli som det blev, om det liv jag levt sedan dess. Jag vet inte vad jag ska göra med allt som kommer upp, jag känner inte längre någon av dem som kände oss båda på riktigt. Ja, så nu lägger jag lite av detta här. För den som kommer förbi och inte tar till sig brasklappen.

Jim Croce kom in i våra liv en regnig eftermiddag på en kassett. Vi lyssnade på hans röst, hans ord, hans sånger och sjöng med. Jag tittade på hans ansikte på den lilla bilden. Ja, vacker på det där sättet. Och en dröm för oss. Jag visste inte då att han var död. Han dog 1973 i flygolycka trettio år gammal och vi hörde honom för första gången 1975. Och Sandro lärde sig spela alla sångerna som fanns på kassetten och kanske köpte vi flera, jag minns inte så exakt. Annars var det ju alltid italienska cantautori i vårt sångliv: Fabrizio de André, Francesco Guccini, Lucio Dalla, Francesco de Gregori, Gino Paoli, Edoardo Bennato, Antonello Venditti, Angelo Branduardi… Jim Croce blev vårt Amerika, fastän ingen av oss ville till Amerika egentligen, men som dröm lockade det oss.

Och nu i denna moderna tid med datorer och internet – Sandro, och inte Jim heller förstås, upplevde aldrig den här tidens märkliga kommunikationsvägar – får jag för första gången se Jim Croce medan han sjunger. Och jag blir både glad och sorgsen inför hans oerhört uttrycksfulla ansikte, hans varma närvaro. Och jag blir förälskad tvärs genom tiden.

New York’s Not My Home eller någon annan Jim Croce-sång… som den här: It Doesn’t Have To Be That Way som vi sjöng i hejdlös föregripande nostalgi, så där som man kan göra när man är tjugo och föreställer sig livet som en väg av ändlös ibland ljuvt smärtsam skönhet.