Nu är den gråkallaste tiden och vi är långt från varje aldrig så svävande löfte om vår. Nyss pulsade vi fram i knädjup gnistrande vit snö. Nu är allt det vita borta och kvar finns bara enstaka gråa hårdfrysta klumpar. Det är den tid då fulheten firar segrar. Fulheten, råheten och gråheten.
Jag far genom stan efter att ha lämnat ett blodprov från Londi på ett ”externt laboratorium”. Denna färd har jag gjort förr men jag är ändå lite ovan vid just den här spårvagnslinjens sträckning. Detta är inte mina trakter. Efter att ha stigit på vid Mašićeva åker jag till Kvaternikov trg och spanar nyfiket ut genom rutan. Jag vill förstå var jag är.
Kvaternikov trg:
Strax därefter stryker spårvagnen förbi Tržnica Kvatrić, en av Zagrebs många marknadsplatser, en plats som vid vackra årstider lockar besökare också från andra delar av staden:
Några minuter senare når vi nästa hållplats Šubićeva och min blick fastnar på en sådan där smutsklump av före detta snö:
Så öppnas vyn och vi är vid Trg kralja Petra Krešimira IV och jag fascineras för ett ögonblick av kunganamnet samtidigt som jag börjar känna igen mig.
Vi passerar förbi ”mitt torg”, Branimirova Tržnica (till höger och osynligt på bilden), och strax ska spårvagnen fara söderut under järnvägen:
På hållplatsen Autobusni kolodvor stiger jag av för att byta till tvåan som ska föra mig hem:
Jag överraskar mig själv med en känsla av djupt välbefinnande och en stark hemkänsla: Här.