Kategori: Berättelser ur livet

Igår eftermiddag promenerade Londi och jag in till stan i det upplivande solskenet:

Här går vi utmed Račkoga och till höger om oss har vi kroatiska nationalbankens byggnad som ritats av Viktor Kovačić och ovanför hustaken mitt framför oss ser vi domkyrkans två torn, det ena klätt och det andra oklätt.

Vid Manduševac-fontänen träffar vi Daniela som har köpt rostade kastanjer ”på rätt ställe”, så de är stora, smakrika och saftiga. Vi stannar en stund vid fontänen och tuggar ivrigt alla tre. Sedan går vi uppåt mot Kaptol, där det pågår något som vi inte begriper; massor med poliser är utposterade kring platsen framför domkyrkan. Men vi skjuter vår undran åt sidan och fortsätter över Dolac och sedan upp till Gradec och vidare till den stora parken Tuškanac, som sträcker sig upp mot Medvednica. Daniela har massor att berätta och strax byts min vanliga synvinkel mot en italiensk – eller snarare emiliansk sådan – på livet i Zagreb och kroaternas göranden och låtanden: ”Qui a Zagabria…”, ”I croati, sai…”. Ibland drämmer hon till riktigt hårt i sin kritik, men samtidigt är hon vänlig och välvillig, ja, närmast kärleksfull, så det går inte att bli upprörd. Det känns bara uppfriskande. Och strax hittar hon något att beundra i stället. Sedan säger hon ett och annat om ”noi emiliani”, hon talar om det emilianska sinnet för samarbete och det icke-hierarkiska och om det viktiga med generositet. Och jag vet ju att hon själv har alla dessa goda egenskaper, hennes födelsedagsfest för några veckor sedan avslutades till exempel med julklappsutdelning till alla gästerna. Så hon har all rätt att vara stolt över sin emilianskhet. Nu ska ni inte tro att vårt samtal blev till något slags monolog; jag är bara lite selektiv i mitt berättande och mig har ni ju hört förr.

Vi skiljs åt vid Ilica och Londi och jag strosar ner genom parken Zrinjevac. Jag tittar upp mot den blå himlen och hör i mitt inre rum plötsligt psalmen Morgon mellan fjällen:

Morgon mellan fjällen,
hör hur bäck och flod,
sorlande mot hällen,
sjunger: Gud är god,
Gud är god!

Och framför mig ser jag Fröken vid tramporgeln. Jag går i fjärde klass i Rosenfredsskolan i Varberg, det är en klar vintermorgon och solen skiner in i klassrummet genom de många små rutorna och lyser på bänkarna och ansiktena.

Vintern verkar vara på väg tillbaka. Luften är klar och det ligger ett lätt och luftigt minus i luften. Jag väljer en lite annorlunda sträckning för Londis och min morgonpromenad, lite för vår skull, men också lite med tanke på er. Vi korsar Vukovarska för att ströva omkring lite i kvarteren på stadssidan om denna genomfartsled. Vi börjar ultramodernt bland höga blinkande glashus. (På bottenvåningen i ett av dessa ligger för övrigt restaurang Mr Cheng.)

Vi följer Radnička cesta och strax har vi de blänkande höghusen bakom oss. Framför oss ser vi gatans raka sträckning och längre bort Medvednicas ryggar. Solen glimmar till i det ena domkyrkotornet, men det syns inte på bilden. Londi hittar ett och annat att lukta på och undersöka. Från grusvägen här till höger ser jag ofta zigenarbarn, stora och små, småspringa eller gå sakta och liksom planlöst ut mot den stora gatan. Fast inte idag.

Men jag tänker lite på de här barnen och ser dem för mitt inre öga. Ofta bär någon större på någon riktigt liten. Och så svänger jag liksom av mig själv in bland de istäckta vattenpölarna på den namnlösa vägen. Londi går några steg bakom mig och verkar undra vart jag är på väg.

Snokar jag? funderar jag. Det går inte riktigt att veta. Plötsligt vidgas blickfältet och vi har en vidsträckt plan framför oss. På en lyktstolpe är en stor gul förbudsskylt fästad: Zabranjeno… Och så ser jag några huslängor av en typ jag känner så väl till. Här bor de och där hänger deras tvätt. Jag stannar upp och står kvar en kort evighet och begrundar platsen. Det vilar något mäktigt rofyllt över den och jag grips av en känsla av att det är här det verkliga livet levs.

Men så är evighetsögonblicket slut och jag vänder om och Londi hänger på och så traskar vi tillbaka längs grusvägen. Vi möter en man, som tittar lite undrande på mig, men kanske bara i min inbillning. Så korsar vi Radnička och går in i småkvarteren på andra sidan.

Här är det lite rikare men bara lite eller i alla fall är det väldigt blandat. En del hus, gärna de vackraste, är mycket slitna och har tappat det mesta av rappningen. Andra är nyrenoverade med alldeles nystrukna ansikten.

La pantera nera i hörnet av bilden är Londi förstås.

Kattbalkongen är en av mina favoritplatser. Jag går ofta förbi där och Londi följer med, fast hon väl har uppmärksamheten riktad åt andra håll, tror jag i alla fall. I vanliga fall – sommar som vinter – brukar det stå tre uppfällda färgglada parasoller där, men inte denna morgon och kanske var det för att ge plats för tvätten.

Egentligen var det tre katter på räcket, men den vita han smita, innan jag tog bilden – på alltför stort avstånd ändå. Därför blev den så här liten. Men den innehåller ändå allt: katternas nyfikna och lite självsäkra ansikten och runda sätt att ligga, balkongens skyddande rymd och de varma färgerna. Ibland tänker jag att paradiset ser ut så här. Längtar vi inte alla till en sådan här varm kattbalkong mitt i januarikylan?

Husen i området där jag bor är sällan några under av skönhet, rätt ofta kanske till och med under av fulhet. Men här och där kan man ändå se något mycket vackert, något djupt människovänligt i sättet bygga till och lappa och laga. Bondstugorna mellan de höga hyreshusen får luta sig mot mer eller mindre tillfälliga ställningar, hålen i taken lagas med det som står till buds. Ibland bestämmer någon sig för att hänga på en ny balkong eller byta en lägenhetsvägg i ett hyreshus – och med stor envishet tvingar man in ett stycke av något nytt i det gamla. Hur länge det nya och det gamla kan hålla ihop går inte att veta.

I slutet av hösten som gick fick jag syn på något som väckte min nyfikenhet, något alldeles nytt. Plötsligt stod det en envåningshiss utanför ett av hyreshusen vid Paška ulica. Så här:

Det ska gå att leva här även om man inte kan gå eller i alla fall inte gå i trappor, sägs här med tydlig röst.

Jag vill bjuda på några andra vinklar, så att ni får en föreställning om helheten.

Härom dagen tillbringade jag några timmar med ett europeiskt par. Medan jag tillsammans med R och S pratade om i vilka länder brödet är bra eller gjorde jämförelser mellan vitlök från Dalmatien och Zagorje, så halkade vi då och då över gränserna mellan språken och jag kände mig så där dubbelt hemma. Efteråt började jag fundera på detta med länder, tider och språk, ja, på mitt liv här i Zagreb. Hade jag varit ung när jag kom hit, så skulle jag vid det här laget ha trängt mycket djupare in i det kroatiska språket. Detta är ingen spekulation eller en beskrivning av en sannolikhet utan ett faktum, även om det inte har hänt. Ja. Eftersom jag aldrig kommer att lära mig språket här på riktigt eller på djupet – och jag dessutom inte kan blunda för något som heter språklig regression, som kanske kommer om tjugo år, men hur avlägset är det och kommer jag att leva så länge? – så måste eller vill jag söka min hemkänsla här i själva främlingsskapet. Kanske överdriver jag å andra sidan språkets betydelse för detta med tillhörighet, eftersom jag alltid sysslat med språk och åtminstone tidvis satt en ära i att lära mig så många som möjligt. Det märkliga – eller helt normala – är ju att jag ÄR hemma här bland männskorna, husen, spårvagnarna, skyltarna, parkerna, vindarna, floden och bergen här ovanför. Och om andra tycker att jag är en främling, vad gör det? Kanske måste jag en dag lämna Zagreb, men för det blir staden inte mindre hemma nu. Jag lär hela tiden känna nytt: gathörn, maträtter, ord, ansiktsuttryck, drycker, människor, gester. En av mina senaste upptäckter är att en spårvagnsfärd utmed Ilica verkligen känns som en flodfärd. Jag har kommit närmare stadens historia, möjligen på ett lite egensinnigt sätt, men ändå. Ilica har nämligen rötten i en medeltida väg utmed Sava, som nådde mycket högre upp i staden på den tiden. Vägen följde flodens slingrande lopp och sedan blev vägen en stadsgata som nu ringlar utmed en imaginär flod och de blåa spårvagnarna rullar glatt böljande både uppför och nerför den långa långa flodbacken. Ibland verkar det gå extra fort uppför.

tyvärr har jag inte fått med någon riktig krök på bilden, så ni får helt enkelt lita på mig