Kategori: Berättelser ur livet

Solsken, plusgrader, takdropp, istappar som tappar taget och snö som bara låtsas vara fast och kall. Sätter man foten på den, så sjunker den ihop och blir till ”en våt fläck”. Kanske är det inte vår på allvar, men nog kan man kalla det förvår eller vårkänning. Även om det säkert snart snöar igen. Men vi tror inte på vintern längre.

När Londi trycker ner nosen i snön, når hon raskt botten och jorden och allt det där andra som gömts.

Från taken hasar de vita täckena och blir till små obetydliga skynken och gräset och örterna tittar grönt och självsäkert upp mellan snötrasorna.

Jag tänker på Elsa Beskows Olles Skidfärd från min barndom och jag vet att nu släpper Farbror Rimfrost greppet och Gumman Tö stormar in med kvasten.

En dag när jag stod i kön till en av kassorna på Mercator med bland annat två grishjärtan till Londi i korgen, fastnade min blick på ett äldre par ett stycke framför mig i kön bredvid. Ja, egentligen var det mannen som fångade min uppmärksamhet, fast eftersom de stod ganska nära varandra och var inbegripna i ett samtal, tittade jag på båda. De pratade nog om något vardagligt, kanske funderade de på att lägga ytterligare någon vara i vagnen, kanske var det något om dagens måltider de avhandlade. Han såg ut att vara så där 65-70 och han hade breda liksom tunga axlar – som äldre män ofta har här – under den gråaktiga en aning slitna jackan och benen stod lite stabbigt i de fula mjukisbyxorna. Ansiktets drag var kantiga med en kraftigt markerad haken, håret ganska uttunnat och hjässan sken brun igenom. Medan han pratade såg jag att tänderna var en svag punkt. Han såg lite trött ut och liksom desillusionerat samlad. Då och då under samtalet lät han blicken glida över människovimlet. En gång tittade han åt mitt håll – inte på mig men åt mitt håll – och då såg jag det. Hans ögon var strålande vackra, alldeles mörka omgivna av ögonfransar som ännu var lika långa, täta och svarta som i ungdomen. Men jag såg också en annan sak, jag såg att han hade glömt, att han inte längre visste detta att han hade så vackra ögon och det gav en sådan morgonfrisk oskuld åt de bländande ögonkasten. Han fick mig att tänka på ett skönögt barn som ännu inte har upptäckt sina ögons trollkraft.

I två dagar har det fallit nästan obegripliga snömassor här, men eftersom temperaturen flackar runt nollan svajar hela det mäktiga snöbygget på en tunn tråd. Snön faller igenom sig själv.

I förrgår morse var det svårt att ta sig fram här i kvarteren. Londi och jag stretade fram och tillbaka i hjulspåren framför de gamla ”östtyska garagen” alltmedan snöytan sakta höjdes.

Igår avstannade spårvagnstrafiken på flera linjer och jag fick gå större delen av vägen hem från ”fakulteten”. Det var en märklig upplevelse, plötsligt hade nya gångvägar uppstått mellan spårvagnsspåren utmed Vukovarska. Långa rader av människor strävade fram, många med paraplyerna i högsta hugg, så jag fick ducka lite ibland.

På parkeringsplatsen utanför mitt hus här hemma på Hvarska stod rader av tjocka vita kuddar. De flesta som bor här hade valt eller tvingats att lämna bilarna hemma.

Igår kväll tog jag med mig Londi på en promenad österut längs Vukovarska. Jag ville se vart spårvagnarna hade tagit vägen. Så fort vi kom ut på den framskottade gången som följer den stora genomfartsleden, såg vi den första spårvagnen och strax bakom den ytterligare nio. De stod där alla med snömössor och såg underliga ut. Inne i dem var det mörkt, men jag såg människor i ett par av dem. De satt och såg väntande ut, men utan otålighet.

Jag tittade noga på alla vagnarna som om det var viktigt att få en överblick över den vagnpark som forslar människor ut mot Savišće och Žitnjak.

Flera gångar har jag visat bilder på Meštrovićs paviljong eller ”džamija” (moskén), som den ofta kallas, eftersom den under en period tjänade som moské. Nu är byggnaden konstmuseum igen, som den var från början. Jag har alltid visat den från utsidan och det vill jag göra nu också. Så här såg den ut härom dagen:

Men det nya jag vill komma med är insidan. Strax före jul var jag där för att titta på julmarknaden uppe på den cirkelformade ”balkongen” som följer ytterväggen strax under taket. Däruppifrån tittade jag med en känsla av lätt svindel ner i utställningslokalen. Då pågick ännu utställningen ”Japansk höst” och genom hela det jättelika cylindriska rummet hängde ett nät med gyllene löv fästade här och där vid maskorna. Andlöst tittade jag ner, glömde julmarknaden och bara stod där framåtlutad över räcket, trots svindeln. Ett par dagar senare gick jag tillbaka för att ta en bild på denna gyllene japanska höst, men det var för sent. Rummet var tomt så när som på två svartklädda människor, som för mig såg lite japanska ut. De såg ut som om de uppförde en pantomim: ”Japansk vinter” kanske. Jag tog en bild:

Igår eftermiddag promenerade Londi och jag in till stan i det upplivande solskenet:

Här går vi utmed Račkoga och till höger om oss har vi kroatiska nationalbankens byggnad som ritats av Viktor Kovačić och ovanför hustaken mitt framför oss ser vi domkyrkans två torn, det ena klätt och det andra oklätt.

Vid Manduševac-fontänen träffar vi Daniela som har köpt rostade kastanjer ”på rätt ställe”, så de är stora, smakrika och saftiga. Vi stannar en stund vid fontänen och tuggar ivrigt alla tre. Sedan går vi uppåt mot Kaptol, där det pågår något som vi inte begriper; massor med poliser är utposterade kring platsen framför domkyrkan. Men vi skjuter vår undran åt sidan och fortsätter över Dolac och sedan upp till Gradec och vidare till den stora parken Tuškanac, som sträcker sig upp mot Medvednica. Daniela har massor att berätta och strax byts min vanliga synvinkel mot en italiensk – eller snarare emiliansk sådan – på livet i Zagreb och kroaternas göranden och låtanden: ”Qui a Zagabria…”, ”I croati, sai…”. Ibland drämmer hon till riktigt hårt i sin kritik, men samtidigt är hon vänlig och välvillig, ja, närmast kärleksfull, så det går inte att bli upprörd. Det känns bara uppfriskande. Och strax hittar hon något att beundra i stället. Sedan säger hon ett och annat om ”noi emiliani”, hon talar om det emilianska sinnet för samarbete och det icke-hierarkiska och om det viktiga med generositet. Och jag vet ju att hon själv har alla dessa goda egenskaper, hennes födelsedagsfest för några veckor sedan avslutades till exempel med julklappsutdelning till alla gästerna. Så hon har all rätt att vara stolt över sin emilianskhet. Nu ska ni inte tro att vårt samtal blev till något slags monolog; jag är bara lite selektiv i mitt berättande och mig har ni ju hört förr.

Vi skiljs åt vid Ilica och Londi och jag strosar ner genom parken Zrinjevac. Jag tittar upp mot den blå himlen och hör i mitt inre rum plötsligt psalmen Morgon mellan fjällen:

Morgon mellan fjällen,
hör hur bäck och flod,
sorlande mot hällen,
sjunger: Gud är god,
Gud är god!

Och framför mig ser jag Fröken vid tramporgeln. Jag går i fjärde klass i Rosenfredsskolan i Varberg, det är en klar vintermorgon och solen skiner in i klassrummet genom de många små rutorna och lyser på bänkarna och ansiktena.