Lijepe oči

En dag när jag stod i kön till en av kassorna på Mercator med bland annat två grishjärtan till Londi i korgen, fastnade min blick på ett äldre par ett stycke framför mig i kön bredvid. Ja, egentligen var det mannen som fångade min uppmärksamhet, fast eftersom de stod ganska nära varandra och var inbegripna i ett samtal, tittade jag på båda. De pratade nog om något vardagligt, kanske funderade de på att lägga ytterligare någon vara i vagnen, kanske var det något om dagens måltider de avhandlade. Han såg ut att vara så där 65-70 och han hade breda liksom tunga axlar – som äldre män ofta har här – under den gråaktiga en aning slitna jackan och benen stod lite stabbigt i de fula mjukisbyxorna. Ansiktets drag var kantiga med en kraftigt markerad haken, håret ganska uttunnat och hjässan sken brun igenom. Medan han pratade såg jag att tänderna var en svag punkt. Han såg lite trött ut och liksom desillusionerat samlad. Då och då under samtalet lät han blicken glida över människovimlet. En gång tittade han åt mitt håll – inte på mig men åt mitt håll – och då såg jag det. Hans ögon var strålande vackra, alldeles mörka omgivna av ögonfransar som ännu var lika långa, täta och svarta som i ungdomen. Men jag såg också en annan sak, jag såg att han hade glömt, att han inte längre visste detta att han hade så vackra ögon och det gav en sådan morgonfrisk oskuld åt de bländande ögonkasten. Han fick mig att tänka på ett skönögt barn som ännu inte har upptäckt sina ögons trollkraft.

3 tankar om “Lijepe oči

  1. Nu önskar jag bara att den mannen kunde se den underbara text hans ögon gett upphov till.. och att jag fick se hans ögon, när han läser den.

  2. Marlena,
    tack, fast det är nog bra att han inte ser den. Sådant går inte.

    Gabrielle,
    jag är nog en tittare, för jag är alltid så nyfiken på människor och ja, jag tittar mycket. Kanske glor jag ibland.

Kommentera